Text - "Förrädarens lön" John Olof Åberg
Ehuru ganska svåra strider utkämpats under det finska hären långsamt
drog sig norr ut, hade ingenting vunnits med dessa blodsutgjutelser,
annat än att den tro på ryssarnes öfverlägsenhet, som börjat göra sig
allt mera gällande bland gemenskapen, blef starkare för hvarje dag. De
exempel på feghet, som fältmarskalk Klingspor dag ut och dag in gaf
sina underlydande, kunde icke annat än uppväcka misstroende mot honom
och en dyster modstulenhet i soldaternas hjertan. De fingo ej, såsom de
önskat, och ännu önskade, på fullt allvar taga itu med den hatade
fienden; kom det någon gång till affär, och finnarne vunno någon
framgång, strax kom fältmarskalkens order om återtåg. Förbittringen och
afskyn mot Klingspor gaf sig också luft i mångahanda utgjutelser, men
hvad bekymrade det denne kommissariatets man; han såg endast på sin
egen fördel, och vid sitt rikligt försedda bord klagade han ändå öfver,
att han måhända skulle svälta ihjäl i Finland. Och hans soldater då,
hur lefde väl de? Illa klädda och med knapp föda måste de, genomtågande
sina fäders land såsom flyktingar, i oafbrutna strider kämpa mot en
öfvermodig, hånande fiende. Och ändå sveko de icke sina fanor. Tvärtom
strömmade nya skaror till hufvudhären, och icke nog dermed, på
landsorten erbjödo sig bönderna sjelfmant, mot det att de undfingo
gevär och ammunition, att i de vidsträckta skogarne göra fienderna allt
möjligt afbräck. Och denna glödande fosterlandskärlek, hur upptogs den
väl af mannen med två hakor och ett öga, och af den svenska
regeringen? Det är sorgligt att påminna sig denna dystra tid, men för
att bilda sig ett rätt begrepp om detta på nederlag och härliga segrar
så rika fälttåg, måste man också se skuggsidorna.
Bönderna fingo icke de vapen, som de begärde; de blefvo tvärtom ofta
utsatta för de förnämares hån; deras ädla sjelfuppoffring betraktades
från vissa håll såsom vansinne, och om bönderna, såsom ganska ofta
inträffade, öfverraskade och nedgjorde smärre fiendtliga afdelningar,
sågs detta med visst icke blida ögon.
Siikajokiån, Sikån - icke Sikajokiån Svinån, såsom man ibland får se
namnet stafvadt - är omkring 400 alnar bred. Den södra stranden, på
hvilken kyrkan, prestgården, klockargården, Gerthela gästgifveri och
flere torp af betydenhet ligga, är betydligt högre än den motsatta, och
bar vid tiden för denna berättelse en ymnig skog. Ungefär 1,000 alnar
söder om kyrkan fanns en ganska djup dalgång, som man antager har
utgjort den gamla flodbädden. Bakom denna dalgång hade andra brigaden,
anförd af Georg Karl von Döbeln, intagit en fast position. På båda
sidor om vägen hade han förlagt en bataljon björneborgare, bakom midten
Österbottens södra bataljon, och bakom venstra flygeln återstoden af
björneborgarne. Vid Gerthela stodo tvenne sexpundiga kanoner. Tredje
brigaden, som utgjorde venstra flygeln af hären, hade fått sin plats på
elfvens norra strand. Andra brigaden hade redan förut blifvit afskickad
för att bemäktiga sig Carlo, en högst vigtig punkt, under närvarande
omständigheter. Adlercreutz återkallade genast denna sist nämde brigad.
Trossen, som mest varit utsatt för ryssarnes angrepp, fördes
oförtöfvadt fram på vintervägen till Sumijoki, för att alltid vara i
säkerhet.
Det var den adertonde april 1808, annandag påsk, som drabbningen vid
Siikajoki utkämpades.
Vi skrifva en af de första dagarne i april månad. Det var på
eftermiddagen, och skymningen började redan kasta sina slöjor öfver den
här och der bländhvita jorden, öfver trädens gungande snöfransar och
öfver Siikajokielfvens samt det bundna hafvets ismassa. Kölden, som de
föregående dagarne icke varit särdeles stark, hade den nämde dagen
tilltagit, hvarjemte den svaga nordanvind, som böjde trädens tunga
toppar, också bidrog till att öka kölden. Så långt blickarne kunde nå
utefter hafvet, var isfältet ödsligt, endast de der och hvar till en
ansenlig höjd upptornade islagren samt den långt i vester sig höjande
Garlön bidrogo till att något minska den enformighet, som annars skulle
vidlådt vintertaflan. Lät man blickarne deremot halka öfver den frusna
elfven, kunde det hända, att man då och då såg en enslig vandrare
skynda öfver från den ena stranden till den andra. Den tafla, som åt
detta håll upprullades för betraktarens blickar, hade icke den förras
enformighet, men öfver den låg äfven vinterns stillhet som en kylande
boja.
Vid Siikajokielfvens mynning och på dess norra strand låg ett hemman,
som vi vilja kalla Pirrtis. Det var ett af de vackraste och på samma
gång bästa som fanns i trakten, samt egdes af den högdragne bonden
Pekka Pirrtiainen. Ingen i hela trakten kunde mäta sig med honom i
egodelar; ingen kunde heller uppvisa en så väl tillredd jord som Pekka.
Detta bidrog också till att öka hans högmod, som tidt och ofta skaffade
honom stort obehag, ty de andra hemmansegarne läto icke kufva sig af
den rytande Pirrtiainen, hur väldig stämma han än hade. När denna
ovänskap först började, trodde likväl alla, att den snart skulle
upphöra och ett godt förhållande inträffa, men deruti misstogo de sig,
ty Pekka, som egentligen till sin födsel var från södra Österbotten,
och således hade dessa inbyggares olater, ville icke på några vilkor
taga första steget till försoning. Det var en styfhet utan like. Skulle
den böjas eller ej?
Det var halfmörkt i Pekka Pirrtiainens hvardagsstuga, öfver hvars här
och der bristfälliga golf han vandrade med stora steg och under det han
tidt och ofta fäktade med armarne, Pekka var mäkta upprörd, det syntes
tydligt på honom; hans små, mörka ögon glänste oftast som glimrande
eldkol, och de tunna, hopbitna läpparne tillkännagåfvo mer än tydligt,
att den kalla beräkningen, som så ofta förändrar en menniska, också
låtit honom komma på andra tankar.
Elli tycker om honom och han om henne, mumlade Pekka och ökade
stegen. Ja, nog är Rietu (Fredrik) bra, men han är för mycket lugn.
Ingenting förmår skrämma honom, och om faran nalkas, skrattar han henne
rakt i ansigtet. Det der retar mig, ty pojken blyges icke att skratta
äfven åt mig. Åt mig, fortfor han med eftertryck och knöt de
senfulla händerna. Skratta åt mig! Nej, det skall han då inte ha gjort
ostraffadt. Rietus' far är en rysshatare af första sorten; ja, nog
hatar jag den förbannade ryssen, jag också, men, och vid dessa ord
glänste hans blickar af en besynnerlig eld, det gör mig en ganska stor
vinst att helst vara overksam. Hvad är det för ett fördömdt påhitt, som
Rietus' far kommit upp med, att beväpna folket och i skogarne göra
fienden så mycket afbräck som möjligt! Det der lyckas aldrig, så mycket
kan jag säga, åtminstone skall jag...
Hans monolog afbröts i detsamma, derigenom att dörren öppnades och en
ung flicka vid pass aderton år trädde in. Det var Pekka Pirrtiainens
täcka dotter, Elli, afhållen af alla och bekant för sin skönhet, äfven
långt utom Siikajoki. I det ögonblick den unga flickan trädde in, låg
ett djupt vemodigt uttryck öfver hennes drag.
börja skriva!