Ehuru ganska svåra strider utkämpats under det finska hären långsamt drog sig norrut, hade ingenting vunnits med dessa blodsutgjutelser, annat än att den tro på ryssarnes överlägsenhet, som börjat göra sig allt mera gällande bland gemenskapen, blev starkare för varje dag. De exempel på feghet, som fältmarskalk Klingspor dag ut och dag in gav sina underlydande, kunde icke annat än uppväcka misstroende mot honom och en dyster modstulenhet i soldaternas hjärtan. De fingo ej, såsom de önskat, och ännu önskade, på fullt allvar taga itu med den hatade fienden; kom det någon gång till affär, och finnarne vunno någon framgång, strax kom fältmarskalkens order om återtåg. Förbittringen och avskyn mot Klingspor gav sig också luft i mångahanda utgjutelser, men vad bekymrade det denne kommissariatets man; han såg endast på sin egen fördel, och vid sitt rikligt försedda bord klagade han ändå över, att han måhända skulle svälta ihjäl i Finland. Och hans soldater då, hur levde väl de? Illa klädda och med knapp föda måste de, genomtågande sina fäders land såsom flyktingar, i oavbrutna strider kämpa mot en övermodig, hånande fiende. Och ändå sveko de icke sina fanor. Tvärtom strömmade nya skaror till huvudhären, och icke nog därmed, på landsorten erbjöd sig bönderna självmant, mot det att de undfingo gevär och ammunition, att i de vidsträckta skogarna göra fienderna allt möjligt avbräck. Och denna glödande fosterlandskärlek, hur upptogs den väl av mannen med två hakor och ett öga, och av den svenska regeringen? Det är sorgligt att påminna sig denna dystra tid, men för att bilda sig ett rätt begrepp om detta på nederlag och härliga segrar så rika fälttåg, måste man också se skuggsidorna.

Bönderna fingo icke de vapen, som de begärde; de blev tvärtom ofta utsatta för de förnämares hån; deras ädla självuppoffring betraktades från vissa håll såsom vansinne, och om bönderna, såsom ganska ofta inträffade, överraskade och nedgjorde smärre fientliga avdelningar, sågs detta med visst icke blida ögon.

Siikajokiån, Sikån - icke Sikajokiån Svinån, såsom man ibland får se namnet stavat - är omkring 400 alnar bred. Den södra stranden, på vilken kyrkan, prästgården, klockargården, Gerthela gästgiveri och flere torp av betydenhet ligga, är betydligt högre än den motsatta, och bar vid tiden för denna berättelse en ymnig skog. Ungefär 1,000 alnar söder om kyrkan fanns en ganska djup dalgång, som man antager har utgjort den gamla flodbädden. Bakom denna dalgång hade andra brigaden, anförd av Georg Karl von Döbeln, intagit en fast position. På båda sidor om vägen hade han förlagt en bataljon björneborgare, bakom mitten Österbottens södra bataljon, och bakom vänstra flygeln återstoden av björneborgarne. Vid Gerthela stodo tvenne sexpundiga kanoner. Tredje brigaden, som utgjorde vänstra flygeln av hären, hade fått sin plats på älvens norra strand. Andra brigaden hade redan förut blivit avskickad för att bemäktiga sig Carlo, en högst viktig punkt, under närvarande omständigheter. Adlercreutz återkallade genast denna sist nämnda brigad. Trossen, som mest varit utsatt för ryssarnes angrepp, fördes oförtövat fram på vintervägen till Sumijoki, för att alltid vara i säkerhet.

Det var den adertonde april 1808, annandag påsk, som drabbningen vid Siikajoki utkämpades.

Vi skriva en av de första dagarne i april månad. Det var på eftermiddagen, och skymningen började redan kasta sina slöjor över den här och där bländvita jorden, över trädens gungande snöfransar och över Siikajokiälvens samt det bundna havets ismassa. Kölden, som de föregående dagarne icke varit särdeles stark, hade den nämnda dagen tilltagit, varjämte den svaga nordanvind, som böjde trädens tunga toppar, också bidrog till att öka kölden. Så långt blickarne kunde nå utefter havet, var isfältet ödsligt, endast de där och var till en ansenlig höjd upptornade islagren samt den långt i väster sig höjande Garlön bidrogo till att något minska den enformighet, som annars skulle vidlådt vintertavlan. Lät man blickarne däremot halka över den frusna älven, kunde det hända, att man då och då såg en enslig vandrare skynda över från den ena stranden till den andra. Den tavla, som åt detta håll upprullades för betraktarens blickar, hade icke den förras enformighet, men över den låg även vinterns stillhet som en kylande boja.

Vid Siikajokiälvens mynning och på dess norra strand låg ett hemman, som vi vilja kalla Pirrtis. Det var ett av de vackraste och på samma gång bästa som fanns i trakten, samt ägdes av den högdragne bonden Pekka Pirrtiainen. Ingen i hela trakten kunde mäta sig med honom i ägodelar; ingen kunde heller uppvisa en så väl tillredd jord som Pekka. Detta bidrog också till att öka hans högmod, som titt och ofta skaffade honom stort obehag, ty de andra hemmansägarne läto icke kuva sig av den rytande Pirrtiainen, hur väldig stämma han än hade. När denna ovänskap först började, trodde likväl alla, att den snart skulle upphöra och ett gott förhållande inträffa, men däruti misstogo de sig, ty Pekka, som egentligen till sin födsel var från södra Österbotten, och således hade dessa inbyggares olater, ville icke på några villkor taga första steget till försoning. Det var en styvhet utan like. Skulle den böjas eller ej?

Det var halvmörkt i Pekka Pirrtiainens vardagsstuga, över vars här och där bristfälliga golv han vandrade med stora steg och under det han titt och ofta fäktade med armarne, Pekka var mäkta upprörd, det syntes tydligt på honom; hans små, mörka ögon glänste oftast som glimrande eldkol, och de tunna, hopbitna läpparne tillkännagåvo mer än tydligt, att den kalla beräkningen, som så ofta förändrar en människa, också låtit honom komma på andra tankar.

Elli tycker om honom och han om henne, mumlade Pekka och ökade stegen. Ja, nog är Rietu (Fredrik) bra, men han är för mycket lugn. Ingenting förmår skrämma honom, och om faran nalkas, skrattar han henne rakt i ansiktet. Det där retar mig, ty pojken blyges icke att skratta även åt mig. Åt mig, fortfor han med eftertryck och knöt de senfulla händerna. Skratta åt mig! Nej, det skall han då inte ha gjort ostraffat. Rietus' far är en rysshatare av första sorten; ja, nog hatar jag den förbannade ryssen, jag också, men, och vid dessa ord glänste hans blickar av en besynnerlig eld, det gör mig en ganska stor vinst att helst vara overksam. Vad är det för ett fördömt påhitt, som Rietus' far kommit upp med, att beväpna folket och i skogarne göra fienden så mycket avbräck som möjligt! Det där lyckas aldrig, så mycket kan jag säga, åtminstone skall jag...

Hans monolog avbröts i detsamma, därigenom att dörren öppnades och en ung flicka vid pass aderton år trädde in. Det var Pekka Pirrtiainens täcka dotter, Elli, avhållen av alla och bekant för sin skönhet, även långt utom Siikajoki. I det ögonblick den unga flickan trädde in, låg ett djupt vemodigt uttryck över hennes drag.