Ehuru ganska svåra strider utkämpats under det finska hären långsamt drog sig norr ut, hade ingenting vunnits med dessa blodsutgjutelser, annat än att den tro på ryssarnes överlägsenhet, som börjat göra sig allt mera gällande bland gemenskapen, blev starkare för varje dag.
De exempel på feghet, som fältmarskalk Klingspor dag ut och dag in gav sina underlydande, kunde icke annat än uppväcka misstroende mot honom och en dyster modstulenhet i soldaternas hjärtan.
De fingo ej, såsom de önskat, och ännu önskade, på fullt allvar taga itu med den hatade fienden; kom det någon gång till affär, och finnarne vunno någon framgång, strax kom fältmarskalkens order om återtåg.
Förbittringen och avskyn mot Klingspor gav sig också luft i mångahanda utgjutelser, men vad bekymrade det denne kommissariatets man; han såg endast på sin egen fördel, och vid sitt rikligt försedda bord klagade han ändå över, att han måhända skulle svälta ihjäl i Finland.
Och hans soldater då, hur lefde väl de?
Illa klädda och med knapp föda måste de, genomtågande sina fäders land såsom flyktingar, i oavbrutna strider kämpa mot en övermodig, hånande fiende.
Och ändå sveko de icke sina fanor.
Tvärtom strömmade nya skaror till huvudhären, och icke nog dermed, på landsorten erbjöd sig bönderna sjelfmant, mot det att de undfingo gevär och ammunition, att i de vidsträckta skogarna göra fienderna allt möjligt afbräck.
Och denna glödande fosterlandskärlek, hur upptogs den väl af mannen med två hakor och ett öga, och af den svenska regeringen?
Det är sorgligt att påminna sig denna dystra tid, men för att bilda sig ett rätt begrepp om detta på nederlag och härliga segrar så rika fälttåg, måste man också se skuggsidorna.
Bönderna fingo icke de vapen, som de begärde; de blev tvärtom ofta utsatta för de förnämares hån; deras ädla självuppoffring betraktades från vissa håll såsom vansinne, och om bönderna, såsom ganska ofta inträffade, öfverraskade och nedgjorde smärre fiendtliga afdelningar, sågs detta med visst icke blida ögon.
Siikajokiån, Sikån - icke Sikajokiån Svinån, såsom man ibland får se namnet stafvadt - är omkring 400 alnar bred.
Den södra stranden, på hvilken kyrkan, prestgården, klockargården, Gerthela gästgifveri och flere torp af betydenhet ligga, är betydligt högre än den motsatta, och bar vid tiden för denna berättelse en ymnig skog.
Ungefär 1,000 alnar söder om kyrkan fanns en ganska djup dalgång, som man antager har utgjort den gamla flodbädden.
Bakom denna dalgång hade andra brigaden, anförd af Georg Karl von Döbeln, intagit en fast position.
På båda sidor om vägen hade han förlagt en bataljon björneborgare, bakom midten Österbottens södra bataljon, och bakom venstra flygeln återstoden af björneborgarne.
Vid Gerthela stodo tvenne sexpundiga kanoner.
Tredje brigaden, som utgjorde venstra flygeln af hären, hade fått sin plats på elfvens norra strand.
Andra brigaden hade redan förut blifvit afskickad för att bemäktiga sig Carlo, en högst vigtig punkt, under närvarande omständigheter.
Adlercreutz återkallade genast denna sist nämde brigad.
Trossen, som mest varit utsatt för ryssarnes angrepp, fördes oförtöfvadt fram på vintervägen till Sumijoki, för att alltid vara i säkerhet.
Det var den adertonde april 1808, annandag påsk, som drabbningen vid Siikajoki utkämpades.
Vi skrifva en af de första dagarne i april månad.
Det var på eftermiddagen, och skymningen började redan kasta sina slöjor öfver den här och der bländhvita jorden, öfver trädens gungande snöfransar och öfver Siikajokielfvens samt det bundna hafvets ismassa.
Kölden, som de föregående dagarne icke varit särdeles stark, hade den nämde dagen tilltagit, hvarjemte den svaga nordanvind, som böjde trädens tunga toppar, också bidrog till att öka kölden.
Så långt blickarne kunde nå utefter hafvet, var isfältet ödsligt, endast de der och hvar till en ansenlig höjd upptornade islagren samt den långt i vester sig höjande Garlön bidrogo till att något minska den enformighet, som annars skulle vidlådt vintertaflan.
Lät man blickarne deremot halka öfver den frusna elfven, kunde det hända, att man då och då såg en enslig vandrare skynda öfver från den ena stranden till den andra.
Den tafla, som åt detta håll upprullades för betraktarens blickar, hade icke den förras enformighet, men öfver den låg äfven vinterns stillhet som en kylande boja.
Vid Siikajokielfvens mynning och på dess norra strand låg ett hemman, som vi vilja kalla Pirrtis.
Det var ett af de vackraste och på samma gång bästa som fanns i trakten, samt egdes af den högdragne bonden Pekka Pirrtiainen.
Ingen i hela trakten kunde mäta sig med honom i egodelar; ingen kunde heller uppvisa en så väl tillredd jord som Pekka.
Detta bidrog också till att öka hans högmod, som tidt och ofta skaffade honom stort obehag, ty de andra hemmansegarne läto icke kufva sig af den rytande Pirrtiainen, hur väldig stämma han än hade.
När denna ovänskap först började, trodde likväl alla, att den snart skulle upphöra och ett godt förhållande inträffa, men deruti misstogo de sig, ty Pekka, som egentligen till sin födsel var från södra Österbotten, och således hade dessa inbyggares olater, ville icke på några vilkor taga första steget till försoning.
Det var en styfhet utan like.
Skulle den böjas eller ej?
Det var halfmörkt i Pekka Pirrtiainens hvardagsstuga, öfver hvars här och der bristfälliga golf han vandrade med stora steg och under det han tidt och ofta fäktade med armarne, Pekka var mäkta upprörd, det syntes tydligt på honom; hans små, mörka ögon glänste oftast som glimrande eldkol, och de tunna, hopbitna läpparne tillkännagåfvo mer än tydligt, att den kalla beräkningen, som så ofta förändrar en menniska, också låtit honom komma på andra tankar.
Elli tycker om honom och han om henne, mumlade Pekka och ökade stegen.
Ja, nog är Rietu (Fredrik) bra, men han är för mycket lugn.
Ingenting förmår skrämma honom, och om faran nalkas, skrattar han henne rakt i ansigtet.
Det der retar mig, ty pojken blyges icke att skratta äfven åt mig.
Åt mig, fortfor han med eftertryck och knöt de senfulla händerna.
Skratta åt mig! Nej, det skall han då inte ha gjort ostraffadt.
Rietus' far är en rysshatare af första sorten; ja, nog hatar jag den förbannade ryssen, jag också, men, och vid dessa ord glänste hans blickar af en besynnerlig eld, det gör mig en ganska stor vinst att helst vara overksam.
Hvad är det för ett fördömdt påhitt, som Rietus' far kommit upp med, att beväpna folket och i skogarne göra fienden så mycket afbräck som möjligt! Det der lyckas aldrig, så mycket kan jag säga, åtminstone skall jag...
Hans monolog afbröts i detsamma, derigenom att dörren öppnades och en ung flicka vid pass aderton år trädde in. Det var Pekka Pirrtiainens täcka dotter, Elli, afhållen af alla och bekant för sin skönhet, äfven långt utom Siikajoki.
I det ögonblick den unga flickan trädde in, låg ett djupt vemodigt uttryck öfver hennes drag.
De exempel på feghet, som fältmarskalk Klingspor dag ut och dag in gav sina underlydande, kunde icke annat än uppväcka misstroende mot honom och en dyster modstulenhet i soldaternas hjärtan.
De fingo ej, såsom de önskat, och ännu önskade, på fullt allvar taga itu med den hatade fienden; kom det någon gång till affär, och finnarne vunno någon framgång, strax kom fältmarskalkens order om återtåg.
Förbittringen och avskyn mot Klingspor gav sig också luft i mångahanda utgjutelser, men vad bekymrade det denne kommissariatets man; han såg endast på sin egen fördel, och vid sitt rikligt försedda bord klagade han ändå över, att han måhända skulle svälta ihjäl i Finland.
Och hans soldater då, hur lefde väl de?
Illa klädda och med knapp föda måste de, genomtågande sina fäders land såsom flyktingar, i oavbrutna strider kämpa mot en övermodig, hånande fiende.
Och ändå sveko de icke sina fanor.
Tvärtom strömmade nya skaror till huvudhären, och icke nog dermed, på landsorten erbjöd sig bönderna sjelfmant, mot det att de undfingo gevär och ammunition, att i de vidsträckta skogarna göra fienderna allt möjligt afbräck.
Och denna glödande fosterlandskärlek, hur upptogs den väl af mannen med två hakor och ett öga, och af den svenska regeringen?
Det är sorgligt att påminna sig denna dystra tid, men för att bilda sig ett rätt begrepp om detta på nederlag och härliga segrar så rika fälttåg, måste man också se skuggsidorna.
Bönderna fingo icke de vapen, som de begärde; de blev tvärtom ofta utsatta för de förnämares hån; deras ädla självuppoffring betraktades från vissa håll såsom vansinne, och om bönderna, såsom ganska ofta inträffade, öfverraskade och nedgjorde smärre fiendtliga afdelningar, sågs detta med visst icke blida ögon.
Siikajokiån, Sikån - icke Sikajokiån Svinån, såsom man ibland får se namnet stafvadt - är omkring 400 alnar bred.
Den södra stranden, på hvilken kyrkan, prestgården, klockargården, Gerthela gästgifveri och flere torp af betydenhet ligga, är betydligt högre än den motsatta, och bar vid tiden för denna berättelse en ymnig skog.
Ungefär 1,000 alnar söder om kyrkan fanns en ganska djup dalgång, som man antager har utgjort den gamla flodbädden.
Bakom denna dalgång hade andra brigaden, anförd af Georg Karl von Döbeln, intagit en fast position.
På båda sidor om vägen hade han förlagt en bataljon björneborgare, bakom midten Österbottens södra bataljon, och bakom venstra flygeln återstoden af björneborgarne.
Vid Gerthela stodo tvenne sexpundiga kanoner.
Tredje brigaden, som utgjorde venstra flygeln af hären, hade fått sin plats på elfvens norra strand.
Andra brigaden hade redan förut blifvit afskickad för att bemäktiga sig Carlo, en högst vigtig punkt, under närvarande omständigheter.
Adlercreutz återkallade genast denna sist nämde brigad.
Trossen, som mest varit utsatt för ryssarnes angrepp, fördes oförtöfvadt fram på vintervägen till Sumijoki, för att alltid vara i säkerhet.
Det var den adertonde april 1808, annandag påsk, som drabbningen vid Siikajoki utkämpades.
Vi skrifva en af de första dagarne i april månad.
Det var på eftermiddagen, och skymningen började redan kasta sina slöjor öfver den här och der bländhvita jorden, öfver trädens gungande snöfransar och öfver Siikajokielfvens samt det bundna hafvets ismassa.
Kölden, som de föregående dagarne icke varit särdeles stark, hade den nämde dagen tilltagit, hvarjemte den svaga nordanvind, som böjde trädens tunga toppar, också bidrog till att öka kölden.
Så långt blickarne kunde nå utefter hafvet, var isfältet ödsligt, endast de der och hvar till en ansenlig höjd upptornade islagren samt den långt i vester sig höjande Garlön bidrogo till att något minska den enformighet, som annars skulle vidlådt vintertaflan.
Lät man blickarne deremot halka öfver den frusna elfven, kunde det hända, att man då och då såg en enslig vandrare skynda öfver från den ena stranden till den andra.
Den tafla, som åt detta håll upprullades för betraktarens blickar, hade icke den förras enformighet, men öfver den låg äfven vinterns stillhet som en kylande boja.
Vid Siikajokielfvens mynning och på dess norra strand låg ett hemman, som vi vilja kalla Pirrtis.
Det var ett af de vackraste och på samma gång bästa som fanns i trakten, samt egdes af den högdragne bonden Pekka Pirrtiainen.
Ingen i hela trakten kunde mäta sig med honom i egodelar; ingen kunde heller uppvisa en så väl tillredd jord som Pekka.
Detta bidrog också till att öka hans högmod, som tidt och ofta skaffade honom stort obehag, ty de andra hemmansegarne läto icke kufva sig af den rytande Pirrtiainen, hur väldig stämma han än hade.
När denna ovänskap först började, trodde likväl alla, att den snart skulle upphöra och ett godt förhållande inträffa, men deruti misstogo de sig, ty Pekka, som egentligen till sin födsel var från södra Österbotten, och således hade dessa inbyggares olater, ville icke på några vilkor taga första steget till försoning.
Det var en styfhet utan like.
Skulle den böjas eller ej?
Det var halfmörkt i Pekka Pirrtiainens hvardagsstuga, öfver hvars här och der bristfälliga golf han vandrade med stora steg och under det han tidt och ofta fäktade med armarne, Pekka var mäkta upprörd, det syntes tydligt på honom; hans små, mörka ögon glänste oftast som glimrande eldkol, och de tunna, hopbitna läpparne tillkännagåfvo mer än tydligt, att den kalla beräkningen, som så ofta förändrar en menniska, också låtit honom komma på andra tankar.
Elli tycker om honom och han om henne, mumlade Pekka och ökade stegen.
Ja, nog är Rietu (Fredrik) bra, men han är för mycket lugn.
Ingenting förmår skrämma honom, och om faran nalkas, skrattar han henne rakt i ansigtet.
Det der retar mig, ty pojken blyges icke att skratta äfven åt mig.
Åt mig, fortfor han med eftertryck och knöt de senfulla händerna.
Skratta åt mig! Nej, det skall han då inte ha gjort ostraffadt.
Rietus' far är en rysshatare af första sorten; ja, nog hatar jag den förbannade ryssen, jag också, men, och vid dessa ord glänste hans blickar af en besynnerlig eld, det gör mig en ganska stor vinst att helst vara overksam.
Hvad är det för ett fördömdt påhitt, som Rietus' far kommit upp med, att beväpna folket och i skogarne göra fienden så mycket afbräck som möjligt! Det der lyckas aldrig, så mycket kan jag säga, åtminstone skall jag...
Hans monolog afbröts i detsamma, derigenom att dörren öppnades och en ung flicka vid pass aderton år trädde in. Det var Pekka Pirrtiainens täcka dotter, Elli, afhållen af alla och bekant för sin skönhet, äfven långt utom Siikajoki.
I det ögonblick den unga flickan trädde in, låg ett djupt vemodigt uttryck öfver hennes drag.