Den scen, som nu följde var övermåttan livlig och... löjlig. Soldaterne bortkastade icke blott korten och tärningarna, utan även gevären och sprungo för brinnande livet. Korporalen var den förste, som tog till harvärjan, men för sina korta bens skull blev han efter. När österrikarne i detsamma bröto in genom porten kröp den manhaftige korporalen in i ett prång. Till en början gick det bra, men snart fastnade han och kunde på inga villkor varken komma fram eller tillbaka.

I denna ställning upptäcktes han av kroaterne, som roade sig med att skjuta till måls på den stackars korporalens åt dem vända betydliga akterspegel. Ingen enda kula gick bom och snart uppgav den storskrytande sachsaren, till påseende ej olik ett grynsåll, andan under sina grymma fienders omänskliga lek.

När Franz Gründler såg att knektarne flydde åt var sitt håll, ämnade också han göra bruk av sina långa ben, men tog miste och rände i fullt lopp rakt på en kejserlig infanteriavdelning. Österrikarne, som tyckte att det var ett egendomligt sätt att giva sig fången, mottogo skrattande den stackars Franz Gründler, som darrande i alla lemmar berättade, att han var en fredlig lantman, inkommen till staden för att sälja grönsaker. Under tumultet hade hans varor gått förlorade och han stod där nu fattigare än förut.

Sedan en lägre officer sniket genomsökt hans fickor och endast funnit några slantar av mindre valör, befallde han med kort och iskall röst, att Franz Gründler skulle skjutas.

Det var förfärliga ögonblick för den stackars Franz. Han ville falla på knä, men de långa benen nekade att böja sig; han ville tala, men även tungan, denna lem, som annars är så svår att hålla i styr, nekade att göra tjänst.

Först när tre soldater av vilt utseende steg fram för att verkställa domen, fick den livdömde mål i munnen.