Text - "Mjölnarflickan vid Lützen" John Olof Åberg
Den scen, som nu följde var öfvermåttan liflig och... löjlig.
Soldaterne bortkastade icke blott korten och tärningarne, utan äfven
gevären och sprungo för brinnande lifvet. Korporalen var den förste,
som tog till harvärjan, men för sina korta bens skull blef han efter.
När österrikarne i detsamma bröto in genom porten kröp den manhaftige
korporalen in i ett prång. Till en början gick det bra, men snart
fastnade händer och kunde på inga vilkor hvarken komma fram eller
tillbaka.
I denna ställning upptäcktes han af kroaterne, som roade sig med att
skjuta till måls på den stackars korporalens åt dem vända betydliga
akterspegel. Ingen enda kula gick bom och snart uppgaf den
storskrytande sachsaren, till påseende ej olik ett grynsåll, andan
under sina grymma fienders omenskliga lek.
När Franz Gründler såg att knektarne flydde åt hvar sitt håll, ämnade
också han göra bruk af sina långa ben, men tog miste och rände i fullt
lopp rakt på en kejserlig infanteriafdelning. Österrikarne, som tyckte
att det var ett egendomligt sätt att gifva sig fången, mottogo
skrattande den stackars Franz Gründler, som darrande i alla lemmar
berättade, att han var en fredlig landtman, inkommen till staden för
att sälja grönsaker. Under tumultet hade hans varor gått förlorade och
han stod der nu fattigare än förut.
Sedan en lägre officer sniket genomsökt hans fickor och endast funnit
några slantar af mindre valör, befalde han med kort och iskall röst,
att Franz Gründler skulle skjutas.
Det var förfärliga ögonblick för den stackars Franz. Han ville falla på
knä, men de långa benen nekade att böja sig; han ville tala, men äfven
tungan, denna lem, som annars är så svår att hålla i styr, nekade att
göra tjenst.
Först när tre soldater af vildt utseende stego fram för att verkställa
domen, fick den lifdömde mål i munnen.
börja skriva!