Ungefär en mil norr om staden Prag låg vid tiden för denna berättelse, år 1648, en liten by vid namn Reinau. Nu för tiden finnes ej mera något spår av densamma, och om man frågar traktens innebyggare om den plats, där byn varit belägen, skall man till sin förvåning erhålla detta betecknande svar: Reinau, vad är det? Det namnet ha vi aldrig hört omtalas. Så utplånar tiden med sin allt förstörande hand vad som fordom varit.

Men vid tiden för denna berättelse, början av juli månad år 1648, stod byn Reinau i sin blomstring. Den utgjordes då av ett halvt dussin gårdar större och mindre, ansenliga trädgårdar och där utanför vidsträckta åkerfält, över vilka krigets förhärjande fackla icke lyst allt sedan den trettioåriga religionsfejdens begynnelse. De härjningar, som därunder övergått byn Reinau, voro snart helade, och det lilla samhället blomstrade inom kort upp igen.

Trettio år, eller nära nog en mansålder, voro förflutna sedan de böhmiske protestanterne offentligt uppträdde mot katolikerne. Detta skedde, såsom vi veta, på en sammankomst i Prag. Nämnde sammankomst slutade på ett för de påviske ödesdigert sätt, och följden därav blev den fejd, som under trettio år ödelade Tyskland.

Den äldste och rikaste borgaren i Reinau var Arnold Mayer. Då religionskriget började var han trettiofem år gammal och hade således vid tiden för denna skildring uppnått en ålder av sextiofem år.

Mycket hade han prövat under denna tid. Han hade följt hustru och tre barn till graven, och slutligen stod han ensam med sin fagra sondotter Minnchen, nu tjugo år gammal.

Arnold Mayers välbyggda gård var belägen sydligast i byn och omgavs av en lummig trädgård, vars svalka i sommarhettan var den mest välgörande.

Det var naturligt att Minnchen, som en gång ensam skulle få ärva allt vad gubben Arnold ägde, omgavs av friare, både högre och lägre, rika och fattiga. Men hennes hjärta hade länge varit fritt från kärleken. Hon önskade ingenting högre än att få vara hos farfadern och förljuva hans sista dagar. Därför hade hon också under många år avslagit alla de äktenskapsanbud hon erhållit.

Omkring en halv mil öster om Reinau låg slottet Miltnitz, tillhörigt den ansedda släkten Odowalsky. Även av denna borg finnes ej något annat spår kvar än en liten stenhop. Folket i trakten vet dock att berätta om, att det var just där, som förrädaren Ernst Odowalskys praktfulla borg var belägen.

Denne Ernst Odowalsky var den siste av sin ätt. Vid den tid som här åsyftas hade han ej uppnått mer än tjugofyra år, samt var ogift. Många gånger hade han visserligen allvarligt tänkt på att skaffa sig en brud, på det att ätten, som i Böhmen ägde lysande anor, ej skulle gå ut med honom, men alltid kom någonting emellan just i det avgörande ögonblicket.

En av Ernst Odowalskys förfäder, den tappre Manfred, hade tagit så verksam del i hussiternes religionskrig, att han blev ansedd värdig en plats näst Griska, detta käcka folks nationalhjälte. Under långa tider förde också Manfred Odowalsky sine skaror med ständig lycka emot de påviske. Slutligen föll han dock i ett bakhåll. Hans män stridde nära nog en hel dag mot övermakten men blevo till slut övermannade. Och så stort var de katolskes hat mot den nya lärans anhängare, att de aldrig gåvo dem pardon, utan dödade dem var de kunde komma åt.

Så gick det även nu med Odowalskys män. Han själv blev också misshandlad till döds, samt därefter utplundrad. Samma öde övergick också slottet Miltnitz, som likväl skonades från brand i följd därav att de katolskes anförare hade gott hopp om att av kejsaren få det vidlyftiga godset såsom skänk för sin bragd.

Detta var också nära att lyckas, men den stupade Odowalskys son skyndade genast till Wien och försäkrade kejsaren om sin trohet och lydnad. Därigenom fick han också behålla fädernegodset, men var allt ifrån denna dag illa ansedd av böhmarne. Han vistades därför sin mesta tid i huvudstaden, där han lät uppfostra sina söner i den lära, mot vilken hans fader så redligen och tappert kämpat.

Utledsen på den stora donaustadens nöjen skyndade Ernst Odowalsky, knappt tjugo år gammal, ut till Miltnitz, vilket han lät inreda med furstlig prakt. Ingen enda vecka gick förbi utan gästabud och jaktpartier. Det pågående kriget tycktes icke det ringaste bekymra borgherren och hans efter förströelser jäktande umgängesvänner.

Men då kom en dag ett bud, som berättade att den tappre svenske fältherren Hans Kristoffer Königsmark var i antågande mot Prag med en krigsduglig protestantisk här.

Arnold Mayer var ensam hemma när detta budskap nådde hans öron.

Länge hade den gamle mannen invaggat sig i den föreställningen, att friden för alltid skulle trivas i den lilla byn. Desto mera överraskad blev han för den skull av den ledsamma tidningen.