Hela denna bok är en bok om döden, och dock handlar den, synes det mig,
mera om lycka än om olycka. Ty olyckan är icke att mista, vad man har
kärt, olyckan ligger i att smutsa, förskämma eller förfula det. Och det
finns en hemlighet till, vilket jag fått leva länge, innan jag kunde lära
mig. Kärleken står aldrig stilla. Den måste antingen växa med åren eller
avtaga. Och det är icke blott i det sista fallet, som den kan skänka
lidande. Den väldigaste Eros är den, vilken giver lidande, därför att den
ständigt blir starkare.
Men jag vill börja från början och berätta allt det, som i denna bok
skrivet är, så som man berättar en dröm. Och så sällsamt det än må klinga
för läsaren - det är alltsammans endast den bok, om vilken lille-bror
bad mig.
Har jag drömt, att jag älskat, gift mig och fått barn? Har jag drömt, att
jag varit outsägligt lycklig och outsägligt olycklig? Har jag drömt?
Eller har jag verkligen upplevat allt detta, vilket icke synes mig erinra
om något annat av mänskligt liv, som kommit inom min synkrets? Det
förefaller mig nu, som om jag på något ofattbart sätt stode - icke över,
ack, allt annat än över - men väl bortom det alltsammans, och det enda,
som når mig nu, är en ton av andakt, så översvinnelig, att icke ens musik
skulle kunna gripa och på ett fattbart sätt uttrycka den. Ja, när jag en
gång nedskrivit, vad som nu söker sig väg till de oskrivna pappersark,
vilka en dag kanske skola utgöra en bok, tycker jag mig kunna hoppas, att
själva berättelsen skall giva mig ledtråden till att lösa den gåta,
vilken nu plågar och oroar mig, vad som i mitt liv varit dröm, och vad
verklighet.
Det är nämligen icke blott sorgen, som trycker mig. Det är även undran
över vad som skett, samma undran vilken rör sig på botten av allt
medvetet liv.
Jag minns i detta ögonblick, hur jag en afton kom in i min hustrus rum
och fann henne grubblande med en uppslagen bok framför sig. Hon läste
icke i boken, och hennes ansikte uttryckte missbelåtenhet.
Jag böjde mig ned över hennes axel och såg, att hon läst i bibeln. Boken
låg uppslagen vid 1 Mose bok, och på min fråga, vad hon läst, pekade hon
blott på ett par rader, vilka jag ännu tycker mig kunna läsa nederst på
en sida. - Och jag läste orden:
Förbannad vare jorden för din skull... Med smärta skall du föda dina
barn.
mera om lycka än om olycka. Ty olyckan är icke att mista, vad man har
kärt, olyckan ligger i att smutsa, förskämma eller förfula det. Och det
finns en hemlighet till, vilket jag fått leva länge, innan jag kunde lära
mig. Kärleken står aldrig stilla. Den måste antingen växa med åren eller
avtaga. Och det är icke blott i det sista fallet, som den kan skänka
lidande. Den väldigaste Eros är den, vilken giver lidande, därför att den
ständigt blir starkare.
Men jag vill börja från början och berätta allt det, som i denna bok
skrivet är, så som man berättar en dröm. Och så sällsamt det än må klinga
för läsaren - det är alltsammans endast den bok, om vilken lille-bror
bad mig.
Har jag drömt, att jag älskat, gift mig och fått barn? Har jag drömt, att
jag varit outsägligt lycklig och outsägligt olycklig? Har jag drömt?
Eller har jag verkligen upplevat allt detta, vilket icke synes mig erinra
om något annat av mänskligt liv, som kommit inom min synkrets? Det
förefaller mig nu, som om jag på något ofattbart sätt stode - icke över,
ack, allt annat än över - men väl bortom det alltsammans, och det enda,
som når mig nu, är en ton av andakt, så översvinnelig, att icke ens musik
skulle kunna gripa och på ett fattbart sätt uttrycka den. Ja, när jag en
gång nedskrivit, vad som nu söker sig väg till de oskrivna pappersark,
vilka en dag kanske skola utgöra en bok, tycker jag mig kunna hoppas, att
själva berättelsen skall giva mig ledtråden till att lösa den gåta,
vilken nu plågar och oroar mig, vad som i mitt liv varit dröm, och vad
verklighet.
Det är nämligen icke blott sorgen, som trycker mig. Det är även undran
över vad som skett, samma undran vilken rör sig på botten av allt
medvetet liv.
Jag minns i detta ögonblick, hur jag en afton kom in i min hustrus rum
och fann henne grubblande med en uppslagen bok framför sig. Hon läste
icke i boken, och hennes ansikte uttryckte missbelåtenhet.
Jag böjde mig ned över hennes axel och såg, att hon läst i bibeln. Boken
låg uppslagen vid 1 Mose bok, och på min fråga, vad hon läst, pekade hon
blott på ett par rader, vilka jag ännu tycker mig kunna läsa nederst på
en sida. - Och jag läste orden:
Förbannad vare jorden för din skull... Med smärta skall du föda dina
barn.