Gården låg långt bort från den egentliga byn. Men den låg därför icke
helt avsides. Flere andra gårdar, lika den, inom vilkens murar det
drama, som här skall berättas, utspelades, lågo strödda kring den vida
slätten, vilken nu var täckt av ett tunt, vitt lager av snö. Gården var
stor och hade länge varit i familjens ägo. Den var byggd i en fyrkant,
vars ena sida lämnats ofullbordad, öppen mot slätten. I de båda
flyglarna, vilka slöto sig tätt intill mansbyggnaden, mot vilken de båda
tunga halmtaken bildade vinklar, funnos loge, lada, ladugård och stall.
Och i mansbyggnaden rymdes flere rum än familjen någonsin kunde begagna.
Två ingångar funnos där. Den ena var körvägen, genom vilken de tunga
fordonen rasslade in över den med grova stenar belagda inkörsvägen; den
andra gick genom en liten dörr, som från trädgården, där vinden ruskade
fruktträden och de små syrénbersåerna bara från snö, ledde rätt in i
köket, där sovplatsen fanns, där alla samlades, besökande och de i huset
boende, medan huset eljest på båda sidor med sina stora rum stod
obebott, öde och mörkt. Inne i detta rum flammade lågan från spisen, som
var vänd mot det lilla köket, vilket var byggt i ett med vardagsstugan.
Inne i denna brann fotogenlampan på det stora fällbordet mitt på golvet.
Från de båda fönstren, av vilka ett vette mot gården och det andra mot
trädgården, trängde ljusskenet ut och skimrade över den tunna snön,
kastande skuggor av träden fram mot staketet, som skilde trädgården från
de vida, slumrande åkrarna.

I denna byggnad hade en familj bott, som varit väl känd och länge känd
vida omkring. Dess medlemmar hade alla varit aktade män och goda
kvinnor. De hade levat och dött, som de lyckligaste och bästa människor
göra det, utan att lämna annat minne efter sig, än att ingen hade något
ont att berätta om dem efter deras död. När de höllo bröllop eller dop,
de stora festdagarna i deras enformiga liv, samlades traktens män och
kvinnor i de rymliga kamrarna, vilka i vardagslag stodo tomma, då
dansades det och dracks, och långt ut åt landsvägen, som gick tätt utmed
den låga inkörsporten, hördes sorlet av klackar, som slogo mot hårda
golv, fioler, som spelade vals, röster av män och kvinnor, som i all
ärbarhet famnade varandra och skreko högt av ungdom och livslust. Även
när fönstren voro behängda med lakan, gården och den låga inkörsporten
ända ut till landsvägen samt ett gott stycke framåt densamma hedersamt
och tjockt voro strödda med barr, när en svart kista på bräden och
bockar var ställd i kammaren invid vardagsstugan, även då hade män och
kvinnor plägat samlas i dessa rum. Stilla och tysta, som det passar sig,
när man begår dödens högtid, hade de kommit, njutit av välfägnaden och
åhört de minnesord, vilka den äldste i laget talat vid huvudgärden,
innan locket lades på kistan. Så hade de följt den döde på vägen, som
ledde till kyrkan, hört klockorna ringa över hans öppnade grav och
böjande sina huvuden mumlande eftersagt de välkända ord, med vilka
prästen lyst frid över den döde. Så hade de åter samlats i de stora
rummen, där välfägnaden stod uppdukad, och där allt blivit liksom
lugnare, nu när den döde kommit till ro. I denna sinnesstämning hade
alla ätit och druckit, och när de mätta och berusade åter begåvo sig på
hemvägen, mindes de den döde med tacksamhet och glädje, eller de glömde
honom alldeles samt kände sig lättade och nöjda, att han efter ett liv
av arbete fick vila i frid.

Ty mycket hade det arbetats på den gamla gården, innan allt där blivit,
sådant det nu var. Åkrarna hade icke brutit sig själva, tegarna hade
icke själva lagt sig till rätta, så att ej ens det skarpaste öga kunde
upptäcka en sten i deras fåror. Brunnen hade icke grävt sig själv, huset
hade icke växt upp ur jorden, kreaturen, som fyllde ladugård och stall,
hade ej samlats av egen drift, och allt det bohag, som prydde rummen,
hade ej alltid stått på sina platser. Intet hade från början varit vad
det sedan blev.

Men allt som fanns, och allt som var, hade skapats och tillkommit under
de dagar, av vilka ingen kunde särskilja den ena från den andra, de
dagar, då allting gått sin gilla gång, och från vilka man därför icke
hade något att minnas. Under sådana dagar hade plogen gått jämt i
fårorna, skördens dagar hade efterträtt såddens, och när vintern kom,
hade vävstolen slamrat i vardagsstugan och hyveln i ladan.

Det var goda och ärliga människor, som skapat allt, sådant det nu var.
Män och kvinnor hade det varit, män och kvinnor, vilka nu voro glömda,
men som alla givit Gud och kronan sitt och aldrig legat i kiv med sin
nästa. Under möda och gamman hade de levat i äktenskap samman, med sveda
och värk hade kvinnorna fött sina barn. Tvistat och kivat hade de gjort,
som svaga dödliga göra, men de hade hjälpt varandra att taga vara på
det, som deras var, och hållit hop i det sista.

Nu voro de döda och borta alla, och om den siste ägaren, Tufve
Tufvesson, gick det ordet efter hans död, att han var så god, att han
hellre givit sin skjorta ifrån sig än sökt tvist med någon. Han var
sådan, att öken följde honom, utan att han behövde leda dem, och aldrig
hade någon sett honom köra med piska. Ty han brukade icke hårda ord
eller slag, och djuren lydde honom, som om de vetat det.