Hon hörde hans steg i tamburen, avlägsnande sig nedför trappan - utanför på gatan... tills de dogo bort och tystnaden slöt sig som havet över en varelse, som går till botten. Det låg ett hårt uttryck över hennes drag och den starka figuren såg segare ut i sin hållning än vanligt. De röda strimmorna hade så småningom spritt sig till en stark rodnad. Hon kände ett behof av mekanisk sysselsättning och började samla ihop knivar, gafflar och tallrikar på bordet. Så slog hon på gongongen för att säga åt Molly att hon kunde duka av.

Fru Zimmermann stod vid fönstret och såg ned på staden med de många upplysta fönstren, där man firade julafton innanför. I hennes sinne bredde sig en död, blytung smärta. Nu var det alltså slut; nu först hade hon blivit helt och hållet ensam. Det fanns ingen i världen mer än han, som hon brydde sig om att vinna. Och honom hade hon drivit bort. Hon såg honom i tankarne gå omkring på gatorna, ensam och hemlös; och det skar henne som en förebråelse genom själen: han hade ju aldrig vetat vad ett hem var.

Men i nästa ögonblick hade harmen brutit fram igen: han hade sårat henne så djupt. Det var icke blott sarkasmerna från det uppträde, som nyss ägt rum; det var också något annat som kom till. Hon tänkte på, hur han från början genom sin ovänlighet och sin kyla tvingat henne in i en falsk ställning, påtrugat henne en roll, som var hennes natur främmande. Hon hade av fruktan för att framkalla hans misshag tvungit all värme tillbaka, bemödat sig om att lägga band på varje yttring av sitt livliga temperament; hon hade gjort det med ett våld på sin egen natur och nu hade naturen hämnats med att bryta alla dammar och riva med sig i ett enda ögonblick den konstlade byggnad hon fört upp. Där stod hon ensam på stranden och såg på förödelsen; såg alla drömmar, som slingrat sig kring denne son, virvlas runt och försvinna - såg honom själv försvinna, glida bort så långt, att hon aldrig kunde nå honom mer. Och tomheten slog emot henne från alla sidor - han var ju den ende i världen, hon hade velat vinna.

Vinna? Ja, men han hade tvungit henne att förskapa sig till en automat - till samma automat som brukade förevisa de anatomiska märkvärdigheterna för främmande, ofta rått nyfikna kvinnor.

Nu var det slut. Naturen hade sprängt självbehärskningen; han hade sett hennes lidelsefulla häftighet och för hans kalla, skeptiska uppfattning måste ju detta vara det vidrigaste av allt.

Dagar kommo och dagar gingo utan att någon av dem gjorde ett steg till närmande. Hon hade visat honom på dörren och han blev borta. Dammet låg på kuddar och möbler - Molly tänkte aldrig självmant på att taga det bort. Matmoderns klädsel blev vårdslösare än förut och hon kastade sig över sina ryska översättningar med den ängsliga fliten hos en människa, som i arbetsbedövningen ser enda möjligheten att framsläpa sitt liv.

Strax på nyåret kommo herr och fru Hedström på besök. Fru Zimmermann blev glad över att få någon att tala med och de stannade kvar hela kvällen. Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern nämnde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte sin förvåning.