Hon hörde hans steg i tamburen, aflägsnande sig nedför trappan - utanför
på gatan... tills de dogo bort och tystnaden slöt sig som hafvet öfver
en varelse, som går till botten. Det låg ett hårdt uttryck öfver hennes
drag och den starka figuren såg segare ut i sin hållning än vanligt. De
röda strimmorna hade så småningom spridt sig till en stark rodnad. Hon
kände ett behof af mekanisk sysselsättning och började samla ihop
knifvar, gafflar och tallrikar på bordet. Så slog hon på gongongen för
att säga åt Molly att hon kunde duka af.

Fru Zimmermann stod vid fönstret och såg ned på staden med de många
upplysta fönstren, der man firade julafton innanför. I hennes sinne
bredde sig en död, blytung smärta. Nu var det alltså slut; nu först hade
hon blifvit helt och hållet ensam. Det fans ingen i verlden mer än han,
som hon brydde sig om att vinna. Och honom hade hon drifvit bort. Hon
såg honom i tankarne gå omkring på gatorna, ensam och hemlös; och det
skar henne som en förebråelse genom själen: han hade ju aldrig vetat
hvad ett hem var.

Men i nästa ögonblick hade harmen brutit fram igen: han hade sårat henne
så djupt. Det var icke blott sarkasmerna från det uppträde, som nyss egt
rum; det var också något annat som kom till. Hon tänkte på, hur han från
början genom sin ovänlighet och sin kyla tvingat henne in i en falsk
ställning, påtrugat henne en roll, som var hennes natur främmande. Hon
hade af fruktan för att framkalla hans misshag tvungit all värme
tillbaka, bemödat sig om att lägga band på hvarje yttring af sitt
lifliga temperament; hon hade gjort det med ett våld på sin egen natur
och nu hade naturen hämnats med att bryta alla dammar och rifva med sig
i ett enda ögonblick den konstlade byggnad hon fört upp. Der stod hon
ensam på stranden och såg på förödelsen; såg alla drömmar, som slingrat
sig kring denne son, hvirflas rundt och försvinna - såg honom sjelf
försvinna, glida bort så långt, att hon aldrig kunde nå honom mer. Och
tomheten slog emot henne från alla sidor - han var ju den ende i verlden,
hon hade velat vinna.

Vinna? Ja, men han hade tvungit henne att förskapa sig till en
automat - till samma automat som brukade förevisa de anatomiska
märkvärdigheterna för främmande, ofta rått nyfikna kvinnor.

Nu var det slut. Naturen hade sprängt sjelfbeherskningen; han hade sett
hennes lidelsefulla häftighet och för hans kalla, skeptiska uppfattning
måste ju detta vara det vidrigaste af allt.

Dagar kommo och dagar gingo utan att någon af dem gjorde ett steg till
närmande. Hon hade visat honom på dörren och han blef borta. Dammet låg
på kuddar och möbler - Molly tänkte aldrig sjelfmant på att taga det
bort. Matmoderns klädsel blef vårdslösare än förut och hon kastade sig
öfver sina ryska öfversättningar med den ängsliga fliten hos en
menniska, som i arbetsbedöfningen ser enda möjligheten att framsläpa
sitt lif.

Strax på nyåret kommo herr och fru Hedström på besök. Fru Zimermann blef
glad öfver att få någon att tala med och de stannade kvar hela kvällen.
Talet föll naturligtvis också på William under aftonens lopp och modern
nämde att hon icke sett honom sedan julaftonen. Herr Hedström uttryckte
sin förvåning.