Jag stod på strand, der bröto Sig fjordens vågor matt, Det var i Juli månad, En molnfri nordisk natt. Vid veka minnen dröjde Min själ - vid hjertats vår. Nu gingo mina känslor I fallna blommors spår. Hvem har de blommor brutit, Som lifvets vår mig gaf? Hvem har derinne bäddat För lifvets fröjd en graf? Hvems lia mejat neder Min vackra blomsterkrans? Hvem sände moln och skuggor Uppå min himmels glans? Hvem var så fräck, så hjertlös, Att härja detta hem För kärleken och friden Och hoppet - hvem, o hvem? Så sporde i mitt hjerta En dyster saknads röst, Och mörka tvifvel sänktes Vid frågan i mitt bröst. Så gingo mina känslor Sin vilda, dystra gång; Men till mitt öra nådde En ljuf, harmonisk sång. Sjöng vågen eller vinden, Sjöng englars ljusa chor? O, eller sjöngo menskor Väl till en fallen bror? O menniska, som sörjer Ditt hjertas fallna vår, O menniska, som intet Af lifvets gång förstår! Se, dina blommor glödde I lifvets morgonstund, Då, allt var lent och ljufligt I hjertats djupa grund. Då ännu vemodstårar Som dagg bestänkte dem, O då, då kunde blommor Än gro i hjertats hem. Väl har sen dess ren lifvet Gått fram med tio år, Men hvarför fåfängt sörja I fallna minnens spår? I solens brand, den ljusa, Förkolnade din krans, Ditt morgonlif gaf vika För dagens högre glans. O, låt ej tviflets skuggor Fördunkla denna dag. Än andas ju ditt väsen I friska, fulla drag. Än ler för dig ju banan, Än har du kraft till strid, Kom, följ den sköna fanan. Men sitt ej här och qvid. Hvad lifvets englar taga, Det fås ej mer igen. Det båtar ej att klaga, Du har ju mycket än. En tredjedel af lifvet Svann bort - visst var den skön! Men tvenne tredjedelar De vänta än med lön. Då känslans blida vårdag För alltid för dig svann, Byt herrskare, min broder, Blif tankens djerfva man. Här stå vi millioner, Skönt rustade till strid, O. träd i våra leder, Det är en herrlig tid! Och sången slöts och natten Steg tyst ock ljuflig ned. Men åt det nya lifvet Svor jag min hyllningsed.