Jag stod på strand, der bröto
Sig fjordens vågor matt,
Det var i Juli månad,
En molnfri nordisk natt.

Vid veka minnen dröjde
Min själ - vid hjertats vår.
Nu gingo mina känslor
I fallna blommors spår.

Hvem har de blommor brutit,
Som lifvets vår mig gaf?
Hvem har derinne bäddat
För lifvets fröjd en graf?

Hvems lia mejat neder
Min vackra blomsterkrans?
Hvem sände moln och skuggor
Uppå min himmels glans?

Hvem var så fräck, så hjertlös,
Att härja detta hem
För kärleken och friden
Och hoppet - hvem, o hvem?

Så sporde i mitt hjerta
En dyster saknads röst,
Och mörka tvifvel sänktes
Vid frågan i mitt bröst.

Så gingo mina känslor
Sin vilda, dystra gång;
Men till mitt öra nådde
En ljuf, harmonisk sång.

Sjöng vågen eller vinden,
Sjöng englars ljusa chor?
O, eller sjöngo menskor
Väl till en fallen bror?

O menniska, som sörjer
Ditt hjertas fallna vår,
O menniska, som intet
Af lifvets gång förstår!

Se, dina blommor glödde
I lifvets morgonstund,
Då, allt var lent och ljufligt
I hjertats djupa grund.

Då ännu vemodstårar
Som dagg bestänkte dem,
O då, då kunde blommor
Än gro i hjertats hem.

Väl har sen dess ren lifvet
Gått fram med tio år,
Men hvarför fåfängt sörja
I fallna minnens spår?

I solens brand, den ljusa,
Förkolnade din krans,
Ditt morgonlif gaf vika
För dagens högre glans.

O, låt ej tviflets skuggor
Fördunkla denna dag.
Än andas ju ditt väsen
I friska, fulla drag.

Än ler för dig ju banan,
Än har du kraft till strid,
Kom, följ den sköna fanan.
Men sitt ej här och qvid.

Hvad lifvets englar taga,
Det fås ej mer igen.
Det båtar ej att klaga,
Du har ju mycket än.

En tredjedel af lifvet
Svann bort - visst var den skön!
Men tvenne tredjedelar
De vänta än med lön.

Då känslans blida vårdag
För alltid för dig svann,
Byt herrskare, min broder,
Blif tankens djerfva man.

Här stå vi millioner,
Skönt rustade till strid,
O. träd i våra leder,
Det är en herrlig tid!

Och sången slöts och natten
Steg tyst ock ljuflig ned.
Men åt det nya lifvet
Svor jag min hyllningsed.