Jag stod på strand, där bröto
Sig fjordens vågor matt,
Det var i Juli månad,
En molnfri nordisk natt.

Vid veka minnen dröjde
Min själ - vid hjärtats vår.
Nu gingo mina känslor
I fallna blommors spår.

Vem har de blommor brutit,
Som livets vår mig gav?
Vem har därinne bäddat
För livets fröjd en grav?

Vems lia mejat neder
Min vackra blomsterkrans?
Vem sände moln och skuggor
Uppå min himmels glans?

Vem var så fräck, så hjärtlös,
Att härja detta hem
För kärleken och friden
Och hoppet - vem, o vem?

Så sporde i mitt hjärta
En dyster saknads röst,
Och mörka tvivel sänktes
Vid frågan i mitt bröst.

Så gingo mina känslor
Sin vilda, dystra gång;
Men till mitt öra nådde
En ljuv, harmonisk sång.

Sjöng vågen eller vinden,
Sjöng änglars ljusa kör?
O, eller sjöngo mänskor
Väl till en fallen bror?

O människa, som sörjer
Ditt hjärtas fallna vår,
O människa, som intet
Av livets gång förstår!

Se, dina blommor glödde
I livets morgonstund,
Då, allt var lent och ljuvligt
I hjärtats djupa grund.

Då ännu vemodstårar
Som dagg bestänkte dem,
O då, då kunde blommor
Än gro i hjärtats hem.

Väl har sen dess ren livet
Gått fram med tio år,
Men varför fåfängt sörja
I fallna minnens spår?

I solens brand, den ljusa,
Förkolnade din krans,
Ditt morgonliv gav vika
För dagens högre glans.

O, låt ej tvivlets skuggor
Fördunkla denna dag.
Än andas ju ditt väsen
I friska, fulla drag.

Än ler för dig ju banan,
Än har du kraft till strid,
Kom, följ den sköna fanan.
Men sitt ej här och kvid.

Vad livets änglar taga,
Det fås ej mer igen.
Det båtar ej att klaga,
Du har ju mycket än.

En tredjedel av livet
Svann bort - visst var den skön!
Men tvenne tredjedelar
De vänta än med lön.

Då känslans blida vårdag
För alltid för dig svann,
Byt härskare, min broder,
Bliv tankens djärva man.

Här stå vi millioner,
Skönt rustade till strid,
O, träd i våra leder,
Det är en härlig tid!

Och sången slöts och natten
Steg tyst ock ljuvlig ned.
Men åt det nya livet
Svor jag min hyllningsed.