Vad binder vid din sida mig,
Vad älskar jag hos Dig,
Vad gör, att i din enkelhet
Du är så kär för mig?

Det är ej ögats vackra blå,
Så smältande ock klart;
I livets och i tidens svall
Förbleknar detta snart.

Det är ej löjet kring din mund,
Ej rosen på din kind;
Snart flyktar löjet skyggt - och
Förgås i kylig vind.

Det är ej barmens vita valv,
Som lent i vågor går,
Ej växtens varma smidighet -
Ack, detta allt förgår!

Det är en högre, bättre makt,
Som manar mig till dig;
Det är ditt hjärtas friskhet blott,
Som gör dig kär för mig.

Det är den tro, jag hyser glatt,
Att du mig älskar sant,
Att intet i din öppna själ
Förblir mig obekant.

Att ljuft din känsla möter min,
Och smälter skönt i den,
Att varje ord, att varje blick
Är tolk av kärleken.

Att, när jag trött av livets storm
Vill finna fridsäll hamn,
Att med en himmelsk ömhet då
Du öppnar mig din famn.

Att vid ditt hjärtas milda slag
Jag finner frid och ljus,
Och - att du ljuft försonar mig
Med livets kalla grus.

Det är det löfte, tyst och blygt,
Som du engång mig gav:
Att troget, troget följa mig
Till kylig, fridsäll grav.

Att dela sällspord fröjd med mig
Och sorgens bitterhet;
Att dela, om det gäller så,
Med mig min uselhet.

Det är ej ögats vackra glans,
Som binder mig vid dig;
Det är en högre, bättre makt,
Som gör dig kär för mig.

Det är din andes rena ljus,
Ditt hjärtas blida frid,
Som lugnande kan lysa ned
Uti mitt väsens strid.