Text - "En sommarsaga från Finland" Johannes Alfthan

stäng och börja skriva
Vår berättelse tvingar oss att lemna det vackra Stockholm och
äfven dess ännu blott halfvuxna kusin ibland nordens hufvudstäder,
det glada Helsingfors. I stället för salongslif i glacéhandskar,
musikaliska aftonunderhållningar samt folkhvimlet i Stockholms
Strömparterr och Helsingfors' esplanad, bjuda vi läsaren på raka
motsatsen af allt detta. Dit vi föra honom, der skina nu väl sol och
måne också och måhända till och med i ännu renare majestät än öfver
de stora städernas prunkande palatser och bullersamma gator, men
ehuru der är lif och rörelse, äfven der, så har dock icke menniskans
vilja framkallat dessa tillvarons yttringar, utan krafter, hvilkas
anor gå ännu längre tillbaka i tiden, än de öfver sin paradisiska
härkomst så stolta adamiternas. I ödemarkens verld, der de ännu
otyglade naturkrafterna ha sin fria tummelplats och lefva sitt
oförfalskade lif, i denna hemlighetsfulla verld gripes vandrarens
bröst till en början af ensamhetens ängslande inflytande, ty han
fattar blott dunkelt elementernas ursprungliga och allvarliga språk,
detta naturens urspråk som i otaliga dialekter bär ett vittnesbörd om
samma skapares allmakt, ur hvars outgrundliga väsende äfven menniskan
framgått, hon, hvars planer och verk blott äro stora då de mätas
med hennes egen uppfattnings måttstock. Vill du stanna här i denna
underbara ensamhet, vänlige läsare, lära dig förstå skogsverldens
rika mångfald och uppbygga din själ vid dess högtidliga lofsång
öfver alltings upphof? Eller bäfvar du för ensamheten och tystnaden
rundtomkring dig? Du förstår ännu icke deras betydelsefulla språk
och derföre bleknar du vid tanken på ett sådant eremitlif, såsom du
kallar det på ditt menniskospråk.

Nåväl, jag vill visa dig en annan tafla ur naturens stora lif; kom,
följ mig till den brusande forsens brädd. Bäfvar icke din själ
tillbaka för denna dialekt af naturens eviga tungomål? Fruktar du
icke det oafbrutna dånets tordönsljud?

Här står du vid fallets fot, höj din blick och skåda upp till
detsamma. Framför dig upprullas en tafla af det naturkrafternas
väldiga gladiatorspel som kallas Imatra. Från de trotsiga klipporna
återstudsa de i yrande fart framrusande jätteböljorna med krossade,
skumomhöljda pannor - en storartad kamp, evigt förnyad med
outtröttliga krafter, ty det är sann natur, ett ståtligt stycke
gudaverk i denna skapelse.

För dem af våra läsare som icke sjelfve sett denna, onekligen den
största fors i Europa, må följande tjena såsom ett slags beskrifning.
Den stora Wuoksenelfven, genom hvilken Saimas vattensystem uttömmer
sig i Ladoga, sammantränges ungefär en half mil från sitt utflöde
ur förstnämda sjö emellan höga klippväggar och bildar i den genom
graniten sprängda, smala rännan en fors, hvars vattenmassor med
åsklikt dån i en enda lavin af nedstörtande skum med otrolig
hastighet och vittnande om en oerhörd kraft ila att uppnå ett
rymligare becken. Stället är beläget ungefär sex mil ifrån staden
Wiborg i sydöstra Finland samt i en ödslig, vid elfstränderna
romantisk trakt. Forsens hela längd torde vara trehundra famnar
och fallets höjd ungefär sextio fot. För att rätt förstå detta
naturskådespel måste man se det flera gånger. Det första intrycket
är ganska egendomligt. För den från forsens fot uppåt det långa
skumbandet blickande åskådaren förefaller det i början som stode
hela denna massa alldeles stilla, och först sedan ögat en stund vant
sig vid den imposanta synen urskiljer detsamma den hastiga rörelsen
framåt i de bokstafligen öfver hvarandra störtande och liksom sig
sjelfva uppsväljande vattenhvirflarne. Ett moln af fina vattendunster
sväfvar öfver det i sina granittjettrar vildt rytande elementet och
solens strålar bryta sig i alla regnbågens färger i de genomskinliga,
af och till böljande dunstmolnen. När månen en klar Augustinatt
kastar sitt trollsken öfver Imatra, då är det som skulle vidunderliga
luftgestalter sväfva öfver detta dånande kaos, än kommande den
hänförde åskådaren alldeles nära och liksom erbjudande honom ett
famntag med löfte om evig ro dernere i det evigt oroliga djupet,
än hastigt vikande tillbaka liksom vid menniskans åsyn uppskrämda
elementarandar eller måhända flyende skuggor af de olycklige som i
Imatra sökt och funnit sin graf, men hvilkas själar dock ingen ro
hafva, änskönt deras kroppsliga hyddor krossats. Tid efter annan
tyckes forsen fordra en sådan tribut af den öfriga verlden och
sägner om sorgliga tilldragelser af denna art äro mycket gängse i
trakten. - Icke allenast talrika resande från hela Finland utan
äfven från S:t Petersburg samt andra utländingar besöka om sommarn
Imatra, hvarest vid tidpunkten för vår berättelse ett godt hotel
var inrättadt. Men industrien hade icke då ännu, hvilket numera är
händelsen, här uppfört fabriker af hvarjehanda slag. Då var Imatra
ännu blott målet för skådelystne resandes och naturbeundrares besök.

Det är till detta berömda ställe vi nu fört läsaren och läsarinnan.
Det är förmiddag och få eller inga besökande tyckas ännu ha
anländt den dagen. Osedda, såsom författare och läsare städse äro
för de i en berättelse uppträdande personerna, gå vi framåt och,
se der, vi mötas snart af en blid företeelse i det vilda fallets
omedelbara grannskap. Behagfullt lutad emot ett klippblock står
ensam en ungdomlig qvinnogestalt, försänkt i betraktande af forsens
nedvältande vattenlavin. Jag ser, sköna ungmö, att ditt hulda anlete
förklaras i stum beundran och att din blick med ett otolkbart uttryck
i sin varma glans följer de brådstörtande hviflarnes dundrande tåg
framåt. Jag ser att din själ tjusas af hvad dina sinnen förnimma, och
forsens språk tror du dig förstå bättre än den ensliga skogens sus.
Här fattar dig naturens storhet omedelbart, utan att din tanke först
väckes, du är öfverväldigad, sköna betrakterska, - hela din själ har
samlat sig i ditt öga och du bildar, tillsammans med den skummande
forsen, en herrlig tafla för min inre syn: behagen, beundrande den
otämjda naturkraften. I ett målningsgalleri skulle jag måhända kalla
denna bild "Gracen och titanen", men här måste jag sanningsenligt
nämna den vackra betrakterskan vid hennes menniskonamn, ty det är -
Jenny Bertram vid Imatra fall.

Ja, så långt hade de kommit på sin nu förverkligade inkognito-resa,
och tant Agatha satt på en klipphäll icke långt ifrån det ställe
der vi sett skön Jenny stå. Tanten tycktes vilja mera med örat än
ögat egna sig åt njutningen af det vilda skådespelets storhet, som
åstadkom en för henne alltför stark nervskakning. Hennes hufvud
svindlade då hon blickade ned i hvirflarne, hade hon sagt, och den
goda damen hade ganska rätt i hvad hon sade, ty detsamma har händt
och händer mera än en af de talrika Imatra-besökande.