Vår berättelse tvingar oss att lämna det vackra Stockholm och även dess ännu blott halvvuxna kusin ibland nordens huvudstäder, det glada Helsingfors. I stället för salongsliv i glacéhandskar, musikaliska aftonunderhållningar samt folkvimlet i Stockholms Strömparterr och Helsingfors' esplanad, bjuda vi läsaren på raka motsatsen av allt detta. Dit vi föra honom, där skina nu väl sol och måne också och måhända till och med i ännu renare majestät än över de stora städernas prunkande palatser och bullersamma gator, men ehuru där är liv och rörelse, även där, så har dock icke människans vilja framkallat dessa tillvarons yttringar, utan krafter, vilkas anor gå ännu längre tillbaka i tiden, än de över sin paradisiska härkomst så stolta adamiternas. I ödemarkens värld, där de ännu otyglade naturkrafterna ha sin fria tummelplats och leva sitt oförfalskade liv, i denna hemlighetsfulla värld gripes vandrarens bröst till en början av ensamhetens ängslande inflytande, ty han fattar blott dunkelt elementernas ursprungliga och allvarliga språk, detta naturens urspråk som i otaliga dialekter bär ett vittnesbörd om samma skapares allmakt, ur vars outgrundliga väsende även människan framgått, hon, vars planer och verk blott äro stora då de mätas med hennes egen uppfattnings måttstock. Vill du stanna här i denna underbara ensamhet, vänlige läsare, lära dig förstå skogsvärldens rika mångfald och uppbygga din själ vid dess högtidliga lovsång över alltings upphov? Eller bävar du för ensamheten och tystnaden rundtomkring dig? Du förstår ännu icke deras betydelsefulla språk och därföre bleknar du vid tanken på ett sådant eremitliv, såsom du kallar det på ditt människospråk.

Nåväl, jag vill visa dig en annan tavla ur naturens stora liv; kom, följ mig till den brusande forsens brädd. Bävar icke din själ tillbaka för denna dialekt av naturens eviga tungomål? Fruktar du icke det oavbrutna dånets tordönsljud?

Här står du vid fallets fot, höj din blick och skåda upp till detsamma. Framför dig upprullas en tavla av det naturkrafternas väldiga gladiatorspel som kallas Imatra. Från de trotsiga klipporna återstudsa de i yrande fart framrusande jätteböljorna med krossade, skumomhöljda pannor - en storartad kamp, evigt förnyad med outtröttliga krafter, ty det är sann natur, ett ståtligt stycke gudaverk i denna skapelse.

För dem av våra läsare som icke själve sett denna, onekligen den största fors i Europa, må följande tjäna såsom ett slags beskrivning. Den stora Wuoksenälven, genom vilken Saimas vattensystem uttömmer sig i Ladoga, sammantränges ungefär en halv mil från sitt utflöde ur förstnämnda sjö emellan höga klippväggar och bildar i den genom graniten sprängda, smala rännan en fors, vars vattenmassor med åsklikt dån i en enda lavin av nedstörtande skum med otrolig hastighet och vittnande om en oerhörd kraft ila att uppnå ett rymligare bäcken. Stället är beläget ungefär sex mil ifrån staden Wiborg i sydöstra Finland samt i en ödslig, vid älvstränderna romantisk trakt. Forsens hela längd torde vara trehundra famnar och fallets höjd ungefär sextio fot. För att rätt förstå detta naturskådespel måste man se det flera gånger. Det första intrycket är ganska egendomligt. För den från forsens fot uppåt det långa skumbandet blickande åskådaren förefaller det i början som stode hela denna massa alldeles stilla, och först sedan ögat en stund vant sig vid den imposanta synen urskiljer detsamma den hastiga rörelsen framåt i de bokstavligen över varandra störtande och liksom sig själva uppsväljande vattenvirvlarne. Ett moln av fina vattendunster svävar över det i sina granitfjättrar vilt rytande elementet och solens strålar bryta sig i alla regnbågens färger i de genomskinliga, av och till böljande dunstmolnen. När månen en klar Augustinatt kastar sitt trollsken över Imatra, då är det som skulle vidunderliga luftgestalter sväva över detta dånande kaos, än kommande den hänförde åskådaren alldeles nära och liksom erbjudande honom ett famntag med löfte om evig ro därnere i det evigt oroliga djupet, än hastigt vikande tillbaka liksom vid människans åsyn uppskrämda elementarandar eller måhända flyende skuggor av de olycklige som i Imatra sökt och funnit sin grav, men vilkas själar dock ingen ro hava, änskönt deras kroppsliga hyddor krossats. Tid efter annan tyckes forsen fordra en sådan tribut av den övriga världen och sägner om sorgliga tilldragelser av denna art äro mycket gängse i trakten. - Icke allenast talrika resande från hela Finland utan även från S:t Petersburg samt andra utländingar besöka om sommarn Imatra, varest vid tidpunkten för vår berättelse ett gott hotel var inrättat. Men industrien hade icke då ännu, vilket numera är händelsen, här uppfört fabriker av varjehanda slag. Då var Imatra ännu blott målet för skådelystne resandes och naturbeundrares besök.

Det är till detta berömda ställe vi nu fört läsaren och läsarinnan. Det är förmiddag och få eller inga besökande tyckas ännu ha anlänt den dagen. Osedda, såsom författare och läsare städse äro för de i en berättelse uppträdande personerna, gå vi framåt och, se där, vi mötas snart av en blid företeelse i det vilda fallets omedelbara grannskap. Behagfullt lutad emot ett klippblock står ensam en ungdomlig kvinnogestalt, försänkt i betraktande av forsens nedvältande vattenlavin. Jag ser, sköna ungmö, att ditt hulda anlete förklaras i stum beundran och att din blick med ett otolkbart uttryck i sin varma glans följer de brådstörtande virvlarnes dundrande tåg framåt. Jag ser att din själ tjusas av vad dina sinnen förnimma, och forsens språk tror du dig förstå bättre än den ensliga skogens sus. Här fattar dig naturens storhet omedelbart, utan att din tanke först väckes, du är överväldigad, sköna betrakterska, - hela din själ har samlat sig i ditt öga och du bildar, tillsammans med den skummande forsen, en härlig tavla för min inre syn: behagen, beundrande den otämjda naturkraften. I ett målningsgalleri skulle jag måhända kalla denna bild "Gracen och titanen", men här måste jag sanningsenligt nämna den vackra betrakterskan vid hennes människonamn, ty det är - Jenny Bertram vid Imatra fall.

Ja, så långt hade de kommit på sin nu förverkligade inkognito-resa, och tant Agatha satt på en klipphäll icke långt ifrån det ställe där vi sett skön Jenny stå. Tanten tycktes vilja mera med örat än ögat ägna sig åt njutningen av det vilda skådespelets storhet, som åstadkom en för henne alltför stark nervskakning. Hennes huvud svindlade då hon blickade ned i virvlarne, hade hon sagt, och den goda damen hade ganska rätt i vad hon sade, ty detsamma har hänt och händer mera än en av de talrika Imatra-besökande.