Det var, såsom jag redan antytt, på försommaren. Årstidens utveckling var vida mindre framskriden på Åland än i svenska skärgården; här var allt vår ännu de små blommornas och kärlekens tid. Vi veta, vi nordbor, vad ett uppvaknande från en sex, sju månaders vinterdvala är, och vi älska och besjunga därför våren av hjärtans grund. I mitt hjärta skulle också en liten blomma växa upp den våren, det var så bestämt, säger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lever än och skall icke vissna förrän även mitt livsblomster blommat ut.

Sedan jag hyrt en häst och schas till Emkarby gästgivargård, men under färden mer än en gång tittat in i bondbyarna för att språka med de gladlynta åländingarne, kom jag omsider till nämnda rastställe. Min avsikt var att besöka Kastelholms ruiner och någon tid uppehålla mig där i trakten.

Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till härkomst och lynne - på Åland talar nämligen ingen människa finska utom en och annan herreman - äro de dock trots sin likhet i seder och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många avseenden. Jag var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så främmande. De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata ryssen, men icke Ryssland, ty "där sälja vi vår strömming bäst". De älska svenskarne, men gå illa åt Sverige, som "lämnat dem åt ryssen", och som - hine illae lacrimae - lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm. De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Av dessa finnas dock icke så få och några gå till och med på Medelhavet. De äro pratsamma och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något svävande i sin moral vis à vis tullstadgarne. Kvinnorna äro snygga, litet lätta på foten kanske, det för det livliga sjölynnet med sig, men de äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga fiskeriyrket, i vilket de deltaga i jämnbredd med männen. Vackra äro de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock även här, och då oftast av en överraskande egendomlighet. Ett utmärkande drag för Åland är, att där finnas högst få så kallade herremän och nästan inga herregårdar. Folket är i följd därav ganska frimodigt.

Men - jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagt såsom man tror, av själva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så få av krigisk och några till och med av ärofull natur. Det har ofta bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt, men vad det än var i politiskt avseende, huvudsakligen har det dock varit "residens" för hövdingar av alla möjliga slag och det skall hava levats friskt undan där i forna tider. Nu är det en sorglig ruin.

Det var en förtjusande vacker vårmorgon, i vars belysning jag första gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor och mossa framdrömde i ostört lugn sitt lilla liv på de åldriga murarne.

Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som ruinerna av en gammal riddarborg, och dock ligger det en egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder av all jordisk krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya livets uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens värld; eller ligger det i människolynnet en avgjord böjelse för betraktande av alltings förgänglighet, en sant ödmjuk världsåskådning; eller är det ett förlorat och grusat paradis, som vår inbillning skådar i ruinerna av fordomtima skönhet och glans? Vad vet jag? Även en tarvlig målare kan anslås av varje skönt och tankerikt ämne, ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgiva åt andra de ofta underbart ljuva och storartade intrycken, blott är förunnat få.
"Många äro kallade men få äro utvalde". Det är icke allom givet
att såsom Washington Irving genomleva drömmar i Alhambras salar, drömmar, vilka sedan taga liv och gestalt i tusen sinom tusen sköna bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och eftervärld. Men drömsagor ha även andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda en jämförelse med Alhambradikten. Det oaktat är det tillåtet för varje fågel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till ursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område.

Jag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda känslor. Läget är vackert och utsikten från borgens fönster av intagande behag; den är nämligen nästan kringfluten av vatten och var det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och sunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det måtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt förvittrande, men ännu storartad ruin, vars snara förfall till blott ett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Vartill tjäna väl också de gamla svenska minnesmärkena - i det erövrade landet! Jag gick långsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring vilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit belägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu längre tillbaka i Ålands historia.

Jag fäste i början ringa uppmärksamhet därvid, att jag icke tycktes vara allena. En kvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på en av de nedrasade stenarne, med huvudet lutat mot den grånade muren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården, flögo hundratals skrämda kajor upp och jag blev smått häpen vid det buller de åstadkommo. Det lät som ett hån över all mänsklig storhet. Den tysta kvinnan satt kvar på sin plats, utan att röra sig. Jag betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna - henne beundrade jag icke då.

Då jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var överväldigad av minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg till och med den teatraliska effekten av den ensamma kvinnans närvaro i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i tavlan för tillfället. Och dock skulle hon bliva något helt annat, än staffage, i tavlan av mitt inre liv!