Det var, såsom jag redan antydt, på försommaren. Årstidens utveckling
var vida mindre framskriden på Åland än i svenska skärgården; här
var allt vår ännu de små blommornas och kärlekens tid. Vi veta, vi
nordbor, hvad ett uppvaknande från en sex, sju månaders vinterdvala
är, och vi älska och besjunga derför våren af hjertans grund. I mitt
hjerta skulle också en liten blomma växa upp den våren, det var så
bestämdt, säger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lefver
än och skall icke vissna förrän äfven mitt lifsblomster blommat ut.
Sedan jag hyrt en häst och schas till Emkarby gästgifvargård, men
under färden mer än en gång tittat in i bondbyarna för att spraka med
de gladlynta åländingarne, kom jag omsider till nämnda rastställe.
Min afsigt var att besöka Kastelholms ruiner och någon tid uppehålla
mig der i trakten.
Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till
härkomst och lynne - på Åland talar nämligen ingen menniska finska
utom en och annan herreman - äro de dock trots sin likhet i seder
och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag
var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som
äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande.
De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata ryssen, men icke
Ryssland, ty "der sälja vi vår strömming bäst". De älska svenskarne,
men gå illa åt Sverige, som "lemnat dem åt ryssen", och som - hine
illae lacrimae - lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm.
De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men
taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock
icke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma
och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande
i sin moral vis à vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet
lätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de
äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga
fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro
de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar
och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven
här, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande
drag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och
nästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt.
Men - jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också
följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt
såsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så
få af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta
bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt,
men hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock
varit "residens" för höfdingar af alla möjliga slag och det skall
hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig
ruin.
Det var en förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första
gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne
i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor
och mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga
murarne.
Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som
ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en
egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk
krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga
föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets
uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld;
eller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande
af alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller
är det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar
i ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven
en tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne,
ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta
underbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få.
"Många äro kallade men få äro utvalde". Det är icke allom gifvet
att såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar,
drömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna
bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men
drömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på
andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda
en jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tillåtet för
hvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till
ursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område.
Jag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda
känslor. Läget är vackert och utsigten från borgens fönster af
intagande behag; den är nämligen nästan kringfluten af vatten och
var det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och
sunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det
måtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt
förvittrande, men ännu storartad ruin, hvars snara förfall till blott
ett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Hvartill tjena väl också
de gamla svenska minnesmärkena - i det eröfrade landet! Jag gick
långsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring
hvilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit
belägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande
period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu
längre tillbaka i Ålands historia.
Jag fäste i början ringa uppmärksamhet dervid, att jag icke tycktes
vara allena. En qvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på
en af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grånade
muren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården,
flögo hundratals skrämda kajor upp och jag blef smått häpen vid
det buller de åstadkommo. Det lät som ett hån öfver all mensklig
storhet, Den tysta qvinnan satt qvar på sin plats, utan att röra sig.
Jag betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna - henne
beundrade jag icke då.
Då jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var
öfverväldigad af minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg
till och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans närvaro
i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan för
tillfället. Och dock skulle hon blifva något helt annat, än staffage,
i taflan af mitt inre lif!
var vida mindre framskriden på Åland än i svenska skärgården; här
var allt vår ännu de små blommornas och kärlekens tid. Vi veta, vi
nordbor, hvad ett uppvaknande från en sex, sju månaders vinterdvala
är, och vi älska och besjunga derför våren af hjertans grund. I mitt
hjerta skulle också en liten blomma växa upp den våren, det var så
bestämdt, säger finnen, och den blomman, en minnesblomma, hon lefver
än och skall icke vissna förrän äfven mitt lifsblomster blommat ut.
Sedan jag hyrt en häst och schas till Emkarby gästgifvargård, men
under färden mer än en gång tittat in i bondbyarna för att spraka med
de gladlynta åländingarne, kom jag omsider till nämnda rastställe.
Min afsigt var att besöka Kastelholms ruiner och någon tid uppehålla
mig der i trakten.
Det är ett underligt folk, dessa ålandsbor. Äkta svenskar till
härkomst och lynne - på Åland talar nämligen ingen menniska finska
utom en och annan herreman - äro de dock trots sin likhet i seder
och bruk med våra roslagsbor, ganska olika dem i många afseenden. Jag
var som hemma, då jag talade med dem. Naiva och pigga voro de, som
äkta rospiggar, men mycket hos dem föreföll mig dock så fremmande.
De älska icke finnarne, men väl Finland, de hata ryssen, men icke
Ryssland, ty "der sälja vi vår strömming bäst". De älska svenskarne,
men gå illa åt Sverige, som "lemnat dem åt ryssen", och som - hine
illae lacrimae - lagt tull på deras exportartiklar på Stockholm.
De äro snygga, till och med de fattigaste, de äro raska sjömän, men
taga sällan hyra på andra än åländska fartyg. Af dessa finnas dock
icke så få och några gå till och med på Medelhafvet. De äro pratsamma
och särdeles artiga, måhända, såsom alla gränsbor, något sväfvande
i sin moral vis à vis tullstadgarne. Qvinnorna äro snygga, litet
lätta på foten kanske, det för det lifliga sjölynnet med sig, men de
äro oförtrutet arbetssamma och uthålliga i det tunga, ofta farliga
fiskeriyrket, i hvilket de deltaga i jemnbredd med männen. Vackra äro
de i allmänhet icke, men friska och hurtiga jäntor, ypperliga mödrar
och glada hustrur. En och annan verklig skönhet påträffas dock äfven
här, och då oftast af en öfverraskande egendomlighet. Ett utmärkande
drag för Åland är, att der finnas högst få så kallade herremän och
nästan inga herregårdar. Folket är i följd deraf ganska frimodigt.
Men - jag skulle ju komma till Kastelholm. Dit kom jag också
följande morgon i god tid. Det är ett gammalt svenskt slott, anlagdt
såsom man tror, af sjelfva Birger Jarl. Öden har det haft, icke så
få af krigisk och några till och med af ärofull natur. Det har ofta
bytt om herrar. Än var det svenskt, än danskt, än finskt eller ryskt,
men hvad det än var i politiskt afseende, hufvudsakligen har det dock
varit "residens" för höfdingar af alla möjliga slag och det skall
hafva lefvats friskt undan der i forna tider. Nu är det en sorglig
ruin.
Det var en förtjusande vacker vårmorgon, i hvars belysning jag första
gången såg den gamla borgen. Solen sken grannt genom fönstergluggarne
i den taklösa forna riddarboningen; allt var tyst och stilla, blommor
och mossa framdrömde i ostördt lugn sitt lilla lif på de åldriga
murarne.
Det ges få ting på jorden, som äro så sorgliga att åse som
ruinerna af en gammal riddarborg, och dock ligger det en
egendomlig tjusningskraft i dessa sinnebilder af all jordisk
krafts förgänglighet. Ligger hemligheten måhända i den uppbyggliga
föreställningen, att det gamlas förfall bebådar det nya lifvets
uppkomst, en fortgående seger såväl i andens som naturens verld;
eller ligger det i menniskolynnet en afgjord böjelse för betraktande
af alltings förgänglighet, en sannt ödmjuk verldsåskådning; eller
är det ett förloradt och grusadt paradis, som vår inbillning skådar
i ruinerna af fordomtima skönhet och glans? Hvad vet jag? Äfven
en tarflig målare kan anslås af hvarje skönt och tankerikt ämne,
ehuru förmågan, att riktigt själfullt delgifva åt andra de ofta
underbart ljufva och storartade intrycken, blott är förunnadt få.
"Många äro kallade men få äro utvalde". Det är icke allom gifvet
att såsom Washington Irving genomlefva drömmar i Alhambras salar,
drömmar, hvilka sedan taga lif och gestalt i tusen sinom tusen sköna
bilder och känslor, väckta hos en hänförd samtid och efterverld. Men
drömsagor ha äfven andra än den snillrike amerikanaren tänkt och på
andra ställen, ehuru sagorna, lika litet som ställena, kunnat uthärda
en jemförelse med Alhambradikten. Det oaktadt är det tillåtet för
hvarje fogel att sjunga efter sin näbb. Detta må sägas, mig till
ursäkt, för det jag vågat mig in på ruinernas område.
Jag trädde inom det gamla slottets murar med nästan högstämda
känslor. Läget är vackert och utsigten från borgens fönster af
intagande behag; den är nämligen nästan kringfluten af vatten och
var det fordom sannolikt alldeles. På andra sidan fjärdarne och
sunden höja sig lindrigt kuperade och skogbevuxna stränder. Det
måtte ha varit en stark borg i framfarna tider. Nu är det en snabbt
förvittrande, men ännu storartad ruin, hvars snara förfall till blott
ett stenrös ingen bryr sig om att uppehålla. Hvartill tjena väl också
de gamla svenska minnesmärkena - i det eröfrade landet! Jag gick
långsamt igenom den första gården och inträdde på den andra, omkring
hvilken, enligt förmodan, de förnämligaste boningsrummen varit
belägna. Mina tankar irrade långt tillbaka till Kastelholms glänsande
period, till Karl den niondes och Klas Flemmings tider och ännu
längre tillbaka i Ålands historia.
Jag fäste i början ringa uppmärksamhet dervid, att jag icke tycktes
vara allena. En qvinnogestalt satt nämligen tyst och stilla på
en af de nedrasade stenarne, med hufvudet lutadt mot den grånade
muren. Då jag inträdde på den fordom så glädjefulla borggården,
flögo hundratals skrämda kajor upp och jag blef smått häpen vid
det buller de åstadkommo. Det lät som ett hån öfver all mensklig
storhet, Den tysta qvinnan satt qvar på sin plats, utan att röra sig.
Jag betraktade henne flyktigt, ty jag beundrade ruinerna - henne
beundrade jag icke då.
Då jag kom närmare såg jag att hon var skön, men jag var
öfverväldigad af minnenas makt, och i en sådan sinnesförfattning steg
till och med den teatraliska effekten af den ensamma qvinnans närvaro
i ruinerna i bakgrunden. Hon var blott ett staffage i taflan för
tillfället. Och dock skulle hon blifva något helt annat, än staffage,
i taflan af mitt inre lif!