Det var nära dagbräckningen. David satt på ett långt persontåg
någonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ett
söderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genom
fönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dag
som han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens hela
fält av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt nära
rucklet som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på en
kyrkogård skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en
snokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet, just
som snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort korsen
därute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg han
kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det är
mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblick
tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna.
Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara som
förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.
Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hunden
på kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland det
vissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olycklige
och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hans
historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om David
hade boken handlat - vem kan skriva något som handlar om en annan
mänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke kunnat
tänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur han
läst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon skrivit
det, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen från hans
brors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med. En lungsiktig
och lomhörd präst stod och hostade upp orden ur ritualen och ett par
gånger tyckte David han spottade ner upphostningarna i graven. Han såg
ut som om han avundats liket i kistan. Far stod på gravkanten i sin
slitna rock med händerna knäppta, hans grova stövlar sjönk ned i den
uppkastade leran, som blötts upp av regnet. Hans ansikte var på en gång
sorg och frid. Det var förunderligt, David var den ende som ej hittade
vägen till fred ur de onda dagarna. Far hade samma sorg men en större
styrka att bära. Han hade hittat sin Gud - och David hade aldrig hittat
sin.
Han slog upp ögonen. Som eviga pulsslag från ett väldigt larmande hjärta
dunkade buffertarna. En magerlagd newyorksaffärsman satt bredvid honom
och knackade takten med en förnicklad reservoarpenna mot ryggstödets
mässingsbeslag. Ibland bet han i ett äpple med vita tänder, lagade med
rent guld som glimmade rovlystet mot den köttiga frukten. De hade suttit
bredvid varandra i fem timmar men knappast märkt varandra förrän nu,
affärsmannens kalla blick överfor den något trådslitne reskamraten som
om han varit en panelbräda i väggen. David började avundas honom, han
ville veta vad den andre tänkte om Gud. Han kunde väl vara trettio år.
Var han affärsman? Han kunde väl vara präst också, men i så fall skötte
han nog yrket bra kallblodigt. Nej, han måste vara köpman, ingenjör
möjligen, en man vars väsen var sammansatt av järn, köld, isklart
förstånd av guld. Han var rik, han hade Rembrandt i salongerna - eller
fattig med bara Whistler på väggarna - eller ännu fattigare - stor
tvålagent med aktier i firman? Varför rördes aldrig detta magra
marmoransikte - det fattades bara rörelse, så hade mannen kunnat vara
konstnär. För all del, han kunde ändå vara det. Han tänkte börja tala
till mannen, men viljan svek honom, han var nyfiken men saknade kraft
att ta steget. Som förlamad lutade han sig bakåt och drömde igen.
Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa ögonblick. Tvärtom hade
hans företagsamhet ibland ej vetat av några gränser. Som tioåring hade
han en stark passion för russin, han sålde sina skolböcker för att köpa
russin. Plötsligt kunde detta begär slockna och avlösas av ångest.
Ångest över jorden och människorna och livet och hemmet och ibland över
ingenting. Då såg han all naturen kring sig som ett främmande land, men
han tvang sig att gå hem, där satt han med slanten i sin brännheta hand.
Och nu fanns det ingenting i världen som han ville köpa. Å vad han
älskade blommor och kärrmarkens röda lysande tranbär, men just nu ville
han ej böja sig ner för att plocka ett av dem. Nu fanns det ingenting
att längta efter ty nu ville han ingenting. Han gick ut på gården, upp
på berget, i mörka drömmar och bittra minnen, tills himlen höljdes av
moln, en västanstorm kom gående med fanfarer över de vilda bergen, den
tog hans hatt och sopade den utför backen. Hans ögon lyste när han
jagade efter den, fångade den, stannade ett tag och hörde med andlös
tystnad på stormens dån. Han sjöng och dansade utför backen. Som en pil
var han i väg till handelsmannen, sprang i kapp med vinden, sjöng och
visslade.
någonstädes på Canadian Pacific. Tåget hade stannat och inväntade ett
söderifrån kommande snälltåg. Han lutade sig halvvaken ut genom
fönstret. Det var början till en daggvåt och blåsig dag, en sådan dag
som han alltid älskat, särskilt bland de kanadiska slättlandens hela
fält av solrosor. Väldiga sjöar lyste som eld långt borta. Helt nära
rucklet som skulle föreställa stationshus såg han enstaka kors på en
kyrkogård skymta svarta genom dunklet och mellan korsen silhuetten av en
snokande hund. Stationsvakten löste av haken som höll signalbrädet, just
som snälltåget körde förbi och för ett ögonblick skymde bort korsen
därute. De lysande fönsterna susade förbi som en storm och så såg han
kyrkogården igen, och den stora hunden som gick där och snokade. Det är
mycket möjligt att hela denna syn bara var en dröm, ty i nästa ögonblick
tyckte han att han sett kyrkogården i Graninge i Dalarna.
Han frös i hela kroppen. En beklämning grep honom lik den nattmara som
förstört hans barndoms sömn. Tåget ångade i väg.
Hans kropp blev stel och det fattades honom vilja att röra sig, hunden
på kyrkogården vart så småningom en schakal som bökade bland det
vissnade kransskräpet på Graninge begravningsplats, där hans olycklige
och sinnessjuke bror skurit halsen av sig. Hade icke någon skrivit hans
historia? Jo visst, men den skulle aldrig ha skrivits. Och även om David
hade boken handlat - vem kan skriva något som handlar om en annan
mänska? Hur han hela sitt liv syndat och varit rädd för Gud, icke kunnat
tänka på något annat än Gud, ja, på allt som kan kallas Gud, hur han
läst tusen böcker för att hitta en utväg ur vanvettet. Har någon skrivit
det, ingen, men alla ödsliga kyrkogårdar gav honom igen scenen från hans
brors begravning. Nu såg han den igen. Far var också med. En lungsiktig
och lomhörd präst stod och hostade upp orden ur ritualen och ett par
gånger tyckte David han spottade ner upphostningarna i graven. Han såg
ut som om han avundats liket i kistan. Far stod på gravkanten i sin
slitna rock med händerna knäppta, hans grova stövlar sjönk ned i den
uppkastade leran, som blötts upp av regnet. Hans ansikte var på en gång
sorg och frid. Det var förunderligt, David var den ende som ej hittade
vägen till fred ur de onda dagarna. Far hade samma sorg men en större
styrka att bära. Han hade hittat sin Gud - och David hade aldrig hittat
sin.
Han slog upp ögonen. Som eviga pulsslag från ett väldigt larmande hjärta
dunkade buffertarna. En magerlagd newyorksaffärsman satt bredvid honom
och knackade takten med en förnicklad reservoarpenna mot ryggstödets
mässingsbeslag. Ibland bet han i ett äpple med vita tänder, lagade med
rent guld som glimmade rovlystet mot den köttiga frukten. De hade suttit
bredvid varandra i fem timmar men knappast märkt varandra förrän nu,
affärsmannens kalla blick överfor den något trådslitne reskamraten som
om han varit en panelbräda i väggen. David började avundas honom, han
ville veta vad den andre tänkte om Gud. Han kunde väl vara trettio år.
Var han affärsman? Han kunde väl vara präst också, men i så fall skötte
han nog yrket bra kallblodigt. Nej, han måste vara köpman, ingenjör
möjligen, en man vars väsen var sammansatt av järn, köld, isklart
förstånd av guld. Han var rik, han hade Rembrandt i salongerna - eller
fattig med bara Whistler på väggarna - eller ännu fattigare - stor
tvålagent med aktier i firman? Varför rördes aldrig detta magra
marmoransikte - det fattades bara rörelse, så hade mannen kunnat vara
konstnär. För all del, han kunde ändå vara det. Han tänkte börja tala
till mannen, men viljan svek honom, han var nyfiken men saknade kraft
att ta steget. Som förlamad lutade han sig bakåt och drömde igen.
Han hade aldrig saknat livslust utom i vissa ögonblick. Tvärtom hade
hans företagsamhet ibland ej vetat av några gränser. Som tioåring hade
han en stark passion för russin, han sålde sina skolböcker för att köpa
russin. Plötsligt kunde detta begär slockna och avlösas av ångest.
Ångest över jorden och människorna och livet och hemmet och ibland över
ingenting. Då såg han all naturen kring sig som ett främmande land, men
han tvang sig att gå hem, där satt han med slanten i sin brännheta hand.
Och nu fanns det ingenting i världen som han ville köpa. Å vad han
älskade blommor och kärrmarkens röda lysande tranbär, men just nu ville
han ej böja sig ner för att plocka ett av dem. Nu fanns det ingenting
att längta efter ty nu ville han ingenting. Han gick ut på gården, upp
på berget, i mörka drömmar och bittra minnen, tills himlen höljdes av
moln, en västanstorm kom gående med fanfarer över de vilda bergen, den
tog hans hatt och sopade den utför backen. Hans ögon lyste när han
jagade efter den, fångade den, stannade ett tag och hörde med andlös
tystnad på stormens dån. Han sjöng och dansade utför backen. Som en pil
var han i väg till handelsmannen, sprang i kapp med vinden, sjöng och
visslade.