Det var en afton i början av maj. Den lilla trädgården på Mosebacke hade
ännu icke blivit öppnad för allmänheten, och rabatterna voro ej
uppgrävda; snödropparna hade arbetat sig upp genom fjolårets
lövsamlingar och höllo just på att sluta sin korta verksamhet för att
lämna plats åt de ömtåligare saffransblommorna, vilka tagit skydd under
ett ofruktsamt päronträd; syrenerna väntade på sydlig vind för att få gå
i blom, men lindarna bjödo ännu kärleksfilter i sina obrustna knoppar åt
bofinkarna, som börjat bygga sina lavklädda bon mellan stam och gren;
ännu hade ingen mänskofot trampat sandgångarna sedan sista vinterns snö
gått bort, och därför levdes ett obesvärat liv därinne av både djur och
blommor. Gråsparvarna höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde
under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av
rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga
träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal - och allting sågo
de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en
bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan
Josefinadagen i fjol. Där var ett liv och ett kiv.

Men solen stod över Liljeholmen och sköt hela kvastar av strålar mot
öster; de gingo genom rökarna från Bergsund, de ilade fram över
Riddarfjärden, klättrade upp till korset på Riddarholmskyrkan, kastade
sig över till Tyskans branta tak, lekte med vimplarna på
skeppsbrobåtarna, illuminerade i fönstren på stora Sjötullen, eklärerade
Lidingöskogarna och tonade bort i ett rosenfärgat moln, långt, långt ut
i fjärran, där havet ligger. Och därifrån kom vinden, och hon gjorde
samma färd tillbaka genom Vaxholm, förbi fästningen, förbi Sjötullen,
utmed Siklaön, gick in bakom Hästholmen och tittade på sommarnöjena; ut
igen, fortsatte och kom in i Danviken, blev skrämd och rusade av utmed
södra stranden, kände lukten av kol, tjära och tran, törnade mot
Stadsgården, for uppför Mosebacke, in i trädgården och slog emot en
vägg. I detsamma öppnades väggen av en piga, som just rivit bort
klistringen på innanfönstren; ett förfärligt os av stekflott,
ölskvättar, granris och sågspån störtade ut och fördes långt bort av
vinden, som nu, medan köksan drog in den friska luften genom näsan,
passade på att gripa fönstervadden, som var beströdd med paljetter och
berberisbär och törnrosblad, och började en ringdans utefter gångarna, i
vilken snart gråsparvarna och bofinkarna deltogo, då de sålunda sågo
sina bosättningsbekymmer till stor del undanröjda.

Emellertid fortsatte köksan sitt arbete med innanfönstren, och inom
några minuter hade dörren från källarsalen till verandan blivit öppnad
och ut i trädgården trädde en ung herre, enkelt men fint klädd. Hans
ansikte företedde intet ovanligt, men där låg en sorg och en ofrid i
hans blickar, som dock försvunno, då han, utkommen från den trånga
källarsalen, möttes av den öppna horisonten. Han vände sig mot
vindsidan, knäppte upp överrocken och tog några fulla andetag, vilka
tycktes lätta hans bröstkorg och sinne. Därpå började han vandra fram
och åter utmed barriärn, som skiljer trädgården från branterna åt sjön.

Långt nere under honom bullrade den nyvaknade staden; ångvincharna
snurrade nere i stadsgårdshamnen, järnstängerna skramlade i järnvågen,
slussvaktarnas pipor visslade, ångbåtarna vid Skeppsbron ångade,
Kungsbacksomnibussarna hoppade skallrande fram på den kullriga
stenläggningen; stoj och hojt i fiskargången, segel och flaggor som
fladdrade ute på strömmen, måsarnas skri, hornsignaler från
Skeppsholmen, gevärsrop från Södermalmstorg, arbetshjonens klapprande
med träskorna på Glasbruksgatan, allt gjorde ett intryck av liv och
rörlighet, som tycktes väcka den unge herrens energi, ty nu hade hans
ansikte antagit ett uttryck av trots och levnadslust och beslutsamhet,
och då han lutade sig över barriären och såg ner på staden under sina
fötter, var det som om han betraktade en fiende; hans näsborrar
vidgades, hans ögon flammade och han lyfte sin knutna hand, som om han
velat utmana den stackars staden eller hota den.

Nu ringde det sju i Katrina, och Maria sekunderade med sin mjältsjuka
diskant, och Storkyrkan och Tyskan fyllde i med sina basar, och hela
rymden dallrade snart av ljudet från alla stadens sjuklockor; men när de
tystnat, den ena efter den andra, hördes ännu långt i fjärran den sista
sjunga sin fridfulla aftonsång; den hade en högre ton, en renare klang
och ett hastigare tempo än de andra - ty den har så! Han lyssnade och
sökte utröna varifrån ljudet kom, ty det syntes väcka minnen hos honom.
Då blev hans min så vek och hans ansikte uttryckte den smärta, som ett
barn erfar då det känner sig vara lämnat ensamt. Och han var ensam, ty
hans far och mor lågo borta på Klara kyrkogård, därifrån klockan ännu
hördes, och han var ett barn, ty han trodde ännu på allt, både sant och
sagor.

Klockan i Klara tystnade, och han rycktes ur sina tankar genom ljudet av
steg på sandgången. Emot honom kom från verandan en liten man med stora
polisonger, glasögon, vilka tycktes snarare vara avsedda till skydd för
blickarna än för ögonen, en elak mun, som alltid antog ett vänligt, till
och med godmodigt uttryck, en halvkrossad hatt, snygg överrock med
defekta knappar, byxorna hissade på halv stång, gången både antydande
säkerhet och skygghet. Det var av hans svävande yttre omöjligt att
bestämma samhällsställning eller ålder. Han kunde lika väl tagas för en
hantverkare som en tjänsteman, och han syntes vara mellan 29 och 45 år.
Nu tycktes han emellertid smickrad av den persons sällskap, som han gick
till mötes, ty han lyfte ovanligt högt den bågnande hatten och tog till
sitt godmodigaste leende.