Nu hördes porten slå, och gästerna som stått utposterade på alla fyra trappgångarne satte sig i rörelse på halvtroppar slingrande sig uppåt i trappskruven och in genom tamburdörren. Salongen mottog de främmande, som alla kände varandra. De tryckte händerna, visade tänder, och damerna kastade sig till varandras bröst. Husets lilla styvdotter välkomnade och frågade om de torkat av sig på fötterna. Hon var den enda som talade, alla andra låtsades säga något som icke hördes, och svarade på frågor som ingen gjort. Man gick omkring och såg på väggarnes tavlor, och när någon uttryckte sin okunnighet om originalet, svarade hela kören på en gång. Det var alltid en Murillo som räddade situationen och blev åskledaren för de starka oväder som här samlats. Man knådade motivet så länge det höll, sedan övergick man till ramen, och när den var utagerad, tog målaren Wyberg fatt i spännramen, ty han fruktade att någon skulle gripa ämnet och tala om pågående tavelutställning, vilken var livsfarlig att röra vid. Middagen började klockan sju, för då blev man av med gästerna i god tid. Innan soppan kom fram, blev ju tyst som vanligt, och sexton högerhänder syntes rulla brödkulor, så att bordet liknade en ebbstrand med krälande krabbor. Så kom soppan och nu såg man sexton kranier ligga framstupa, de flesta verkligen dolikocefala, några svarta, andra bruna, några vita och bara som badandes bakdelar. Alla soppätarne tycktes spegla sig i de djupa tallrikarne, eller dölja sina ansikten för att slippa visa själsspeglarne, eller göra tysta böner på varandras ofärd, ty de voro alla fiender och hade endast kommit hit därför att de icke vågade utebli. Prof. Stenkåhl var nämligen en tongivande salong, där man lancerade och störtade, där man kunde bli storhet och där man kunde förlora sin storhet. Nu var soppan slut och sörplandet efterträddes av en hemsk tystnad, då krabborna återigen kröpo fram och knådade deg, än till små runda kulor lika dem man sätter på mörtkrok, än utkavlade långa spolar som man mäskar med. Då lyfte prof. Stenkåhl sitt maderaglas och hälsade gästerna välkomna till bords. Alla händer grepo om glasen, krampaktigt som drunknandes och så blev det tyst igen. Prof. Stenkåhl måste bryta tystnaden och försökte en hetsning.