Af onda väsen, s. k. ovättar, funnos olika slag.
Men de synas icke hafva blifvit uppfattade såsom dämoner eller onda
andar, som uppsöka människorna för att tillfoga dem olyckor. De synas
icke en gång hafva varit värkliga andar.
De kunna nämligen öfvervinnas i kamp och dräpas af människor. Detta
gäller om hvarje slag af ovättar, om jättar, troll och gengångare.
De egentliga jättarnes kamp med gudarne är väl bekant från de gamla
Eddorna. I själfva sagorna framträda de nästan aldrig. Blott om några få
märkliga sägenhjältar, såsom t. ex. Starkotter, säges det, att de äro af
jättesläkt. Men om de också äro större och starkare än vanliga
människor, så tillhöra de dock alltid de dödliga. Mången af dem stupar
för svärdet.
Dessa troll eller jättar och resar, såsom de äfven kallas, bo dels för
sig själfva i ett eget land "österut", "i österväg" högt uppe i Norden,
där de lefva i ro utan att blanda sig med människorna, dels i de
nordiska ländernas klippor och bärg, hvarifrån de företaga sina
utflykter i bygderna.
Ofta lämna sagorna bevis på, huru trollen uppfattades vara af
fullkomligt materiell natur. Sålunda skildras det t. ex. mycket
noggrannt, huru isländingen Grette under sin kamp med ett troll ristade
upp dess mage, så att inälfvorna flöto ned i den förbirinnande forsen,
hvarför den man, som satt ett stycke därifrån vid stranden och väntade
på honom, trodde, att det var han, Grette, som var död.
Till trollen må äfven dvärgarne räknas, om ock dessa i allmänhet tänktes
vara mera godsinta.
Vi skola nu först följa de gamle nordboarne på deras fantastiska färder
till trollens eller jättarnes och resarnes näjder i höga Norden
österut, se på nära håll dessas egendomliga gestalter och det vilda
lif, de lefva.
Det Jotunhem, Jättehem, som i sagorna ofta nämnes, tänkte man sig
beläget på de stora slätterna omkring Hvita hafvet och i synnerhet i
trakten omkring Dvina.
Vi återgifva trenne berättelser, som alla skildra, huru nordmän begifvit
sig till trollens riken och återvändt därifrån välbärgade, tack vare den
hjälp, de haft af sin konungs lycka eller af trolldom eller af egen
mandom eller helt enkelt af ödets på förhand gjorda bestämmelse om deras
lifslängd.
Ett synnerligen både mänskligt och människovänligt väsen möter oss i de
båda första berättelserna, nämligen resarnes konung, den fräjdade
Gudmund på Gläsesvallarne.
I den första få vi därtill en liten inblick i de finska trollens lif:
äfvenså få vi göra bekantskap med en jämtländsk dvärg, som gifver
berättelsens hjälte förtrollade gåfvor.
Men de synas icke hafva blifvit uppfattade såsom dämoner eller onda
andar, som uppsöka människorna för att tillfoga dem olyckor. De synas
icke en gång hafva varit värkliga andar.
De kunna nämligen öfvervinnas i kamp och dräpas af människor. Detta
gäller om hvarje slag af ovättar, om jättar, troll och gengångare.
De egentliga jättarnes kamp med gudarne är väl bekant från de gamla
Eddorna. I själfva sagorna framträda de nästan aldrig. Blott om några få
märkliga sägenhjältar, såsom t. ex. Starkotter, säges det, att de äro af
jättesläkt. Men om de också äro större och starkare än vanliga
människor, så tillhöra de dock alltid de dödliga. Mången af dem stupar
för svärdet.
Dessa troll eller jättar och resar, såsom de äfven kallas, bo dels för
sig själfva i ett eget land "österut", "i österväg" högt uppe i Norden,
där de lefva i ro utan att blanda sig med människorna, dels i de
nordiska ländernas klippor och bärg, hvarifrån de företaga sina
utflykter i bygderna.
Ofta lämna sagorna bevis på, huru trollen uppfattades vara af
fullkomligt materiell natur. Sålunda skildras det t. ex. mycket
noggrannt, huru isländingen Grette under sin kamp med ett troll ristade
upp dess mage, så att inälfvorna flöto ned i den förbirinnande forsen,
hvarför den man, som satt ett stycke därifrån vid stranden och väntade
på honom, trodde, att det var han, Grette, som var död.
Till trollen må äfven dvärgarne räknas, om ock dessa i allmänhet tänktes
vara mera godsinta.
Vi skola nu först följa de gamle nordboarne på deras fantastiska färder
till trollens eller jättarnes och resarnes näjder i höga Norden
österut, se på nära håll dessas egendomliga gestalter och det vilda
lif, de lefva.
Det Jotunhem, Jättehem, som i sagorna ofta nämnes, tänkte man sig
beläget på de stora slätterna omkring Hvita hafvet och i synnerhet i
trakten omkring Dvina.
Vi återgifva trenne berättelser, som alla skildra, huru nordmän begifvit
sig till trollens riken och återvändt därifrån välbärgade, tack vare den
hjälp, de haft af sin konungs lycka eller af trolldom eller af egen
mandom eller helt enkelt af ödets på förhand gjorda bestämmelse om deras
lifslängd.
Ett synnerligen både mänskligt och människovänligt väsen möter oss i de
båda första berättelserna, nämligen resarnes konung, den fräjdade
Gudmund på Gläsesvallarne.
I den första få vi därtill en liten inblick i de finska trollens lif:
äfvenså få vi göra bekantskap med en jämtländsk dvärg, som gifver
berättelsens hjälte förtrollade gåfvor.