Av onda väsen, s. k. ovättar, funnos olika slag.

Men de synas icke hava blivit uppfattade såsom dämoner eller onda andar, som uppsöka människorna för att tillfoga dem olyckor. De synas icke en gång hava varit verkliga andar.

De kunna nämligen övervinnas i kamp och dräpas av människor. Detta gäller om varje slag av ovättar, om jättar, troll och gengångare.

De egentliga jättarnes kamp med gudarne är väl bekant från de gamla Eddorna. I själva sagorna framträda de nästan aldrig. Blott om några få märkliga sägenhjältar, såsom t. ex. Starkotter, säges det, att de äro av jättesläkt. Men om de också äro större och starkare än vanliga människor, så tillhöra de dock alltid de dödliga. Mången av dem stupar för svärdet.

Dessa troll eller jättar och resar, såsom de även kallas, bo dels för sig själva i ett eget land "österut", "i österväg" högt uppe i Norden, där de leva i ro utan att blanda sig med människorna, dels i de nordiska ländernas klippor och berg, varifrån de företaga sina utflykter i bygderna.

Ofta lämna sagorna bevis på, huru trollen uppfattades vara av fullkomligt materiell natur. Sålunda skildras det t. ex. mycket noggrannt, huru isländingen Grette under sin kamp med ett troll ristade upp dess mage, så att inälvorna flöto ned i den förbirinnande forsen, varför den man, som satt ett stycke därifrån vid stranden och väntade på honom, trodde, att det var han, Grette, som var död.

Till trollen må även dvärgarne räknas, om ock dessa i allmänhet tänktes vara mera godsinta.

Vi skola nu först följa de gamle nordboarne på deras fantastiska färder till trollens eller jättarnes och resarnes nejder i höga Norden österut, se på nära håll dessas egendomliga gestalter och det vilda liv, de leva.

Det Jotunhem, Jättehem, som i sagorna ofta nämnes, tänkte man sig beläget på de stora slätterna omkring Vita havet och i synnerhet i trakten omkring Dvina.

Vi återgiva trenne berättelser, som alla skildra, huru nordmän begivit sig till trollens riken och återvänt därifrån välbärgade, tack vare den hjälp, de haft av sin konungs lycka eller av trolldom eller av egen mandom eller helt enkelt av ödets på förhand gjorda bestämmelse om deras livslängd.

Ett synnerligen både mänskligt och människovänligt väsen möter oss i de båda första berättelserna, nämligen resarnes konung, den fräjdade Gudmund på Gläsesvallarne.

I den första få vi därtill en liten inblick i de finska trollens liv: ävenså få vi göra bekantskap med en jämtländsk dvärg, som giver berättelsens hjälte förtrollade gåvor.