Förr skulle det vara vallpojkar för kreaturen, så visst som de skulle ha
mat och dricka.

En riktig pojke skulle äfven vara vallpojke; det måste han, för att han
skulle ha aktning och anseende bland kamrater, och den, som inte varit
vallpojke, blef ej häller någon riktig karl af, tyckte vi pojkar.

Inte aktades den pojke stort af kamrater, som inte tordes ge sig ut i
vallskog. Ju tidigare en liten parfvel vågade ge sig ut, desto större
heder tillvann han sig i kamraternas krets.

Hvad vet du, som inte har gått vall är ett gammalt ordspråk, som
lefver än.

Man må ha varit hur liten och obetydlig som hälst; så snart man fick
vallstädsel, så växte kuraget och karl var man att taga till och med
femton vargar i nacken. Alla andra arbeten i gården syntes oss så
obetydliga i bredd med det, att skydda och vakta gårdens kreatur för
vargen.

Ty det var för vargarnas skull, som vallpojkarna fanns till.

Jag var bara åtta år, när jag började min vallgång. Jag hade varit
abcboksbarn om vintern, och när det var öfverståndet, kände jag mig så
pass karl, att jag frågade mor, om jag skulle få skaffa mig vallställe
till sommarn. Utan betänkan gaf mor mig sitt samtycke - där var ju
munnar hemma tillräckligt ändå - och jag lyckades skaffa mig ett af de
bättre vallställena, när jag så där tidigt på vintern tog städsel. Det
var nämligen inte så många gårdar ännu, som hade skaffat sig vallhjon.

Husbonden såg visst lite fundersam ut, när jag kom och bjöd ut mig. Han
mente, att jag var alltför ung och liten för en så stor kreaturstropp,
som deras. Men när jag kaverade mig för att inte vara rädd, hur mycket
jag gått i skogen och plockat bär med mor och hur bra jag hittade där,
och hur många vargar jag redan sett, så tyckte han väl, att en säkrare
karl än jag fanns det då rakt inte, och han sade, att jag skulle få
försöka. Jag fick af honom en mark i städselpengar, och jag kände mig
nästan som familjens försörjare, när jag gaf den marken åt mor. Till lön
skulle jag få den vanliga vallpojkslönen, en kappe råg för hvarje
mjölkko och en half kappe för hvar kviga, kalf och oxe; ett par linbyxor
till sommarn att gå i skogen med, och en halfyllemundering till hösten,
strumpor, vantar och ett par förskodda stöflar. Till Johannedagen fick
man en ost och ett jästbröd och frihet från vallgången. Man fick då vara
hemma eller hvar man annars hade lust att hålla hälg - alldeles som nu,
när skolbarnen ha kejsarlof. Det var i alla fall en nätt inkomst öfver
sommarn. Till Allhelgon var tjänstetiden slut, och då for man hem igen
för att under vintern öfva sig i katekesen till läsförhöret. I sju år
studerade jag religion för Gabril-fabru om vintern och gick vall om
sommarn, och jag drog mig bra fram på det viset, till dess jag vid
sexton år gick och läste. Detsamma gjorde äfven mina fyra bröder, den
ena efter den andra, och det var en stor lättnad för mor, som var änka
med sju barn och en ko och en gris och gamla mormor, som fick tre kappar
råg i kvartalet från kommunen.

Inte var det bara vi fattigmansbarn, som var vallpojkar till
professionen. Där det i bondens hem fanns egna barn i vallpojksåren, så
visst gick de vall. Det var bara när det inte fanns af egna tillgångar,
som man städslade därifrån det fanns stugan full. Många storväxta och
humörliga flickbarn gick äfven vall. Men vi pojkar ansåg det liksom lite
vanhederligt att ha dem med, och ibland var det både si och så med modet
och kuraget hos vallflickorna, då vargen hängde oss i hälarna. Då måste
vi pojkar alltid fram till hjälp.

Jag minns Lönnrosens Emma, som en gång, då vargen kom, stod och åt. Hon
skulle skrika, men kunde inte. Hon stod där hon stannat med munnen opp,
men ej ett ljud kom öfver hennes hvita läppar. Jag törs ej rätt säga,
hur det hade gått med henne och kräken, ifall ej vi andra varit med.

Lustigt var det därute i skog och mark från våren till hösten, och med
en brödkant och en surmjölksflaska i påsen och på fötterna ett par
kängor, som kvinnfolket kasserat, funno vi vallifvet öfver all måtta
härligt. På försommarn, då odjuren inte ännu voro så svåra och
närgångna, hade vi tid för skoj och lefverne i skogsbackarna. Vi gjorde
granna käppar och goda vallhorn och visplar och kvastar, då kuddorna
hejdade sig i marschen och togo sin middagslur. Och så slogs vi smått
emellanåt och emellanåt gjorde vi visor till skällornas toner, som vi
sedan trallade hvar och en efter sin skälla, när kuddorna vaknat och
marschen satte sig i gång och det drog sig till kväll.

Värsta bråket hade vi alltid om våren med följeskalfvarna, som inte
förstod att hålla sig ihop med de andra kräken, utan ville dänga och
löpa hvar som hälst för sig själfva. Men fram till Johanne fick man dem
ändå så exercerade, att de förstod skällan och begrep att följa
skällkuddan. Men så hade man också bråkat med dem med både hemliga och
uppenbara konster. Ty vi kunde trolla och kunde konster, så små vi än
voro, för att skydda oss för vargen och skaffa oss kreaturslycka på allt
sätt, och det var konster, som vi voro fullärda i från första början. De
satt oss liksom i blodet. "Och akta dig för vargen" var det man fick
lära sig näst Fader vår och Gud som hafver barnen kär. Den förmaningen
fick man jämt till påminnelse, när man skulle bege sig ut någonstädes.
Och nog var det så, att vargskräcken ändå satt i oss där djupt innanför
och skaffade oss hjärtklappning så ofta. Men en pojke blygs att visa
sånt där. Han skulle rakt ha skämt ut sig för det, och för resten, hvad
gjorde han för nytta i skogen, en sådan?

Förr i tiden, så sade min mor, skulle alla byns vallhjon vara i rörelse
tidigt på morgonen Tiburtiusdagen eller sommarmässdagen den fjortonde
april. Det var vallpojkarnas dag. Då gällde det att skaffa byn vallycka.
Vallhjonen gjorde dagen förut sina horn i ordning, och så tidigt på
morgonen, att solen just rann opp, gick de med sina horn upp på ett bärg
eller en annan höjd och låtade in sommar och vallycka. Den som hann med
första låten, den fick lyckan. I en lång tid var vallhjonen i Skinnarby
alltid de första att låta, men sen tog åter andra öfverhanden, sade
gamle Peter mobru, som gått vall i all sin tid och ingenting annat blef
än vallpojke, så länge han orkade något. Lyckan blef ibland si och
ibland så, men grant lät det, när flere byars vallhorn ljöd på samma
gång och från olika håll i den tidiga, klara vårmorgonen. Vann man inte
lyckan, så var det i alla fall en fröjd att låta med och att ha ett godt
horn, ty hornet var liksom vallhjonets verktyg, tyckte mobru. Och det
hade han rätt i, för en vallpojke utan horn eller med ett dåligt var en
skam för yrket.

Vi gjorde uppfinningar och förbättrade våra vallhorn på mångahanda sätt
för att få dem att låta bra. Kalle Pilman lät till och med en gång en
kringfarande bleckslagare göra sig ett vallhorn af bleckplåt. Men vi
andra kasserade det, för låten kom så pipande och ynklig därur. De horn,
som vi själfva gjorde af långa barkremsor eller med kimbar, se, det var
basuner, som kunde skrämma ilt i magen åt en vargrackare! Det sägs, att
vargen kan få ilt i magen af att han blir hastigt rädd, och sant är det,
för Heikus Hinku låg en gång under en kullfallen gärdsgård, då en varg
kom och hoppade öfver precis där han låg. Hinku skrek till, och vargen
blef så rädd - att Hinku fick gå tvätta sig i bäcken. Så nog är det
sant, det där!

Men på sensommarn och höstsidan blef det annat af. Då blef odjuren så
stygga och gemena och närgångna, och vi måste ha ögon och öron öppna och
låta och lylla så att vi voro hesa i halsen och svullna i munnen. Och
gud sig förbarme, när vargen någon gång kom åt att rifva och lägga ned
en ko eller en kalf ur troppen trots allt vårt vaktande! Det var sorg
och bedröfvelse utan måtta öfver det som ryckts bort - om det så bara
var en kalf - det var skrämsel och ångest för det onda, som ständigt
hängde oss i hälen och jag tror, att folks barn inte numera är så rädda
för den onde själf, som vi vallbarn då var för vargen en bra lång tid
efter en sådan händelse. Det var ett hårdt prof för karavåligheten, när
den ludne kom så ful och gripig i hufvudet och lurade i bysket.

Jag kommer ihåg, huru Blommens Gusta, som då var första resans pojke -
vi andra voro redan kaptener - bjöd en brödbit åt vargen, som han förut
inte sett på så nära håll. Han lockade och kallade; - Jecko se, Jecko
se, ty han trodde, att det var grannas hund, som satt och lurade bak
buskarna. Men så tog vi andra hornen och tutade till rätt så godt som i
öronen på vargen. Jag tänker det gjorde honom godt!