Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans träkubbsbeläggning, med hängande armar, domnade efter trängselgreppet, slappt gapande mun och den i grönt skiftande rundkullshatten på nacken. Regnet tilltog, och detta väckte honom till lif. Framför sig såg han en vägg af hus, gröna, grå, brunröda och smutshvita. Nedre bottnen af hvart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar, biljardhallar, speceriaffärer och krogar. Midt framför honom var en stor bar, namnet Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäfver mot svart grund öfver den med dubbla svängglasdörrar försedda ingången. På ömse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult ölglas - betecknande den liberala kvantitet, som stället utminuterade. Nordling stirrade slött på skylten. Han lät blicken löpa nedåt och upptäckte på vänster sida en rakstugas karamelliknande Figaropåle i röd och hvit spiral, men då han riktade ögonen åt höger, såg han en svart tafla, på hvilken kritats den lockande legenden: ostron, korf och surkål gratis till hvarje glas! Hugo Nordling bokstafligen slukade med ögonen den lilla plåtskylten. Och under de få sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en sorts kinematografföreställning af sina närmaste öden. Sålunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kväll: hur han uttröttad schasats med i en hjord af utvandrare, bärande sina kappsäckar och snubblande vid hvart steg öfver den gamla ulsterns långa skört. Han kom ihåg det snuskiga hotellet, uppfylldt af illaluktande bönder, den dåliga maten, den torftiga bädden. Han erinrade sig med en rysning den förfärliga natt, då han öfverfölls i en gränd och rånades på konfirmationsklockan, det enkla silfvercylinderuret, som han ej nänts göra sig af med, och på plånboken, hvars magra innehåll likväl betydde veckor af mat och husrum. Därpå följde den långa och hemska raden af gråa morgontimmar då han huttrande af köld stod i kö bland stackars arbetslösa utanför jättefabrikers baktrappor för att förgäfves tigga om arbete. Och så kvällsstunder, då han likt en tjuf smög in på pantlånekontor för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu ägde: kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han nu under sin första sommar i det främmande landet drifvit husvill och förtviflad omkring på de oändliga gatorna eller sofvit några timmar under buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, som så godt som hvad som helst, hade ibland inbringat ett par dollars, ett par oförmodade bisträckningar från vänner i det gamla landet och några små ficklån af lyckligare lottade bekantskaper härute hade äfven ibland underlättat kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle vintern följa - hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig skönja en ljusning, känna en fläkt af svalka kring den heta pannan, en strimma och en fläkt, som skulle bebåda morgon. Dessa reflexioner af den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans hjärna. De voro icke nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en af hunger försmäktande i det längsta tuggar på sista brödbiten för att uttänja illusionen om födans riklighet. Han hade ständigt, dag för dag, genomgått motgångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer skulle kunna återstå. Men så var det likväl - alltid litet till, något mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna, den där slutliga chancen, hvilken kunde komma som blixt ur moln eller som ett fallande stjärnskott. Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma. Ingenjören var det som lockat - underkänd elev vid ett privatinstitut hade han varit och sedan en tvifvelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten. Och ändå, ändå - han visste hvad som slumrade bakom: idéerna, grubblerierna, uppfinnarfröet, hvilket gjort andra landsmän världsberyktade - drömmandet, som ansågs förkastligt inom hans praktiska bransch, men som ändå kunde vara hvalfspannet under bron till framgång. När skulle han? Faderns död hade skingrat förhoppningarna därhemma. Och så hade han efter bouppteckningen rest med de få lämnade slantarna hitut. Hugo Nordling såg upp. Det hade blifvit underligt tyst och stilla i luften. Regnet hade upphört, det var tryckande kvaft. Folkhopen bakom honom teg plötsligt, de unga flickorna böjde mot bröstet sina magra och vackra ansikten under de prålande billighetshattarna och fingrade mekaniskt på sina tomma frukostaskar. De sågo ut som judinnor, med svarta hårbucklor öfver fina och osundt bleka anletesovaler. Karlarna, med järnarbetarnas onaturligt utvecklade öfverkroppsmuskulatur, tuggade sina hängmustascher och läste flottiga och tillskrynklade tidningsnummer. Öfver alla låg trötthetens tyngande allvar, paradt med en likgiltighet som fick anstrykning af maskin, af orörligheten hos i tvungen hvila bragta rördelar, kugghjul och pistonger. Då gick en stöt genom raden af hopade tågvagnar. Kabelfelet var häfdt och alla fingo brådtom återtaga sina platser. Långsamt satte sig den slingrande ormen i rörelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda typer, defilerade förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. Samma böjda, väldiga skuldror, insjunkna bröstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra kvinnoansikten med svarta och mandelformade ögon. Gonggongerna ringde, häfstängerna gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande blå lågor hväste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last - fortare, fortare, det började hvissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade strömmen af åkdon, ilade bicyklister och flöt mängden af gående mot svängbrons mynning. Pulsådern hade återupptagit sina funktioner. Men allt fler af de fullpackade vehiklarna, länk efter länk, maskin- och släpvagnar, östes ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktögon stirrade rätt på framförglidande kamraters svarta stålplåtsryggar. Och de trötta männen och kvinnorna sutto, hängde i klumpar, trängdes med förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, mellan kopplingarna, halfvägs mot taken, hvarhelst en järnstång eller läderrem kunde räckas. Under ett oafbrutet och stampande ringande hvirflade tåg efter tåg förbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas af stormmolnet.