Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans träkubbsbeläggning, med hängande armar, domnade efter trängselgreppet, slappt gapande mun och den i grönt skiftande rundkullshatten på nacken. Regnet tilltog, och detta väckte honom till liv.

Framför sig såg han en vägg av hus, gröna, grå, brunröda och smutsvita. Nedre bottnen av vart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar, biljardhallar, speceriaffärer och krogar. Mitt framför honom var en stor bar, namnet Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäver mot svart grund över den med dubbla svängglasdörrar försedda ingången. På ömse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult ölglas - betecknande den liberala kvantitet, som stället utminuterade.

Nordling stirrade slött på skylten. Han lät blicken löpa nedåt och upptäckte på vänster sida en rakstugas karamelliknande Figaropåle i röd och vit spiral, men då han riktade ögonen åt höger, såg han en svart tavla, på vilken kritats den lockande legenden: ostron, korf och surkål gratis till varje glas!

Hugo Nordling bokstavligen slukade med ögonen den lilla plåtskylten. Och under de få sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en sorts kinematografföreställning av sina närmaste öden.

Sålunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kväll: hur han uttröttad schasats med i en hjord av utvandrare, bärande sina kappsäckar och snubblande vid vart steg över den gamla ulsterns långa skört. Han kom ihåg det snuskiga hotellet, uppfyllt av illaluktande bönder, den dåliga maten, den torftiga bädden. Han erinrade sig med en rysning den förfärliga natt, då han överfölls i en gränd och rånades på konfirmationsklockan, det enkla silvercylinderuret, som han ej nänts göra sig av med, och på plånboken, vars magra innehåll likväl betydde veckor av mat och husrum. Därpå följde den långa och hemska raden av gråa morgontimmar då han huttrande av köld stod i kö bland stackars arbetslösa utanför jättefabrikers baktrappor för att förgäves tigga om arbete. Och så kvällsstunder, då han likt en tjuf smög in på pantlånekontor för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu ägde: kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han nu under sin första sommar i det främmande landet drivit husvill och förtvivlad omkring på de oändliga gatorna eller sovit några timmar under buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, som så gott som vad som helst, hade ibland inbringat ett par dollars, ett par oförmodade bisträckningar från vänner i det gamla landet och några små ficklån av lyckligare lottade bekantskaper härute hade även ibland underlättat kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle vintern följa - hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig skönja en ljusning, känna en fläkt av svalka kring den heta pannan, en strimma och en fläkt, som skulle bebåda morgon.

Dessa reflexioner av den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans hjärna. De voro icke nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en av hunger försmäktande i det längsta tuggar på sista brödbiten för att uttänja illusionen om födans riklighet. Han hade ständigt, dag för dag, genomgått motgångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer skulle kunna återstå. Men så var det likväl - alltid litet till, något mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna, den där slutliga chansen, vilken kunde komma som blixt ur moln eller som ett fallande stjärnskott.

Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma. Ingenjören var det som lockat - underkänd elev vid ett privatinstitut hade han varit och sedan en tvivelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten. Och ändå, ändå - han visste vad som slumrade bakom: idéerna, grubblerierna, uppfinnarfröet, vilket gjort andra landsmän världsberyktade - drömmandet, som ansågs förkastligt inom hans praktiska bransch, men som ändå kunde vara valvspannet under bron till framgång. När skulle han? Faderns död hade skingrat förhoppningarna därhemma. Och så hade han efter bouppteckningen rest med de få lämnade slantarna hitut.

Hugo Nordling såg upp. Det hade blivit underligt tyst och stilla i luften. Regnet hade upphört, det var tryckande kvavt. Folkhopen bakom honom teg plötsligt, de unga flickorna böjde mot bröstet sina magra och vackra ansikten under de prålande billighetshattarna och fingrade mekaniskt på sina tomma frukostaskar. De sågo ut som judinnor, med svarta hårbucklor över fina och osunt bleka anletesovaler. Karlarna, med järnarbetarnas onaturligt utvecklade överkroppsmuskulatur, tuggade sina hängmustascher och läste flottiga och tillskrynklade tidningsnummer. Över alla låg trötthetens tyngande allvar, parat med en likgiltighet som fick anstrykning av maskin, av orörligheten hos i tvungen vila bragta rördelar, kugghjul och pistonger.

Då gick en stöt genom raden av hopade tågvagnar. Kabelfelet var hävt och alla fingo bråttom återtaga sina platser. Långsamt satte sig den slingrande ormen i rörelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda typer, defilerade förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. Samma böjda, väldiga skuldror, insjunkna bröstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra kvinnoansikten med svarta och mandelformade ögon. Gonggongerna ringde, hävstängerna gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande blå lågor väste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last - fortare, fortare, det började vissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade strömmen av åkdon, ilade bicyklister och flöt mängden av gående mot svängbrons mynning. Pulsådern hade återupptagit sina funktioner.

Men allt fler av de fullpackade vehiklarna, länk efter länk, maskin- och släpvagnar, östes ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktögon stirrade rätt på framförglidande kamraters svarta stålplåtsryggar. Och de trötta männen och kvinnorna sutto, hängde i klumpar, trängdes med förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, mellan kopplingarna, halvvägs mot taken, varhelst en järnstång eller läderrem kunde räckas. Under ett oavbrutet och stampande ringande virvlade tåg efter tåg förbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas av stormmolnet.