Han stod ett ögonblick rådvill på körbanans träkubbsbeläggning, med
hängande armar, domnade efter trängselgreppet, slappt gapande mun och
den i grönt skiftande rundkullshatten på nacken. Regnet tilltog, och
detta väckte honom till lif.

Framför sig såg han en vägg af hus, gröna, grå, brunröda och smutshvita.
Nedre bottnen af hvart och ett inrymnde butiker: apotek, cigarrbodar,
biljardhallar, speceriaffärer och krogar. Midt framför honom var en stor
bar, namnet Wosslick lästes i upphöjda, förgyllda träbokstäfver mot
svart grund öfver den med dubbla svängglasdörrar försedda ingången. På
ömse sidor om namnet syntes ett klumpigt utskuret och kromgult ölglas -
betecknande den liberala kvantitet, som stället utminuterade.

Nordling stirrade slött på skylten. Han lät blicken löpa nedåt och
upptäckte på vänster sida en rakstugas karamelliknande Figaropåle i röd
och hvit spiral, men då han riktade ögonen åt höger, såg han en svart
tafla, på hvilken kritats den lockande legenden: ostron, korf och surkål
gratis till hvarje glas!

Hugo Nordling bokstafligen slukade med ögonen den lilla plåtskylten. Och
under de få sekunder, denna paus varade, bevistade han i tankarna en
sorts kinematografföreställning af sina närmaste öden.

Sålunda mindes han ankomsten till den stora staden sent en kväll: hur
han uttröttad schasats med i en hjord af utvandrare, bärande sina
kappsäckar och snubblande vid hvart steg öfver den gamla ulsterns långa
skört. Han kom ihåg det snuskiga hotellet, uppfylldt af illaluktande
bönder, den dåliga maten, den torftiga bädden. Han erinrade sig med en
rysning den förfärliga natt, då han öfverfölls i en gränd och rånades på
konfirmationsklockan, det enkla silfvercylinderuret, som han ej nänts
göra sig af med, och på plånboken, hvars magra innehåll likväl betydde
veckor af mat och husrum. Därpå följde den långa och hemska raden af
gråa morgontimmar då han huttrande af köld stod i kö bland stackars
arbetslösa utanför jättefabrikers baktrappor för att förgäfves tigga om
arbete. Och så kvällsstunder, då han likt en tjuf smög in på
pantlånekontor för att efter hand plottra bort allt det lilla, han ännu
ägde: kläder, böcker, små nipper och minnessaker från det upplösta
föräldrahemmet. Slutligen påminde han sig alla de nätter, han nu under
sin första sommar i det främmande landet drifvit husvill och förtviflad
omkring på de oändliga gatorna eller sofvit några timmar under
buskagerna i en park. Små tillfälliga anställningar, som så godt som
hvad som helst, hade ibland inbringat ett par dollars, ett par
oförmodade bisträckningar från vänner i det gamla landet och några små
ficklån af lyckligare lottade bekantskaper härute hade äfven ibland
underlättat kampen mot undergång. Men nu kom hösten och sedan skulle
vintern följa - hur skulle det gå? Och dock tyckte han sig skönja en
ljusning, känna en fläkt af svalka kring den heta pannan, en strimma och
en fläkt, som skulle bebåda morgon.

Dessa reflexioner af den unge svensken hade ilsnabbt flugit genom hans
hjärna. De voro icke nya, i månader hade han tärt på dem, liksom en af
hunger försmäktande i det längsta tuggar på sista brödbiten för att
uttänja illusionen om födans riklighet. Han hade ständigt, dag för dag,
genomgått motgångslistan, och det tycktes honom alltid att föga mer
skulle kunna återstå. Men så var det likväl - alltid litet till, något
mera, en liten råge. Och så sluthoppet, som aldrig ville slockna, den
där slutliga chancen, hvilken kunde komma som blixt ur moln eller som
ett fallande stjärnskott.

Han hade aldrig fått taga någon examen därhemma. Ingenjören var det som
lockat - underkänd elev vid ett privatinstitut hade han varit och sedan
en tvifvelaktigt duglig ritare vid en mekanisk verkstad i landsorten.
Och ändå, ändå - han visste hvad som slumrade bakom: idéerna,
grubblerierna, uppfinnarfröet, hvilket gjort andra landsmän
världsberyktade - drömmandet, som ansågs förkastligt inom hans
praktiska bransch, men som ändå kunde vara hvalfspannet under bron till
framgång. När skulle han? Faderns död hade skingrat förhoppningarna
därhemma. Och så hade han efter bouppteckningen rest med de få lämnade
slantarna hitut.

Hugo Nordling såg upp. Det hade blifvit underligt tyst och stilla i
luften. Regnet hade upphört, det var tryckande kvaft. Folkhopen bakom
honom teg plötsligt, de unga flickorna böjde mot bröstet sina magra och
vackra ansikten under de prålande billighetshattarna och fingrade
mekaniskt på sina tomma frukostaskar. De sågo ut som judinnor, med
svarta hårbucklor öfver fina och osundt bleka anletesovaler. Karlarna,
med järnarbetarnas onaturligt utvecklade öfverkroppsmuskulatur, tuggade
sina hängmustascher och läste flottiga och tillskrynklade
tidningsnummer. Öfver alla låg trötthetens tyngande allvar, paradt med
en likgiltighet som fick anstrykning af maskin, af orörligheten hos i
tvungen hvila bragta rördelar, kugghjul och pistonger.

Då gick en stöt genom raden af hopade tågvagnar. Kabelfelet var häfdt
och alla fingo brådtom återtaga sina platser. Långsamt satte sig den
slingrande ormen i rörelse och vagn efter vagn, fullastad med enahanda
typer, defilerade förbi. Det tycktes aldrig vilja taga slut. Tusentals
arbetsvarelser gledo alltjämt framåt. Samma böjda, väldiga skuldror,
insjunkna bröstkorgar, knycklade slokhattar, samma bleka och vackra
kvinnoansikten med svarta och mandelformade ögon. Gonggongerna ringde,
häfstängerna gnisslade, de elektriska trådarna susade, och fräsande blå
lågor hväste kring hjulen. Vagn efter vagn, last efter last - fortare,
fortare, det började hvissla för farten. Och i motsatt riktning skyndade
strömmen af åkdon, ilade bicyklister och flöt mängden af gående mot
svängbrons mynning. Pulsådern hade återupptagit sina funktioner.

Men allt fler af de fullpackade vehiklarna, länk efter länk, maskin- och
släpvagnar, östes ur tunnelgapet. Frontplatformernas stora lyktögon
stirrade rätt på framförglidande kamraters svarta stålplåtsryggar. Och
de trötta männen och kvinnorna sutto, hängde i klumpar, trängdes med
förvridna lemmar inne i vagnarna, på fotstegen, mellan kopplingarna,
halfvägs mot taken, hvarhelst en järnstång eller läderrem kunde räckas.
Under ett oafbrutet och stampande ringande hvirflade tåg efter tåg
förbi, Clark street rakt fram, och tycktes till sist dräpas, uppslukas
af stormmolnet.