När fru Gunhild gick med sitt fjärde barn, var hon redan trettioåtta år
gammal. Herr Abraham var sextiosex, och han hade icke väntat att Gud
skulle beskära honom ännu en arvinge. Herr Abraham hade då som alltid
svårt att draga sig fram med hustru, talrik barnskara, dyrbara egendomar
och många och glupska tjänare. Han motsåg icke det väntade barnet med
särdeles glädje. Men varken att han högt klagade eller eljest visade sin
kära hustru några tecken till missnöje. Endast att han då och då i
förbigående sökte utforska fru Gunhilds tankar, rädd som han var, att
hon i all tysthet kunde lägga planer för en ovanligt festlig döpelseakt
eller annan kostsam tillställning.

Två eller tre gånger varje dag steg han uppför trapporna till
tornrummet, där fru Gunhild tillbragte de sista veckorna före
förlossningen. Tornrummet var kalt, högt och svalt. Luckorna för söder-
och österfönstren voro tillskruvade, och endast västerfönstret stod
öppet. Fru Gunhild satt i en klumpigt snidad, svartmålad emmastol, vars
skinnklädnad, delvis lossad, hängde i skrynklor och veck. Fru Gunhild
satt helt nära det öppna fönstret och lyssnade till göken, som gol i
väster.

Herr Abraham stiger på tå in i rummet, handskas försiktigt med
dörrklinkan och dröjer vid tröskeln. Fru Gunhild nickar jakande, att han
kan stiga fram, och han går alltjämt på tå bort och sätter sig på
stenbänken i fönstersmygen. Under de buskiga, gråvita ögonbrynen kastar
han en förlägen blick på hustrun. Han stryker sig över låren och harklar
sakta. Då fru Gunhild likväl icke öppnar ögonen, lutar han sig fram över
det runda bordet, vars skiva är av alrot. Han rör vid de vita
linnesakerna och slutligen tar han boken i svartfärgat, slitet
kalvskinn, slår upp pärmen och läser med närsynta ögon:

Christi efterföljelse och All werldzens fåfängligheetz Föracht.

Herr Abraham suckar omedvetet och börjar bläddra i boken som är späckad
med märken. Ett efter ett tar han ut sju små kopparstick, samlar dem i
handen, stryker och glättar dem, men fäster sig föga vid, vad de
föreställa. Under tiden slår fru Gunhild upp ögonen.