Han var en man, som man möjligen kunde hoppa över men svårligen komma förbi. Axelbredden var förbluffande, nästan vanskaplig, längden mindre imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke särdeles hög men bred och slät som en hyvlad planka. Ögonen hade en stark och som oftast ilsken blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes säga: Nå, jag är ju inte så farlig - men akta er! Skägget var ett praktstycke, mörkbrunt, armslångt, svällande och välvårdat. Ibland doppade han det i soppan, vred då långsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga såg till, att dropparna föllo tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och när fru Olga kom med sina allehanda förslag och reformer, lyssnade han. Den unga frun utvecklade sina förslag med en reda, som bottnade i en bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig kunde man se därpå, att hon höll båda pekfingrarna uppsträckta alldeles som en geisha i en operett. När hon slutat, blinkade de mot varandra vid pass en minut - dock icke till samförstånd. Casimir Brut svarade: Gärna för mig. Men då går jag. Och det kunde ju inte komma i fråga. Fru Olga måste söka sig något annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade alltid haft någon liten förargelse i bakfickan, vanligen bemängd med en viss del spänning och en viss del överraskning. Knappt en kväll under det tioåriga äktenskapet hade hon gått till sängs utan att säga åt sin spegelbild: Tänk i alla fall! Och detta lilla Tänk i alla fall hade dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista förargelse, Jan-Petter gjorde henne, var denna: Som nämnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det första skedet. Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, träsnitt, mezzotinter, raderingar, teckningar, allt i allt över trehundra nummer. De upptogo en betydande del av rummens väggytor. Ungefär hälften voro av den art, att de trots det mer eller mindre lasciva motivet gärna kunde låta se sig; hos den andra hälften överskred - om uttrycket tillätes - det oanständiga anständighetens gränser. Jan-Petter försvarade sin skatt med det bibelord, som lasten gärna för på tungan: Den renom är allting rent. Tyvärr måste Olga erkänna, att hennes renhet ingalunda bestod provet. Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och då Jan-Petter glömt att i sitt testamente - som eljest var späckat med förargliga punkter och klausuler - värna den kära skatten, beslöt hon att skaffa den ur huset. Bränna den kunde hon icke med gott samvete, därtill var dess materiella värde för stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars slutna portföljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Följaktligen gjorde hon med glatt och hämndgirigt mod en utgallring, skilde fårena från getterna, de oanständiga från de oanständigaste, tog de senare från väggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och - gjorde en upptäckt. På baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhänt men läslig stil skrivit: Till min älskade hustru Olga Janselius, född Willman. Här och var med ett tillägg: På hennes tjugutredje födelsedag. På hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel förgäves sökte dölja en ännu dunklare last, bar påskriften: Till minne av vår bröllopsnatt!