Han var en man, som man möjligen kunde hoppa över men svårligen komma
förbi. Axelbredden var förbluffande, nästan vanskaplig, längden mindre
imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke särdeles hög men bred och
slät som en hyvlad planka. Ögonen hade en stark och som oftast ilsken
blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes säga: Nå, jag är
ju inte så farlig - men akta er! Skägget var ett praktstycke, mörkbrunt,
armslångt, svällande och välvårdat. Ibland doppade han det i soppan,
vred då långsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga såg till, att
dropparna föllo tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och
när fru Olga kom med sina allehanda förslag och reformer, lyssnade han.
Den unga frun utvecklade sina förslag med en reda, som bottnade i en
bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig
kunde man se därpå, att hon höll båda pekfingrarna uppsträckta alldeles
som en geisha i en operett. När hon slutat, blinkade de mot varandra vid
pass en minut - dock icke till samförstånd. Casimir Brut svarade:
Gärna för mig. Men då går jag.
Och det kunde ju inte komma i fråga.
Fru Olga måste söka sig något annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade
alltid haft någon liten förargelse i bakfickan, vanligen bemängd med en
viss del spänning och en viss del överraskning. Knappt en kväll under
det tioåriga äktenskapet hade hon gått till sängs utan att säga åt sin
spegelbild: Tänk i alla fall! Och detta lilla Tänk i alla fall hade
dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista förargelse, Jan-Petter
gjorde henne, var denna:
Som nämnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat
konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det första skedet.
Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, träsnitt, mezzotinter,
raderingar, teckningar, allt i allt över trehundra nummer. De upptogo en
betydande del av rummens väggytor. Ungefär hälften voro av den art, att
de trots det mer eller mindre lasciva motivet gärna kunde låta se sig;
hos den andra hälften överskred - om uttrycket tillätes - det oanständiga
anständighetens gränser. Jan-Petter försvarade sin skatt med det
bibelord, som lasten gärna för på tungan: Den renom är allting rent.
Tyvärr måste Olga erkänna, att hennes renhet ingalunda bestod provet.
Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och då Jan-Petter glömt att i
sitt testamente - som eljest var späckat med förargliga punkter och
klausuler - värna den kära skatten, beslöt hon att skaffa den ur huset.
Bränna den kunde hon icke med gott samvete, därtill var dess materiella
värde för stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars
slutna portföljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av
sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Följaktligen
gjorde hon med glatt och hämndgirigt mod en utgallring, skilde fårena
från getterna, de oanständiga från de oanständigaste, tog de senare från
väggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och - gjorde en
upptäckt. På baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhänt
men läslig stil skrivit: Till min älskade hustru Olga Janselius, född
Willman. Här och var med ett tillägg: På hennes tjugutredje födelsedag.
På hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel förgäves sökte
dölja en ännu dunklare last, bar påskriften: Till minne av vår
bröllopsnatt!
förbi. Axelbredden var förbluffande, nästan vanskaplig, längden mindre
imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke särdeles hög men bred och
slät som en hyvlad planka. Ögonen hade en stark och som oftast ilsken
blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes säga: Nå, jag är
ju inte så farlig - men akta er! Skägget var ett praktstycke, mörkbrunt,
armslångt, svällande och välvårdat. Ibland doppade han det i soppan,
vred då långsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga såg till, att
dropparna föllo tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och
när fru Olga kom med sina allehanda förslag och reformer, lyssnade han.
Den unga frun utvecklade sina förslag med en reda, som bottnade i en
bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig
kunde man se därpå, att hon höll båda pekfingrarna uppsträckta alldeles
som en geisha i en operett. När hon slutat, blinkade de mot varandra vid
pass en minut - dock icke till samförstånd. Casimir Brut svarade:
Gärna för mig. Men då går jag.
Och det kunde ju inte komma i fråga.
Fru Olga måste söka sig något annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade
alltid haft någon liten förargelse i bakfickan, vanligen bemängd med en
viss del spänning och en viss del överraskning. Knappt en kväll under
det tioåriga äktenskapet hade hon gått till sängs utan att säga åt sin
spegelbild: Tänk i alla fall! Och detta lilla Tänk i alla fall hade
dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista förargelse, Jan-Petter
gjorde henne, var denna:
Som nämnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat
konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det första skedet.
Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, träsnitt, mezzotinter,
raderingar, teckningar, allt i allt över trehundra nummer. De upptogo en
betydande del av rummens väggytor. Ungefär hälften voro av den art, att
de trots det mer eller mindre lasciva motivet gärna kunde låta se sig;
hos den andra hälften överskred - om uttrycket tillätes - det oanständiga
anständighetens gränser. Jan-Petter försvarade sin skatt med det
bibelord, som lasten gärna för på tungan: Den renom är allting rent.
Tyvärr måste Olga erkänna, att hennes renhet ingalunda bestod provet.
Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och då Jan-Petter glömt att i
sitt testamente - som eljest var späckat med förargliga punkter och
klausuler - värna den kära skatten, beslöt hon att skaffa den ur huset.
Bränna den kunde hon icke med gott samvete, därtill var dess materiella
värde för stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars
slutna portföljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av
sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Följaktligen
gjorde hon med glatt och hämndgirigt mod en utgallring, skilde fårena
från getterna, de oanständiga från de oanständigaste, tog de senare från
väggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och - gjorde en
upptäckt. På baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhänt
men läslig stil skrivit: Till min älskade hustru Olga Janselius, född
Willman. Här och var med ett tillägg: På hennes tjugutredje födelsedag.
På hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel förgäves sökte
dölja en ännu dunklare last, bar påskriften: Till minne av vår
bröllopsnatt!