Tvenne vårar redan blommat,
Tvenne somrars frukter mognat,
Tvenne höstars skördar gulnat,
Tvenne vintrar jorden svalkat,
Sedan jag med stav i handen,
Med min ränsel uppå ryggen,
Vandrade i Finlands bygder,
Hörde vilda skogen sucka,
Lundens aspar sakta viska,
Hörde forsens härskarstämma,
Lyddes till det glada sorlet
Utaf källan, utaf bäcken,
Såg i himmelsblåa vattnen
Berg och kullar milt sig spegla,
Och på dalens gröna ängar
Boskap glatt bland blommor beta,
Såg i hyddan frid och trevnad,
Frid och trevnad själv mig lärde,
Lugn och saktmod för mitt hjärta.

Ren mot Pingst det led. Av blommor
Lyste allt, som blomstra kunde,
Gladdes allt, som glädjas kunde.
Sol'ns och årets första dotter,
Himlens skötbarn, jordens älskling,
Våren härskade i Norden.

Det en söndag var. Naturen
Som en kyrka var allvarlig,
Fridfull som ett Herrans tempel,
Och så varm, så glad av kärlek
Som en redlig Kristens hjärta
Icke mänskan ensam firar
Sabbatsdagen, ej allena
Hon i rena högtidskläder
Går, att Gud Allsmäktig bedja,
Att den Högstes ära sjunga;
Även foglarna i luften
Sina ljud med sången blanda,
Även blommorna på marken
Två med tårar sina skrudar,
Även böljan, skogen, klippan
I ett sken av andakt skimra.

Det var afton ren, och solen
Satt i väster lik en drottning.
Över gyllne kronan glänste
Tronens blåa silkeshimmel,
Och på guldsydd purpursammet
Vilade den höga foten -
Trenne barn i skogen lekte,
Sprungo i dess pelargångar,
Som när glatt i furstesalen
Konungsliga piltar tävla.
Röda kinder, gyllne lockar
Hade en, och sökte blommor;
Tittade så skälmskt imellan
Lövens gröna galler. Mörkögd,
Tyst men vänlig var den andra;
Lekte ständigt kuragömma
Med den första. Men den tredje
Flög omkring att fjärlar fånga,
Klängde uti trädens grenar,
Och de andre spratt han gjorde.
Trenne barn i skogen lekte,
Sprungo i dess pelargångar:
Strålen lekte där och skuggan,
Vinden sprang i gröna salar.

Höga, milt allvarliga att skåda,
Kring mig gran och tall sig reste.
Då jag tänkte i mitt sinne,
Med mig själv jag överlade:
Ägde jag nu blott en yxa,
Skulle jag er hugga neder,
Och en stuga här mig bygga;
Skulle - Dock, vems stämmor är det,
Som i tyska skogen ljuder,
Som i mörka tallen sjunger?
Om min yxa ljöd i skogen,
Om jag högge träden neder,
Skulle trasten mer ej sjunga,
Icke tallen, icke granen
Breda ut så vackra skuggor
Uppå stigen genom skogen.

Lätt, som barnet vid sin moders
Rika hjärta, här jag andas,
Här bland tallarna i skogen.
Glad och lugn jag är som lärkan,
Vilken första gången sjunger
I det höga blå och skådar
Jordens berg och jordens dalar
Genom vårens rosenskyar.
Härligt doftar det i skogen!
Som en hälsa genom sinnet
Strömmar luften rik på vällukt
Ej från purpurröda rosor
Ej från glödande oranger,
Men från Nordens blyga blommor,
Ifrån alens späda knoppar.
Du med vemod uti hjärtat,
Sorg och saknad uti sinnet,
Kom och känn, hur friskt det doftar
Uppå stigen genom skogen!

Säg, mitt hjärta, vad du kände,
Säg, min själ, varpå du tänkte
Uppå stigen genom skogen.

Så jag tänkte: vad är ära,
Vad är guld och makt och vällust!
Ej behöver dagen stjärnor,
Icke solens ljus förgyllas,
Klippan ej i harnesk klädas,
Blomman ej med färger sminkas.
Ej jag törstar efter ära,
Efter guld och makt och vällust,
Lätt kan sådant den försaka,
Vilken går sin levnadsbana
Tyst som jag nu här i kvällen
Uppå stigen genom skogen.

Vad jag kände? - Fråga eko,
Som min varma suckan hörde,
Fråga himlen, fråga solen,
Fråga alla späda blommor
Uppå stigen genom skogen!

Men vad är det jag hör brusa,
Som på avstånd mäktigt dånar?
Icke kan det vara stormen,
Ty ej så hans suckar ljuda,
Icke så den vildes vingslag.
Åskan kan det icke vara,
Ty så klar var luften aldrig,
Aldrig förr så lätt att andas.
Det är Kyro fors, som brusar,
Kyro vattenfall, som dånar.

Se emellan trädens stammar
Ren jag skönjer vattnen skymta;
Ren jag häpen står vid stranden,
Står som fastväxt och förtrollad.
Värd var synen väl att skådas,
Att beundras och att minnas.
Djupast ned i dälden stod jag.
Höga åsar, skogbevuxna
Reste sig på båda sidor.
Solen höll just på att sjunka.
Gyllne glänste trädens toppar
Där de reste sig på höjden,
Vaggande för aftonvinden,
Nickande emot varandra,
Och utöver dalens vatten
Bredde långa, blåa skuggor.
Så inunder ögonlockets
Mörka, rika silkesfransar
Skuggas flickans blåa öga.

Men igenom dalens mynning,
Högt emellan tvenne klippor,
Sjön med kraft sitt fängsel brutit,
Krossat vredgad sina bojor.
Som en tiger över rovet
Över klippan han sig kastar,
Ned i djupet han sig störtar.
Lik ett lejon fram han rusar,
Fram med spända senor springer.
Skummet stänker kring hans käftar,
Sina sidor vilt han piskar,
Manen hävs i vreda vågor,
Ristas under raseriet.

Men när aftonsolens lågor
Uti vattnets spegel brunno,
Syntes för mitt öga fallet
Lik en flod av guld, som bryter
Fram utur den sprängda ugnen
Och imellan dess ruiner
Sina tunga massor rullar.
Silverfradgan samm på vågen,
Vita skummet slog i höjden,
Och i gräset invid stranden
Gnistrade var droppe vatten
Som de klaraste demanter,
Likt september-nattens stjärnor:
Djupt och kraftigt likt den stämma,
Som på Sinai sig höjde,
Vattnets starka ande talte;
Slungade med vreda vågen
Emot hällen, liksom Moses
Sina tavlor emot berget.
Väldigare röst än forsen
Äger sången ej, som ljuder,
Då ur fjällens klyftor eko
Åskans höga hymner svarar.

Men på båda sidor forsen
Stodo gäckande den starke,
Leende mot vreda böljor,
Fredliga och muntra kvarnar;
Och i däldens lugna vatten
Knappt ett stenkast från den vilde
Gungade bland gröna vassen
Lugnt en and med sina ungar.

Men på tidens ström jag tänkte;
Hur han rinner genom livet,
Än bland fält med rika flöden,
Än med brådskad fart bland klippor.