Höga, täta skogar, rika på villebråd och poesi, upptaga stor del af
egendomens areal, men på ett ställe närmast ån, som skär sin väg genom
nejden, har skogen fått maka åt sig för åker och äng. Här flyter ån så
stilla och lugn, som hade hon ej en tanke på att någonsin hinna sin sjö,
här är hennes största njutning att spegla himmelen, gunga barnens
barkbåtar på sin rygg och hviska fredligt i vassen. Men vänta bara! När
ån hinner ett stycke in i skogen, då blir hon som en annan å. Vindens
sus här inne väcker längtan i hennes själ, träden, stora och små, som
tränga sig ned mot hennes stränder, inge henne en föreställning om, att
man måste fram här i världen. Det blir strömt i ån.
Längre fram börja stränderna bli höga och branta och tränga ihop sig. Ån
får det trångt, men begäret att komma fram växer med svårigheterna, och
så händer det sig, att den förr så tysta ån får röst. Hennes
längtansfulla sång dånar i brusande vattenfall och mäter sin styrka med
vindens röster i skogen.
Träden stå lyssnande på de höga stränderna, somliga luta sig öfver
vattnet. Himmelens spegelbild få de dock ej se klart där nere, ej ens
där vattnet stundom glider förrädiskt lugnt strax före ett hvitskummigt
fall. Forsen har gräft sig så djupt ned, och träden hjälpa till att
skymma himmelen. Men mellan deras grenar händer det dock ibland, att
himmelen skymtar fram som en spegelbild i djupet. Då minnes ån sin
barndom där uppe bland leende åker och äng, och hon sjunger ut sin
längtan i djupare tonart än förr. Tillbaka kan hon ej gå, blott framåt,
och framåt går det med starkare fart, fram mot den anade sjön, där hon
skall få spegla himmelen, klarare, vidare och renare än bland sin
barndoms ängar.
På en spång gick Elisa öfver ån, som, då den gled förbi Elghyttans
trädgård, redan börjat öka sitt lopp. På andra stranden stod skogen.
Elisa fördjupade sig i den.
Här inne var halfskumt, den unga dagen hade ej än fått herraväldet.
När vinden drog genom trädkronorna, stänktes daggdroppar i Elisas hår.
Hon gick enligt sin vana barhufvad. Aldrig tänkte hon på att sköta sin
hy eller gömma den bakom parasoll och flor. Den var solbränd, varm af
hälsa och frisk och klar som det källvatten, hvari hon badade den.
Efter en half timmes vandring i skogen kom hon till en liten koja. Högt
gräs växte på taket, och de grofva stockväggarna hade aldrig gjort
bekantskap med vare sig färg eller pensel.
Stugan innehöll blott ett rum, men detta hyste många lefvande varelser:
två grisar, tre får, en katt, fyra höns samt alla dessas matmor, en
gammal gumma. Den sistnämnda låg i sängen på en bädd af bara lump. Elisa
lotsade sig fram bland det två- och fyrbenta sällskapet till gumman.
egendomens areal, men på ett ställe närmast ån, som skär sin väg genom
nejden, har skogen fått maka åt sig för åker och äng. Här flyter ån så
stilla och lugn, som hade hon ej en tanke på att någonsin hinna sin sjö,
här är hennes största njutning att spegla himmelen, gunga barnens
barkbåtar på sin rygg och hviska fredligt i vassen. Men vänta bara! När
ån hinner ett stycke in i skogen, då blir hon som en annan å. Vindens
sus här inne väcker längtan i hennes själ, träden, stora och små, som
tränga sig ned mot hennes stränder, inge henne en föreställning om, att
man måste fram här i världen. Det blir strömt i ån.
Längre fram börja stränderna bli höga och branta och tränga ihop sig. Ån
får det trångt, men begäret att komma fram växer med svårigheterna, och
så händer det sig, att den förr så tysta ån får röst. Hennes
längtansfulla sång dånar i brusande vattenfall och mäter sin styrka med
vindens röster i skogen.
Träden stå lyssnande på de höga stränderna, somliga luta sig öfver
vattnet. Himmelens spegelbild få de dock ej se klart där nere, ej ens
där vattnet stundom glider förrädiskt lugnt strax före ett hvitskummigt
fall. Forsen har gräft sig så djupt ned, och träden hjälpa till att
skymma himmelen. Men mellan deras grenar händer det dock ibland, att
himmelen skymtar fram som en spegelbild i djupet. Då minnes ån sin
barndom där uppe bland leende åker och äng, och hon sjunger ut sin
längtan i djupare tonart än förr. Tillbaka kan hon ej gå, blott framåt,
och framåt går det med starkare fart, fram mot den anade sjön, där hon
skall få spegla himmelen, klarare, vidare och renare än bland sin
barndoms ängar.
På en spång gick Elisa öfver ån, som, då den gled förbi Elghyttans
trädgård, redan börjat öka sitt lopp. På andra stranden stod skogen.
Elisa fördjupade sig i den.
Här inne var halfskumt, den unga dagen hade ej än fått herraväldet.
När vinden drog genom trädkronorna, stänktes daggdroppar i Elisas hår.
Hon gick enligt sin vana barhufvad. Aldrig tänkte hon på att sköta sin
hy eller gömma den bakom parasoll och flor. Den var solbränd, varm af
hälsa och frisk och klar som det källvatten, hvari hon badade den.
Efter en half timmes vandring i skogen kom hon till en liten koja. Högt
gräs växte på taket, och de grofva stockväggarna hade aldrig gjort
bekantskap med vare sig färg eller pensel.
Stugan innehöll blott ett rum, men detta hyste många lefvande varelser:
två grisar, tre får, en katt, fyra höns samt alla dessas matmor, en
gammal gumma. Den sistnämnda låg i sängen på en bädd af bara lump. Elisa
lotsade sig fram bland det två- och fyrbenta sällskapet till gumman.