När man för två hundra år sedan lämnade Stockholm inom broarna, för att gå över till södra malmen, möttes man först av en hundra fot bred, forsande ström, den så kallade södra kvarnströmmen. På vänster hand hade man stadens kvarnhus, grå och oansenliga, där borgerskapet kunde få mala sin säd, om de det ville; till höger sluttade stranden sakta ned mot vattnet. Här var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En smal träbro med låga räcken ledde över till motsatta stranden. Här gick vägen mellan ruskiga mångelskestånd, fiskblötarebodar och slaktarhus, där syltan bereddes och där gröna kryddor kunde få köpas. Hundra steg från bron skars vägen av på nytt genom Södersluss, en smal vattengraf, där fartyg varpades igenom från Saltsjön åt Mälaren eller tvärtom. En likadan bro som den över kvarnströmmen, men gjord att vinda upp, förde över till motsatta stranden, där vägen fortsatte uppför sluttningen mot Söderport.

Söderport var en låg, fyrkantig byggnad av sten med tegeltak. Genom en täckt gång var portvalvet förenat med det strax till vänster därom liggande Södertorn, eller, såsom det även kallades, södra rundeln. Dess fasta murar voro runt om försedda med skottgluggar och uppburo en åttkantig överbyggnad med hög spira. Ännu längre tillbaka i tiden hade Södertorn varit en viktig länk i stadens försvar, såsom varande det yttersta utanverket mot söder, men nu var det mycket förfallet och tjänade blott till uppehållsort för den del av stadsvakten, som skulle uppbära accisen av lantfolket, när det ville färdas med sina alster genom porten. De murar, vilka på sidorna gingo ned till stranden, voro även delvis nedrasade, och hade ej den djupa skansgraven legat där bakom, skulle nog mer än en vandrare gått vakt förbi.

Över skansgraven ledde en hög vindbro till den öppna, sluttande plan, som nu kallas Södermalmstorg, och vid vars södra sida låg det nyss färdigbyggda stadshuset, en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig, som Dahlbergs Svecia giver vid handen, likväl var nog ståtlig för att tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse att få urtappa ytterligare några åmar spanskt vin i stadskällaren.

Det var en kall decemberkväll år 1674. I väster vordo de röda töcknen allt tätare. Dagen flydde och skuggorna föllo djupare. På Söderbro, där nyss en flock accisvägrande bönder varit i färd med druckne stadsknektar, och därifrån vida omkring hörts skrän och svordomar, syntes en och annan fotgängare brådskande ila förbi. Uppe på backen vid Söderport var bommen nedfälld, och knektarne, som höllo vakten där, hade samlat sig under muntert glam kring en väldig stockeld, på vilken en kopparkittel svängde av och an i röken.

En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på huvudet och klädd i vid pälsbrämad kappa, hade en stund åsett deras upptåg. Han tycktes vänta någon från staden. Men en god trefjärdedels timme gick till ände och hans min vart all missnöjdare. Han lät sina blickar noga överfara det vida snöfältet nedanför, ända bort emot Kornhamn, och då den väntade icke heller syntes från detta håll, svepte han kappan tätare kring livet och avlägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den gamla muren. Det var strängt förbjudet att taga denna genväg, och tidigare på kvällen skulle det inte dröjt länge, innan han haft lyfta bardisaner i hälarne efter sig. Men det avtagande ljuset hade minskat nitet hos väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några mustiga varningar, och då detta icke hjälpte, utan han fortsatte sin väg utåt isen, började de, utan att göra sig vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande kitteln.

Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en kvinna, som kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta hejda sig av postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning kring den i nacken nedhängande taftshuvan.