När man för två hundra år sedan lemnade Stockholm inom broarna, för att
gå öfver till södra malmen, möttes man först af en hundra fot bred,
forsande ström, den så kallade södra qvarnströmmen. På venster hand hade
man stadens qvarnhus, grå och oansenliga, der borgerskapet kunde få mala
sin säd, om de det ville; till höger sluttade stranden sakta ned mot
vattnet. Här var vattningsstället för åkarne på Kornhamnstorg. En smal
träbro med låga räcken ledde öfver till motsatta stranden. Här gick
vägen mellan ruskiga mångelskestånd, fiskblötarebodar och slagtarhus,
der syltan bereddes och der gröna kryddor kunde få köpas. Hundra
steg från bron skars vägen af på nytt genom Södersluss, en smal
vattengraf, der fartyg varpades igenom från Saltsjön åt Mälaren eller
tvärtom. En likadan bro som den öfver qvarnströmmen, men gjord att vinda
upp, förde öfver till motsatta stranden, der vägen fortsatte uppför
sluttningen mot Söderport.

Söderport var en låg, fyrkantig byggnad af sten med tegeltak. Genom en
täckt gång var porthvalfvet förenadt med det strax till venster derom
liggande Södertorn, eller, såsom det äfven kallades, södra rundeln.
Dess fasta murar voro rundt om försedda med skottgluggar och uppburo en
åttkantig öfverbyggnad med hög spira. Ännu längre till baka i tiden hade
Södertorn varit en vigtig länk i stadens försvar, såsom varande det
yttersta utanverket mot söder, men nu var det mycket förfallet och
tjenade blott till uppehållsort för den del af stadsvakten, som skulle
uppbära accisen af landtfolket, när det ville färdas med sina alster
genom porten. De murar, hvilka på sidorna gingo ned till stranden, voro
äfven delvis nedrasade, och hade ej den djupa skansgrafven legat der
bakom, skulle nog mer än en vandrare gått vakt förbi.

Öfver skansgrafven ledde en hög vindbro till den öppna, sluttande plan,
som nu kallas Södermalmstorg, och vid hvars södra sida låg det nyss
färdigbygda stadshuset, en byggnad, som, om än icke fullt så prydlig,
som Dahlbergs Svecia gifver vid handen, likväl var nog ståtlig för att
tillskynda borgerskapet kunglig tillåtelse att få urtappa ytterligare
några åmar spanskt vin i stadskällaren.

Det var en kall decemberqväll år 1674. I vester vordo de röda töcknen
allt tätare. Dagen flydde och skuggorna föllo djupare. På Söderbro, der
nyss en flock accis vägrande bönder varit i färd med druckne
stadsknektar, och derifrån vida omkring hörts skrän och svordomar,
syntes en och annan fotgängare brådskande ila förbi. Uppe på backen vid
Söderport var bommen nedfäld, och knektarne, som höllo vakten der, hade
samlat sig under muntert glam kring en väldig stockeld, på hvilken en
kopparkittel svängde af och an i röken.

En kortväxt man, med bredskyggig filthatt på hufvudet och klädd i vid
pelsbrämad kappa, hade en stund åsett deras upptåg. Han tycktes vänta
någon från staden. Men en god trefjerdedels timme gick till ände och
hans min vardt all missnöjdare. Han lät sina blickar noga öfverfara det
vida snöfältet nedanför, ända bort emot Kornhamn, och då den väntade
icke heller syntes från detta håll, svepte han kappan tätare kring
lifvet och aflägsnade sig ned för strandsluttningen, långs den gamla
muren. Det var strängt förbjudet att taga denna genväg, och tidigare på
qvällen skulle det inte dröjt länge, innan han haft lyfta bardisaner i
hälarne efter sig. Men det aftagande ljuset hade minskat nitet hos
väktarne. De nöjde sig med att tillropa honom några mustiga varningar,
och då detta icke hjelpte, utan han fortsatte sin väg utåt isen, började
de, utan att göra sig vidare omak, på nytt sitt glam kring den kokande
kitteln.

Det som nästa gång tog deras uppmärksamhet i anspråk var en qvinna, som
kom springande uppför backen. Hon rusade rakt mot bommen, utan att låta
hejda sig af postknektens tillrop. Här lutade hon sig flämtande mot
räcket. Hennes kinder blossade. Svart rikt hår böljade i vild oordning
kring den i nacken nedhängande taftshufvan.