Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade och våndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och sjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta; hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig och lugna henne genom smekningar. Allt var förgäves. Barnet vred sig och gret ständigt. Munnen var het, den lilla kroppen brände och andedräkten var flämtande. Och det fanns ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brann redan på aftonen slut; veken plumsade ned i pipan och slocknade. Mari blev med sitt sjuka barn i det svarta mörkret. Ett par tårar pärlade fram i ögonen, men hon torkade bort dem och försökte svälja ned den bittra förtvivlan, som tillsnörde hennes strupe. Det blev ju i alla fall ej bättre av att gråta, det visste hon av gammalt. Det lindrade visserligen för en liten stund, men vad gagnade det, då ögonen i stället började värka.

Natten var lång och syntes aldrig vilja taga slut. Rummet kändes kallt. Hon satt på sängkanten med en kort kjoltrasa omkring sig. De bara fötterna hängde ner, och hon frös om dem, men hon brydde sig ej om att stiga upp och söka strumporna, ty hon var van att slita värre ont och fäste sig ej vid en sådan småsak. Väl skulle hon gärna hava rätat ut sin trötta kropp i sängen, men det kunde hon ej för Annis skull.

Mannen låg åt väggen till och snarkade. Han vaknade ej en gång under hela natten, fastän barnet kvidde. Först när det dagades vände han sig på andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken.

- Vad felas barnet? frågade han.

- Det är säkert sjukt.

Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnade voro även de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville, vilka lågo på golvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin kofta över de yngre, Petu och Ville. Hon nändes ej väcka ens Hellu ännu, utan gick hellre själv att hemta ved från lidret, för att kunna göra upp eld i spisen, lämnande Anni att under tiden sköta sig själv. Men när hon kom tillbaka med veden, var Hellu redan på knä bredvid vaggan, klappade i händerna och lirkade på tusen sätt med lilla Anni, som utan att bry sig därom skrek så, att hon var nära att kvävas. Modren kastade vedklabbarne ner framför spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellu göra brasa. Även mannen hade vaknat igen. Han såg, hur modren hade fullt upp att göra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig.