Anni var sjuk. Hon slöt under hela natten ej sina ögon, utan klagade och
våndades i sin vagga. Modren satt och vakade hos henne, vaggade och
sjöng. Allt emellan tog hon henne på sina armar och vyssade henne sakta;
hon försökte bjuda henne bröstet, försökte trycka henne ömt till sig och
lugna henne genom smekningar. Allt var förgäfves. Barnet vred sig och
gret ständigt. Munnen var het, den lilla kroppen brände och andedrägten
var flämtande. Och det fans ej ens ljus. Den lilla talgljusstumpen brann
redan på aftonen slut; veken plumsade ned i pipan ock slocknade. Mari
blef med sitt sjuka barn i det svarta mörkret. Ett par tårar perlade
fram i ögonen, men hon torkade bort dem och försökte svälja ned den
bittra förtviflan, som tillsnörde hennes strupe. Det blef ju i alla fall
ej bättre af att gråta, det visste hon af gammalt. Det lindrade
visserligen för en liten stund, men hvad gagnade det, då ögonen i
stället började värka.

Natten var lång och syntes aldrig vilja taga slut. Rummet kändes kallt.
Hon satt på sängkanten med en kort kjoltrasa omkring sig. De bara
fötterna hängde ner, och hon frös om dem, men hon brydde sig ej om att
stiga upp och söka strumporna, ty hon var van att slita värre ondt och
fäste sig ej vid en sådan småsak. Väl skulle hon gerna hafva rätat ut
sin trötta kropp i sängen, men det kunde hon ej för Annis skull.

Mannen låg åt väggen till och snarkade. Han vaknade ej en gång under
hela natten, fastän barnet qvidde. Först när det dagades vände han sig
på andra sidan och öppnade i det samma litet på ögonlocken.

- Hvad felas barnet? frågade han.

- Det är säkert sjukt.

Mannen hörde knappast svaret. Han hade somnat på nytt. Djupt insomnade
voro äfven de äldre barnen, flickan Hellu och gossarne Petu och Ville,
hvilka lågo på golfvet. Deras täcke var tunt. Modren bredde sin kofta
öfver de yngre, Petu och Ville. Hon nändes ej väcka ens Hellu ännu, utan
gick hellre sjelf att hemta ved från lidret, för att kunna göra upp eld
i spisen, lemnande Anni att under tiden sköta sig sjelf. Men när hon kom
tillbaka med veden, var Hellu redan på knä bredvid vaggan, klappade i
händerna och lirkade på tusen sätt med lilla Anni, som utan att bry sig
derom skrek så, att hon var nära att qväfvas. Modren kastade
vedklabbarne ner framför spisen och tog barnet i sin famn. Hon bad Hellu
göra brasa. Äfven mannen hade vaknat igen. Han såg, hur modren hade
fullt upp att göra, innan hon slutligen fick barnet att litet lugna sig.