Sigrid sänkte handen med telegrammet. Den föll icke tvärt utan sjönk långsamt ned efter sidenkjolen. Hennes blick sökte omedvetet in i spegelns djup. Därinne stod en slank, högväxt och ung flicka med stora, mörkblå ögon, fin, lätt böjd näsa och det allra fagraste kastanjebruna hår med täckeligt burr vid öronen. Den ljusblå sidenkjolen var ännu icke hophakad utan gapade på sidan, och det spetsprydda, vita underlivet med ett rosenrött band draget genom överkanten hade ännu icke knäppts. Halsen, skuldrorna och armarna i blekröd nakenhet voro förtjusande, och det blandade artificiella och naturliga ljuset gav underliga skuggor och dagrar som på ett gammalt porträtt. En sköldpaddskams inläggningar glimmade. Allt var ljudlöst stilla. Det var som om den unga flickan därinne icke levde utan var en vacker dröm. Plötsligt började spegelbildens stora ögon blänka och glittra. Tårar föllo, en efter en. Då bröts förlamningen och Sigrid sprang bort och kastade sig i soffan, storgråtande. Pappa! Pappa! jämrade hon sig. Kära, lilla pappa! Hon satte sig upp i soffan och läste telegrammet på nytt. Det var klart, att något förfärligt hänt därhemma, annars skulle icke modern telegraferat på det viset. Visserligen var hon hysterisk av sig, men det där störtat med freja sade nog. Kanske han redan var död. Hon skulle aldrig få se honom mer. Aldrig! Ännu en lång stund satt hon viljelös och såg på det gröna telegrammet. Det ringde besynnerligt inne i hennes vänstra öra, och syner av hemmet, det gamla, härliga Bjurnäs drogo förbi och skymde bort telegramorden. Där var den långa lindalléen upp till gården; där de båda flygelbyggnaderna för inspektoren och trädgårdsmästaren; där förfädernas gamla slott med stora trappan. Där uppe till vänster en trappa lågo mammas rum och där till höger pappas; där... Störtat med freja, läste hon igen. Synerna försvunno. Några minuter satt hon orörlig med papperet i hand. Underligt, att de stavat freja med liten bokstav? Det var ett namn på en levande varelse, på det högbenta, bruna stoet, som pappa alltid älskade att rida, därför det bar så bra. Pappa, ja! Sigrid torkade av tårarna och reste sig. Hon måste genast resa, genast. Det var klart. Erik fick skaffa sig något annat sällskap. Gräsligt tråkigt var det naturligtvis, att resa just nu, när vårsäsongen i huvudstaden stod i sitt högsta flor och baler och teatrar bytte av med middagar och supéer. Erik var också i strålande humör. Han hade just tagit licentiaten och fått plats som underläkare på Serafimerlasarettet. Han hade nödvändigt velat, att de skulle förlova sig i dagarna, men Sigrid hade bett honom vänta tills hon hunnit underrätta föräldrarna. Och så kom nu detta! Sigrid skyndade att klä av sig teaterstassen. För alla möjligheter klädde hon sig i svart klänning. Vad var klockan? Sju, nästan. Då kunde hon hinna nattåget, om hon raskade på. Bara hon hade pengar. Hon räknade över kassan och fann, att det räckte. Det var då också märkvärdigt, att pappa icke skickat pengar i tid som vanligt. Fy! sade hon sig. Du är riktigt stygg, som kan tänka på det nu, när han ligger därborta. Hon packade i största hast den minsta kappsäcken med det nödvändigaste samt slängde ned det övriga i stora kofferten. Det hela blev väl en bortovaro på högst fjorton dagar. Då kunde hon nog vara tillbaka. Lådorna i byrån var bäst att låsa. Lena var litet klåfingrig av sig. Alltsammans drog knappt en kvart. Hon var häpen själv över att hunnit med det på så kort tid. Det bästa var, att hennes ögon hade återfått sitt normala utseende. Hon hörde icke till dem, som ville låta folk avläsa känslorna i ansiktet, och fru Söderblom, hur rar hon än var, plägade alltid ingående besiktiga sina pensionärers utseende, om hon kom åt. Fru Söderblom hade också svårt att bli klok på fröken Bjurcronas verkliga sinnesstämning, när denna svartklädd och i hatt och kappa steg in i det lilla, röda kabinettet, där man efter middagarna alltid samlades till kaffet. Sigrid meddelade kort och gott, att hon genast måste resa hem, eftersom hennes far ridit omkull och skadat sig. Hon skulle genast så fort hon kom hem skicka pengar för månaden och bad fru Söderblom att låta henne få behålla rummet och låta sakerna stå kvar, tills hon kom tillbaka. Fru Söderblom hade alltid varit en smula imponerad av sin pensionärs namn, klänningar och smycken. Ibland hade fru Söderblom visserligen fått vänta på månadsbetalningen ett par dagar, men kom gjorde den alltid, och Sigrid Persdotter Bjurcrona prydde onekligen upp pensionatet. Flickan var kanske en smula för kokett och tyckte om att beundras, men så var det med alla flickor nu för tiden. Förälskelsen i Erik Lindstål var allmänt bekant på pensionatet, där Sigrid och han träffat varandra. Det var icke heller något fel. Det blev snart förlovning glunkades det.