Sigrid sänkte handen med telegrammet. Den föll icke tvärt utan sjönk
långsamt ned efter sidenkjolen. Hennes blick sökte omedvetet in i
spegelns djup. Därinne stod en slank, högväxt och ung flicka med stora,
mörkblå ögon, fin, lätt böjd näsa och det allra fagraste kastanjebruna
hår med täckeligt burr vid öronen. Den ljusblå sidenkjolen var ännu icke
hophakad utan gapade på sidan, och det spetsprydda, vita underlivet
med ett rosenrött band draget genom överkanten hade ännu icke knäppts.
Halsen, skuldrorna och armarna i blekröd nakenhet voro förtjusande, och
det blandade artificiella och naturliga ljuset gav underliga skuggor
och dagrar som på ett gammalt porträtt. En sköldpaddskams inläggningar
glimmade.

Allt var ljudlöst stilla. Det var som om den unga flickan därinne icke
levde utan var en vacker dröm.

Plötsligt började spegelbildens stora ögon blänka och glittra. Tårar
föllo, en efter en. Då bröts förlamningen och Sigrid sprang bort och
kastade sig i soffan, storgråtande.

Pappa! Pappa! jämrade hon sig. Kära, lilla pappa!

Hon satte sig upp i soffan och läste telegrammet på nytt. Det var
klart, att något förfärligt hänt därhemma, annars skulle icke modern
telegraferat på det viset. Visserligen var hon hysterisk av sig, men det
där störtat med freja sade nog. Kanske han redan var död. Hon skulle
aldrig få se honom mer. Aldrig!

Ännu en lång stund satt hon viljelös och såg på det gröna telegrammet.
Det ringde besynnerligt inne i hennes vänstra öra, och syner av hemmet,
det gamla, härliga Bjurnäs drogo förbi och skymde bort telegramorden. Där
var den långa lindalléen upp till gården; där de båda flygelbyggnaderna
för inspektoren och trädgårdsmästaren; där förfädernas gamla slott med
stora trappan. Där uppe till vänster en trappa lågo mammas rum och där
till höger pappas; där...

Störtat med freja, läste hon igen. Synerna försvunno. Några minuter
satt hon orörlig med papperet i hand. Underligt, att de stavat freja med
liten bokstav? Det var ett namn på en levande varelse, på det högbenta,
bruna stoet, som pappa alltid älskade att rida, därför det bar så bra.

Pappa, ja!

Sigrid torkade av tårarna och reste sig.

Hon måste genast resa, genast. Det var klart. Erik fick skaffa sig något
annat sällskap. Gräsligt tråkigt var det naturligtvis, att resa just
nu, när vårsäsongen i huvudstaden stod i sitt högsta flor och baler och
teatrar bytte av med middagar och supéer. Erik var också i strålande
humör. Han hade just tagit licentiaten och fått plats som underläkare på
Serafimerlasarettet. Han hade nödvändigt velat, att de skulle förlova sig
i dagarna, men Sigrid hade bett honom vänta tills hon hunnit underrätta
föräldrarna. Och så kom nu detta!

Sigrid skyndade att klä av sig teaterstassen. För alla möjligheter klädde
hon sig i svart klänning. Vad var klockan? Sju, nästan. Då kunde hon
hinna nattåget, om hon raskade på. Bara hon hade pengar. Hon räknade över
kassan och fann, att det räckte. Det var då också märkvärdigt, att pappa
icke skickat pengar i tid som vanligt.

Fy! sade hon sig. Du är riktigt stygg, som kan tänka på det nu, när han
ligger därborta.

Hon packade i största hast den minsta kappsäcken med det nödvändigaste
samt slängde ned det övriga i stora kofferten. Det hela blev väl en
bortovaro på högst fjorton dagar. Då kunde hon nog vara tillbaka. Lådorna
i byrån var bäst att låsa. Lena var litet klåfingrig av sig.

Alltsammans drog knappt en kvart. Hon var häpen själv över att hunnit med
det på så kort tid. Det bästa var, att hennes ögon hade återfått sitt
normala utseende. Hon hörde icke till dem, som ville låta folk avläsa
känslorna i ansiktet, och fru Söderblom, hur rar hon än var, plägade
alltid ingående besiktiga sina pensionärers utseende, om hon kom åt.

Fru Söderblom hade också svårt att bli klok på fröken Bjurcronas verkliga
sinnesstämning, när denna svartklädd och i hatt och kappa steg in i det
lilla, röda kabinettet, där man efter middagarna alltid samlades till
kaffet. Sigrid meddelade kort och gott, att hon genast måste resa hem,
eftersom hennes far ridit omkull och skadat sig. Hon skulle genast så
fort hon kom hem skicka pengar för månaden och bad fru Söderblom att låta
henne få behålla rummet och låta sakerna stå kvar, tills hon kom tillbaka.

Fru Söderblom hade alltid varit en smula imponerad av sin pensionärs
namn, klänningar och smycken. Ibland hade fru Söderblom visserligen fått
vänta på månadsbetalningen ett par dagar, men kom gjorde den alltid, och
Sigrid Persdotter Bjurcrona prydde onekligen upp pensionatet. Flickan var
kanske en smula för kokett och tyckte om att beundras, men så var det
med alla flickor nu för tiden. Förälskelsen i Erik Lindstål var allmänt
bekant på pensionatet, där Sigrid och han träffat varandra. Det var icke
heller något fel. Det blev snart förlovning glunkades det.