Se där! Kunde jag inte ha gett mig katten på det? Här stod ju den där artikeln om våra kolonier i Sydafrika som jag käxat på Ilmer en hel vecka att få skriva. Man kunde bli grön för mindre. En bra nyhetssak, som dessutom skulle reta gallfeber på högern, ett polemiskt piller av tolfte storleken, med uppståndelse, intervjuer, insändare, gräl och skadeglädje i släptåg och skön blandning. Just ett nummer för oss så här före kvartalsskiftet - gud vete om det inte hade kunnat bli lika välgörande som en riktigt bra följetong. Och så knycker Morgontelegrafen hela kakan, under det att vi, vi få stå där som ett fördömt eko. Ilmer skulle hudflängas. Han har i sin redaktion den ende verkligt sakkunnige i hela landet på de sydafrikanska kolonierna - jag vågar säga det utan skryt, ty det är ett faktum - och så låter han alltsammans gå oss ur händerna av någon sorts bleknosig hänsyn till regeringen. Förmodligen. Morrande som en igelkott tog jag itu med artikeln. Rubrikerna - över sex spalter - voro extra prima; redaktionen och rubriksättaren hade gått med samma kärlek till verket. Nå, undra på det! Men när jag hunnit ett par tuppfjät ned i spalten, slog min sinnesstämning om. Alltsammans var ett fruktansvärt nonsens - under min snart trettioåriga tidningsmannabana har jag aldrig på en plats sett så mycket ovederhäftigt dravel hopat; och det vill inte säga litet. Nästan varenda sakuppgift var rosenrasande. De enklaste och solklaraste fakta hade skribenten fått om bakfoten, hela artikeln var ett sammelsurium - historia, statistik, export- och importsiffror, ja, till och med landgränser hade den snälla människan läst fullständigt baklänges. En stilla skadeglädje - den starkaste av all glädje - steg som en varm våg inom mig. Saken var inte så förkyld som jag i första taget fruktat. Just då hördes en försynt knackning på dörren. Jag nästan hoppades det skulle vara Pabst, angelägen som jag var att släta över min ovänlighet nyss.