Milsvitt omkring fanns intet annat än vatten - Kattegatts gråa vågor, vilka mötte Nordsjöns långa dyningar och så vidare, undan för undan, kring hela jordens rund. I denna vattenökens medelpunkt låg det lilla skäret som kastat - en samling klippor, nedsjunkna i vattnet, likt en skara sovande, svarta jättedjur, kvarglömda någon gång i skapelsens gryning. Men mitt i deras mörker reste sig fyrens pelare, bärande sitt starka, vita ljus. I en väldig solfjäder smög det runt, oupphörligt runt horisonten, fläktande bort mörkret, än från en silverglittrande triangel av det öde havet, än från ett stycke askgrå mark, beströdd med klippblock, för att sedan låta det falla igen och treva vidare med sina sökande fingrar av ljus. Men allteftersom månen steg på himmelen bleknade det allt mer, tills det blott var en svävande fläkt, vilken kom och gick och, likt en imma på en spegel, dallrade framför månens skiva. Den stod nu i zenit med en väldig köldring kring sig och lyste kallt och blankt på klippornas våta svärta. Som ett silverstreck glimmade vejern i dess sken, där den löpte utefter den halsbrytande väg, vilken förenade fyren med fyrfolkets hus, med telegrafstationen ute på västra udden, riggad likt ett skepp färdigt att gå till havs, och med överlotsens röda villa strax ovanför båthamnen i norr - alla så små, så ensamma och liksom kurande, med sina sneda tak och skygga, gullysande fönster, i den ödsliga cirkel av manvitt vatten, vilken här var världens gräns. Överlotsen stod mitt i den - i utkikens lilla låda uppe på skärets högsta punkt, varifrån utkik hölls natt och dag. Och det var som stod han i en lykta av glas, upphängd över havet, ty vart han vände sig såg han blott vatten och ljus - stjärnornas och fyrarnas. Han visste icke riktigt vilka som voro vilka - visste knappast om det bleka skimret där borta var fyren på Hamneskär eller Kassiopeia och log åt den omätliga skillnaden, som ingen skillnad var. Ingen i världsrymden, tänkte han och höjde högtidligt sitt fanatiskt sammanbitna och stormbrända ansikte mot himmelen. Nej, där var det nog ingen - ingen mellan den lilla lyktan därnere och Sirius däruppe - ingen mellan tångens loppor och människorna. Liv som liv - kraft som kraft. Allt var samma utflöde bara - samma hemlighetsfulla, eviga flöde av kraft - livets grundelement - det, som kom havet att häva sig och vinden att tjuta, som virvlade Malströmmen runt och tvingade de brunstiga djuren hop till slagsmål - det, som kom honom själv att jubla av fröjd då faran var som störst, att skratta tyst för sig själv, ansikte mot ansikte med döden, i en frisk och liksom salt glädje - blott över att vara och vara stark.