Nästa kväll är det mörkt igen med allvarliga mörkblå moln som trängas
med varandra. Ingen lucka visar rymdens oändlighet. Det är kvavt och
träden stå väntande på något hemskt och avgörande, något för deras
existens betydelsefullt. Allt är tyst hemma. Alla utom jag sova. Jag har
nyss läst ett par böcker, flugit igenom dem och låtit det värdefullaste i
dem avsätta litet stoft på min själs vingar. Det är underliga böcker om
raskultur och politik och filosofi, böcker som få läsa och böcker skrivna
av fantasimänniskor, goda fantaster.
Jag läser och undrar om livet är till för goda människor. Jag misstänker
att de onda, de dumma, brackorna, de egoistiska, de obegåvade lumpna
småsjälarna, som icke ha något att ge, men söka inbilla andra att de ha
något att ge, och ta betalt för denna imaginära gåva, att dessa människor
äro de, som segra i kampen för tillvaron.
Under det jag tänker detta blir det kvavare. Allt mörknar, och trädens
löv hänga slappa och trötta, men deras teckning är vacker. De se ut som
om de vore av bly och deras grönska blir materiell. Jag skulle vilja
gå ut och hjälpa varje blad på min kastanj att resa sig, spruta ut sig
självt fullt av livskraft och leva fullt och vackert. Då dånar det
plötsligt och åskan, som jag väntat, är här. Åskan är vacker när man ser
den över havet. Den är ju alltid vacker, men man ser mera av den, då den
går därute. Dagen blir svart som beck, som mörkblått beck, och plötsligt
ritar en blixt upp sitt vackert greniga träd på sin griffeltavla. Under
en sekund är allt ljust - landskapet blir en vacker gravyr med varje
detalj minutiöst utförd. Det är Sinai och Lagens Tavlor och som om en
förlåt skulle dras undan för ett ögonblick. Då jag säger en sekund, menar
jag naturligtvis bara att all denna skönhet stannar kvar på min näthinna
en sekund - bortåt, ty näthinnan är ju litet trög - och jag är tacksam
för det.
Ett ögonblick är hela naturen av självlysande guld. Man har fått blicka
in i guds härlighet. Den som förstår vad jag menar nu och är glad
och förnäm och icke bracka - herre gud, vad jag beklagar och älskar
brackorna! Många missförstå mig kanske nu. Men jag använder ordet bracka
som gammal student. Det låg något övermodigt i vår värdesättning av dem
vi som studenter kallade brackor - men nu vill jag med brackor mena
folk som kommit på sned i livet som folk och söka göra något mera än
de andligt ha råd till och värdesätta värdelösheter. Jag skulle vilja
upprätta ett hem för brackor. Men vilken bracka ville offra några
millioner på ett sådant hem? Det blev kanske för stort!
Nu blixtrar det! När jag skriver ordet blixtrar, skulle jag vilja
skriva det vitt på svart grund. Det ser så dumt ut att skriva svart på
vitt, när man talar om underbara ting. Mitt rum lyses upp av blixten, som
kanske slår någon bracka i skallen många kilometer härifrån. Prosit!
Ett ögonblick har jag faktiskt varit inne i guds härlighet och skådat in
i det gudomliga maskineriet. Die Weltmaschine, där remmarna gå och
hjulen snurra och det sprutar blå eld ur tungor och hjärtan och stenar
och blad och själar.
Nu blixtrar det igen. Och åskan är mycket nära. Jag vet hur långt ljudet
går i sekunden och jag räknar ut att sista åskslaget möjligen hände på
min mark. Men nu kommer regnet, detta härliga regn som slår ned, mjukt
och varmt och som en hälsning uppifrån, detta ljuva varma, som man skulle
vilja dricka eller kläda av sig i.
Och det strömmar över min gård. Små rännilar söka sig fram. Det blir
fåror i sanden och jag ser hur en cigarrettstump åker i en rännil som
en lustjakt. Och blomblad driva och fastna på små blågrå stenar och
plötsligt - med ett! - skriker en gröngöling och far över gården. Det
blir en lucka i molnens blå tak och en stråle sol kommer ner och träffar
just rätt in i mitt tacksamma öga. Jag går ut och drar djupa andetag
och dricker hälsa och skönhet. Katten kommer ut ur köket och sträcker
på sig och gäspar. Och stararna gno som fan och berätta för varandra om
något skvaller, som jag lyckligtvis icke har något att göra med. Och det
kommer en sval god vind från havet. Tallarna stå och nicka och prata med
varandra. Allt är som rentvättat. Men där längst ute mot Åland går åskan
fram i natten med mörkblått mörker, som det lyser ur ibland!
med varandra. Ingen lucka visar rymdens oändlighet. Det är kvavt och
träden stå väntande på något hemskt och avgörande, något för deras
existens betydelsefullt. Allt är tyst hemma. Alla utom jag sova. Jag har
nyss läst ett par böcker, flugit igenom dem och låtit det värdefullaste i
dem avsätta litet stoft på min själs vingar. Det är underliga böcker om
raskultur och politik och filosofi, böcker som få läsa och böcker skrivna
av fantasimänniskor, goda fantaster.
Jag läser och undrar om livet är till för goda människor. Jag misstänker
att de onda, de dumma, brackorna, de egoistiska, de obegåvade lumpna
småsjälarna, som icke ha något att ge, men söka inbilla andra att de ha
något att ge, och ta betalt för denna imaginära gåva, att dessa människor
äro de, som segra i kampen för tillvaron.
Under det jag tänker detta blir det kvavare. Allt mörknar, och trädens
löv hänga slappa och trötta, men deras teckning är vacker. De se ut som
om de vore av bly och deras grönska blir materiell. Jag skulle vilja
gå ut och hjälpa varje blad på min kastanj att resa sig, spruta ut sig
självt fullt av livskraft och leva fullt och vackert. Då dånar det
plötsligt och åskan, som jag väntat, är här. Åskan är vacker när man ser
den över havet. Den är ju alltid vacker, men man ser mera av den, då den
går därute. Dagen blir svart som beck, som mörkblått beck, och plötsligt
ritar en blixt upp sitt vackert greniga träd på sin griffeltavla. Under
en sekund är allt ljust - landskapet blir en vacker gravyr med varje
detalj minutiöst utförd. Det är Sinai och Lagens Tavlor och som om en
förlåt skulle dras undan för ett ögonblick. Då jag säger en sekund, menar
jag naturligtvis bara att all denna skönhet stannar kvar på min näthinna
en sekund - bortåt, ty näthinnan är ju litet trög - och jag är tacksam
för det.
Ett ögonblick är hela naturen av självlysande guld. Man har fått blicka
in i guds härlighet. Den som förstår vad jag menar nu och är glad
och förnäm och icke bracka - herre gud, vad jag beklagar och älskar
brackorna! Många missförstå mig kanske nu. Men jag använder ordet bracka
som gammal student. Det låg något övermodigt i vår värdesättning av dem
vi som studenter kallade brackor - men nu vill jag med brackor mena
folk som kommit på sned i livet som folk och söka göra något mera än
de andligt ha råd till och värdesätta värdelösheter. Jag skulle vilja
upprätta ett hem för brackor. Men vilken bracka ville offra några
millioner på ett sådant hem? Det blev kanske för stort!
Nu blixtrar det! När jag skriver ordet blixtrar, skulle jag vilja
skriva det vitt på svart grund. Det ser så dumt ut att skriva svart på
vitt, när man talar om underbara ting. Mitt rum lyses upp av blixten, som
kanske slår någon bracka i skallen många kilometer härifrån. Prosit!
Ett ögonblick har jag faktiskt varit inne i guds härlighet och skådat in
i det gudomliga maskineriet. Die Weltmaschine, där remmarna gå och
hjulen snurra och det sprutar blå eld ur tungor och hjärtan och stenar
och blad och själar.
Nu blixtrar det igen. Och åskan är mycket nära. Jag vet hur långt ljudet
går i sekunden och jag räknar ut att sista åskslaget möjligen hände på
min mark. Men nu kommer regnet, detta härliga regn som slår ned, mjukt
och varmt och som en hälsning uppifrån, detta ljuva varma, som man skulle
vilja dricka eller kläda av sig i.
Och det strömmar över min gård. Små rännilar söka sig fram. Det blir
fåror i sanden och jag ser hur en cigarrettstump åker i en rännil som
en lustjakt. Och blomblad driva och fastna på små blågrå stenar och
plötsligt - med ett! - skriker en gröngöling och far över gården. Det
blir en lucka i molnens blå tak och en stråle sol kommer ner och träffar
just rätt in i mitt tacksamma öga. Jag går ut och drar djupa andetag
och dricker hälsa och skönhet. Katten kommer ut ur köket och sträcker
på sig och gäspar. Och stararna gno som fan och berätta för varandra om
något skvaller, som jag lyckligtvis icke har något att göra med. Och det
kommer en sval god vind från havet. Tallarna stå och nicka och prata med
varandra. Allt är som rentvättat. Men där längst ute mot Åland går åskan
fram i natten med mörkblått mörker, som det lyser ur ibland!