Och vi seglade. En oförgätlig resa blev det och detta var icke minst
utterns förtjänst. Utom vår egen proviant medförde vi naturligtvis
skaffning åt vårt fosterbarn. Vi ansågo att några strömmingar och småålar
borde räcka till vår första ankarplats. Vi hade icke reda på att man,
om man vill tämja en utterunge, bör ge honom kokt mat. Det första han
gjorde ombord var att utvälja en secessus eller latrina, som de gamla
så skönt uttryckte sig. Han valde salongen alldeles nedanför trappan
till sittrummet, och han behöll platsen med en halsstarrighet, som
överträffade Karl XII:tes.

Han tycktes inse att han behandlades väl, lät sig tagas och smekas och
var nästan ständigt på rörlig fot. Han ville ligga mjukt och trivdes
endast på en av sofforna. Under nätterna höll han sig egendomligt nog
ganska lugn och fick i början ligga bakom min huvudkudde. Stundom hasade
han sig ned och lade sig bakom min rygg och jag sov, men uteslutande av
naivitet. Ty en utterunge är ej att leka med, något som vi snart skulle
få erfara.

Vi hade gått in i kanalen mellan Stora och Lilla Möjan för att
proviantera åt uttern, ty vårt förråd av ål höll på att ta slut. Han hade
levt av ål några dagar och vi undrade litet över att hans tacksamhet icke
riktigt motsvarade vår välvilja. Han började nämligen morskna till och
högg efter oss då och då. Vi tänkte, att han möjligen fick för litet ål.

I kanalen fingo vi ligga tre dygn för en orkanliknande storm och under
tiden gingo vi stundom i land. Uttern var alltid med och följde oss som
en hund. Han försökte aldrig gå i sjön utan tycktes till och med känna
motvilja för vatten. Han fick ål så mycket han orkade äta. Och sista
dagen i kanalen, då löjtnanten en gång gick ned i salongen för att locka
upp uttern till ett nytt ålmål på sittrumsdurken, gjorde han från till
synes vilande och hoprullad ställning ett blixtsnabbt utfall på nära en
meters längd och högg välgöraren i överläppen. Tvärtigenom. Och hade han
fått tag med underkäkens tänder också, hade löjtnanten fått vandra genom
återstoden av livet utan överläpp.

Nu hade vi funnit vad det betydde att tro på en utterunge. Han förvisades
ögonblickligen till skansen, där han under återstoden av resan lyckades
förstöra ett reservsegel, åtminstone vad färgen beträffar. Vi hade
tydligen förvirrat hans begrepp med avseende på platsen för secessus.

Emellertid ankrade vi en dag post tot discrimina rerum utanför L:s
ateljé och uttern togs i land. Hans första omtanke sedan han orienterat
sig var att utse secessus i det rum, han tills vidare skulle bebo. Vi
hade avlämnat reskamraten, och vår mission var fullbordad.

I sitt nya hem fick han mera rationell kost och behandling än den vi i
vår okunnighet förmått ge honom. Han blev allt tamare och sällskapligare
och fortsatte naturligtvis med den fixa punkt han utsett vid sin
introduktion i familjen.

En gång då den nye ägaren tagit honom med i båt och hunnit långt ut
på fjärden, började uttern bli orolig. Och plötsligt gled han över
relingen, simmade tillbaka, sprang uppför backen till corps de logiet och
fullföljde sin avsikt därinne just på den punkt, som hans samvetsgrannhet
förbjöd honom utbyta mot någon som helst annan på denna jorden.

Man kan ju inte kalla honom stubenrein. Men det var en egenskap av
långt högre valör som tog sig uttryck.

Nå, uttern fick cementbassäng och levande fisk ibland och andra för
en utter behagliga förmåner, tills han en dag fick det bästa av allt,
friheten. Han fördes till en ö långt ute i havsbandet och fick gå som han
behagade, kom fram till stugan och fick fisk, försvann och kom igen och
försvann slutligen för alltid.