Jag är en gammal man. Jag har sett och erfarit mycket och mitt liv
har fört mig tillsammans med åtskilliga intressanta figurer, ja, med
samhällets främsta.
Man har upprepade gånger bett mig skriva mina memoarer, men min
blygsamhet har hittills förbjudit mig detta. En man som separerat
från samhället för att plocka rätt på sin egen lilla individualitet,
ser helst framåt, ej tillbaka. "Nur die Dunkelmänner blicken zurück,"
säger Nietschschszhchehe. Kanske har han rätt häri, men om han
hade levat ett så rikt liv som jag, hade han antagligen uttryckt
sig tvärtom. Det är icke nog att bli galen för att bli filosof.
Livet självt för så småningom de rikast begåvade andarna till denna
synpunkt.
Att vid trettiofyra års ålder skriva sina memoarer för ens tanke
direkt på döden. Plötsligt kan en meteorsten slå en i huvudet,
lönnmördarens dolk träffa under skulderbladet eller en förfärligt
stor växel förfalla - och man ligger i sin silverfotade likkista med
svenska folkets kransar av källor och palmblad som en erinringens och
beundrans sophög över sig. Sedan komma likmaskarna, föryngringens
symboler, till, och om ett par år är man ett kolly, ett gödningsämne,
eftersökt av lantbrukare, men med rynkade näsor beluktat av sina
vänner skalderna och vetenskapsmännen, som kanske till och med stjäla
ens lik, och målarna.
Mina ögon tåras. Men jag tror, att det bästa vi tänkt, ja, även
det sämsta, lever i evighet i våra arbeten, våra tankar och ord,
som vi lämnat efter oss, och som en surdeg komma alltet att jäsa
och förändras i konsistens långt sedan vi slutat att vara till. Vi
kunna visserligen inte lägga en atom till alltets vikt, men vi kunna
åtminstone känna oss lugna i medvetandet om, att vi under vår livstid
trott oss hava lyckats dupera en del folk, visserligen omedvetet,
men ändå! - och att vår egenskap av personlighet på grund av sin
tillvaro varit nödvändig. Vi äro atomer i en kemisk förening av för
oss obekanta ingredienser. Låt vara att det stundom fräser på ytan
i retorten, men för en lugn och överlägsen betraktare är det hela
alldeles i sin ordning, liv och död, mord och födelse, allt är som
en vindstilla vik. Och om Alexander erövrar världen eller månen
trillar ned och träffar Ryssland och decimerar dess invånareantal,
förefaller det oss tänkare ungefär lika viktigt som då en fluga kliar
eller putsar sina bakben. Me voici! Skulle något ha något av petard
i sig, vore det konsten, men jag tror inte det heller. Vi äro alla
skräddare. Vi äro något slags molekyler i en soppa som röres om av
sig själv. Vi ge fan i att resonera om livets mening, utan ägna oss
åt memoarskrivning.
Jag har ansett mig böra förutskicka dessa anmärkningar, på det att
världen skall få någon aning om sin förnämste redaktörs synpunkter
på tillvaron. Jag tror inte ens på dem jag givit härovan. Att
skriva eller överhuvudtaget yttra sig är en fånighet, som endast
rättfärdigas av individens oförmåga av konsekvens.
har fört mig tillsammans med åtskilliga intressanta figurer, ja, med
samhällets främsta.
Man har upprepade gånger bett mig skriva mina memoarer, men min
blygsamhet har hittills förbjudit mig detta. En man som separerat
från samhället för att plocka rätt på sin egen lilla individualitet,
ser helst framåt, ej tillbaka. "Nur die Dunkelmänner blicken zurück,"
säger Nietschschszhchehe. Kanske har han rätt häri, men om han
hade levat ett så rikt liv som jag, hade han antagligen uttryckt
sig tvärtom. Det är icke nog att bli galen för att bli filosof.
Livet självt för så småningom de rikast begåvade andarna till denna
synpunkt.
Att vid trettiofyra års ålder skriva sina memoarer för ens tanke
direkt på döden. Plötsligt kan en meteorsten slå en i huvudet,
lönnmördarens dolk träffa under skulderbladet eller en förfärligt
stor växel förfalla - och man ligger i sin silverfotade likkista med
svenska folkets kransar av källor och palmblad som en erinringens och
beundrans sophög över sig. Sedan komma likmaskarna, föryngringens
symboler, till, och om ett par år är man ett kolly, ett gödningsämne,
eftersökt av lantbrukare, men med rynkade näsor beluktat av sina
vänner skalderna och vetenskapsmännen, som kanske till och med stjäla
ens lik, och målarna.
Mina ögon tåras. Men jag tror, att det bästa vi tänkt, ja, även
det sämsta, lever i evighet i våra arbeten, våra tankar och ord,
som vi lämnat efter oss, och som en surdeg komma alltet att jäsa
och förändras i konsistens långt sedan vi slutat att vara till. Vi
kunna visserligen inte lägga en atom till alltets vikt, men vi kunna
åtminstone känna oss lugna i medvetandet om, att vi under vår livstid
trott oss hava lyckats dupera en del folk, visserligen omedvetet,
men ändå! - och att vår egenskap av personlighet på grund av sin
tillvaro varit nödvändig. Vi äro atomer i en kemisk förening av för
oss obekanta ingredienser. Låt vara att det stundom fräser på ytan
i retorten, men för en lugn och överlägsen betraktare är det hela
alldeles i sin ordning, liv och död, mord och födelse, allt är som
en vindstilla vik. Och om Alexander erövrar världen eller månen
trillar ned och träffar Ryssland och decimerar dess invånareantal,
förefaller det oss tänkare ungefär lika viktigt som då en fluga kliar
eller putsar sina bakben. Me voici! Skulle något ha något av petard
i sig, vore det konsten, men jag tror inte det heller. Vi äro alla
skräddare. Vi äro något slags molekyler i en soppa som röres om av
sig själv. Vi ge fan i att resonera om livets mening, utan ägna oss
åt memoarskrivning.
Jag har ansett mig böra förutskicka dessa anmärkningar, på det att
världen skall få någon aning om sin förnämste redaktörs synpunkter
på tillvaron. Jag tror inte ens på dem jag givit härovan. Att
skriva eller överhuvudtaget yttra sig är en fånighet, som endast
rättfärdigas av individens oförmåga av konsekvens.