I prostens kammare suto de gamla herrarna, dufna och tunga, och
diskuterade; de yngre, och ibland dem baron i salen utanföre, omkring
några spelbord, der äfven några andra, i brist på annan sysselsättning,
flitigt fyllde sina glas utur den massiva silfver ölkannan. De för de
rökandes beqvämlighet brinnande ljusen gjorde, mot det genom fönstret
inströmmande skenet af eftermiddagassolen, rummets töckniga atmosfer
nästan hemskt för den som trädde in från fria luften.
Walter, som icke trifdes der, passade på när baronen för några
ögonblick lemnade spelet, och anhöll att blifva presenterad för hans
fru; de följdes derpå åt till förmaket. Äfven der hade kotterier bildat
sig. Tre äldre fruar intaga soffan; dessa afhandla med prostinnan
vigtiga rön i hushållsväsendet, äfventyr med vårdslösa dejor och
hushållerskor och mera dylikt. Att dömma efter utseendet, hade äfven
förtalet tagit fäste och stämma i ett hörn af rummet, ty hviskningar
och sidoblickar läto förmoda något sådant. De yngre damerna, jemte
fröken Nora, omgåfvo en något bedagad mamsell, - som på ett litet bord
utlade kort, - för att ur hennes mun erfara sina kommande öden.
Baronessan satt ensam, skiljd från de öfriga, vid ett fönster, och såg
med svärmande blick på solen, som höll på att sänka sig bakom skogen,
på andra sidan Holmsjön, hvars stränder ännu icke voro fria från is.
De båda herrarnes inträde åstadkom en scenförändring; de språksamma
fruarna tystnade tvärt; prostinnan gick ut att anstalta om té;
kortleken försvann under bordet i Sibyllans utbredda famn; endast
friherrinnan förblef i sin tankfulla ställning, likasom hon icke
blifvit varse de inträdande herrarne. Vid baronens tilltal: Laura
lilla, spratt hon till, liksom vaknad från en dröm, och melankoliskt
leende spred sig öfver de fint tecknade anletsdragen.
Efter presentationen gick baronen åter ut till salen, för att återtaga
sina kort. Walter sökte att inleda ett samtal med hans fru, men erhöll
blott enstafviga svar. Té kringbars, och gjorde en lycklig biversion;
hvarefter Walter visade sin skicklighet i de sällsyntaste kortkonster.
Sluteligen, uttröttad af fröken Noras enträgenhet, att vilja med honom
uppgöra en plan för bildande af en sällskapsteater, tog han sin plats
vid herrarnes spelbord, tills dess man samlades vid aftonbordet.
Walter hade erhållit många inbjudningar till grannarna, isynnerhet af
ryttmästarn, som var en väldig jägare, och bodde endast en timmes väg
från prostgården.
diskuterade; de yngre, och ibland dem baron i salen utanföre, omkring
några spelbord, der äfven några andra, i brist på annan sysselsättning,
flitigt fyllde sina glas utur den massiva silfver ölkannan. De för de
rökandes beqvämlighet brinnande ljusen gjorde, mot det genom fönstret
inströmmande skenet af eftermiddagassolen, rummets töckniga atmosfer
nästan hemskt för den som trädde in från fria luften.
Walter, som icke trifdes der, passade på när baronen för några
ögonblick lemnade spelet, och anhöll att blifva presenterad för hans
fru; de följdes derpå åt till förmaket. Äfven der hade kotterier bildat
sig. Tre äldre fruar intaga soffan; dessa afhandla med prostinnan
vigtiga rön i hushållsväsendet, äfventyr med vårdslösa dejor och
hushållerskor och mera dylikt. Att dömma efter utseendet, hade äfven
förtalet tagit fäste och stämma i ett hörn af rummet, ty hviskningar
och sidoblickar läto förmoda något sådant. De yngre damerna, jemte
fröken Nora, omgåfvo en något bedagad mamsell, - som på ett litet bord
utlade kort, - för att ur hennes mun erfara sina kommande öden.
Baronessan satt ensam, skiljd från de öfriga, vid ett fönster, och såg
med svärmande blick på solen, som höll på att sänka sig bakom skogen,
på andra sidan Holmsjön, hvars stränder ännu icke voro fria från is.
De båda herrarnes inträde åstadkom en scenförändring; de språksamma
fruarna tystnade tvärt; prostinnan gick ut att anstalta om té;
kortleken försvann under bordet i Sibyllans utbredda famn; endast
friherrinnan förblef i sin tankfulla ställning, likasom hon icke
blifvit varse de inträdande herrarne. Vid baronens tilltal: Laura
lilla, spratt hon till, liksom vaknad från en dröm, och melankoliskt
leende spred sig öfver de fint tecknade anletsdragen.
Efter presentationen gick baronen åter ut till salen, för att återtaga
sina kort. Walter sökte att inleda ett samtal med hans fru, men erhöll
blott enstafviga svar. Té kringbars, och gjorde en lycklig biversion;
hvarefter Walter visade sin skicklighet i de sällsyntaste kortkonster.
Sluteligen, uttröttad af fröken Noras enträgenhet, att vilja med honom
uppgöra en plan för bildande af en sällskapsteater, tog han sin plats
vid herrarnes spelbord, tills dess man samlades vid aftonbordet.
Walter hade erhållit många inbjudningar till grannarna, isynnerhet af
ryttmästarn, som var en väldig jägare, och bodde endast en timmes väg
från prostgården.