En mörk och regnig afton i medlet af November 183.. stannade
en reskärra vid trappan till ett af de förnämsta stenhusen i
staden. Med skjutsbondens biträde steg ett fruntimmer ned ur det
obeqväma åkdonet, och båda, karlen bärande en liten kappsäck och den af
regnet genomblötta paraplyn, inträdde i nedra förstugan. Med ängslig
förlägenhet såg fruntimret sig der omkring; oviss hvarthän hon skulle
vända sig för att råka någon som visade henne till rätta, samt mottaga
hennes saker, i synnerhet som hennes följeslagare yttrade stor farhåga
för sin utanföre stående häst och kärra.
En klart strålande lampa upplyste den breda med utländska mattor
belagde trappan som förde till öfra våningen; men uppföre den vågade
hon sig icke. Här omkring henne syntes alla dörrar tillåsta, utom en,
der hon inifrån hörde högljudda karlröster. Slutligen blef hon dock
varse en annan, nära trappan, der nyckeln satt i låset. Vid hennes
rädda knackning utkom en sömnig betjent som jakande besvarade hennes
fråga: om öfverstlöjtnant Wermell bodde i detta hus, och oförskämt
glodde henne i ansigte i det han tillade: Hon lär vara den symmamselln
som de väntat hit från E, kan jag tro
Hon svarade med ett: jag kommer från E, framtog sedan penningar
och likviderade skjutskarlen, som hon vänligt affärdade. Sedan följde
hon betjenten, som bar hennes saker, uppföre trappan och genom en
sidodörr, som förde till en lång koridor, upplyst af en i taket
hängande lanterna. Hennes ledsagare lade i frän sig sakerna i en
fönsternisch och ärnade öppna en dörr på andra sidan, då vår resande,
besvärad af sin våta kappa, bad honom hjelpa sig af med den samt hänga
upp den på en nära stående klädhängare; derpå tog hon af sig bahytten
och skakade regnet af den. Under tiden trädde en ung man i svart drägt,
med sorgflor kring hatten, ut från ett nära beläget rum, han stannade,
synbart öfverraskad vid åsynen af den täcka varelse, som i detta
ögonblick befriat sig från den vanställande reshabiten och som nu först
varseblef honom. Äfven betjenten såg förvånad ut. Karlen hade säkert
tänkt sig ett äldre anlete under denna drägt, men såg nu framför sig en
utmärkt vacker flicka om högst 18 år.
Rodnande besvarade hon den okändes lätta men uttrycksfulla helsning,
och påsatte hastigt bahytten, i det hon såg på betjenten med en orolig
blick, som tycktes fråga: hvarthän för ni mig.
Uppfattande denna blick, tillsade den unge mannen betjenten, att föra
in damen genom salongen. Det vågar jag visst icke, svarade denne,
herrskapet har fremman i afton, och mamselln här kommer, efter hvad
jag hört, hit bara på söm.
Likasom gäckad i någon förmodan, aflägsnade sig den andre.
Hon infördes nu i ett slags domestikrum, der en jungfru satt ock sydde.
Karlen gick sedan för att anmäla hennes ankomst hos hennes nåd.
en reskärra vid trappan till ett af de förnämsta stenhusen i
staden. Med skjutsbondens biträde steg ett fruntimmer ned ur det
obeqväma åkdonet, och båda, karlen bärande en liten kappsäck och den af
regnet genomblötta paraplyn, inträdde i nedra förstugan. Med ängslig
förlägenhet såg fruntimret sig der omkring; oviss hvarthän hon skulle
vända sig för att råka någon som visade henne till rätta, samt mottaga
hennes saker, i synnerhet som hennes följeslagare yttrade stor farhåga
för sin utanföre stående häst och kärra.
En klart strålande lampa upplyste den breda med utländska mattor
belagde trappan som förde till öfra våningen; men uppföre den vågade
hon sig icke. Här omkring henne syntes alla dörrar tillåsta, utom en,
der hon inifrån hörde högljudda karlröster. Slutligen blef hon dock
varse en annan, nära trappan, der nyckeln satt i låset. Vid hennes
rädda knackning utkom en sömnig betjent som jakande besvarade hennes
fråga: om öfverstlöjtnant Wermell bodde i detta hus, och oförskämt
glodde henne i ansigte i det han tillade: Hon lär vara den symmamselln
som de väntat hit från E, kan jag tro
Hon svarade med ett: jag kommer från E, framtog sedan penningar
och likviderade skjutskarlen, som hon vänligt affärdade. Sedan följde
hon betjenten, som bar hennes saker, uppföre trappan och genom en
sidodörr, som förde till en lång koridor, upplyst af en i taket
hängande lanterna. Hennes ledsagare lade i frän sig sakerna i en
fönsternisch och ärnade öppna en dörr på andra sidan, då vår resande,
besvärad af sin våta kappa, bad honom hjelpa sig af med den samt hänga
upp den på en nära stående klädhängare; derpå tog hon af sig bahytten
och skakade regnet af den. Under tiden trädde en ung man i svart drägt,
med sorgflor kring hatten, ut från ett nära beläget rum, han stannade,
synbart öfverraskad vid åsynen af den täcka varelse, som i detta
ögonblick befriat sig från den vanställande reshabiten och som nu först
varseblef honom. Äfven betjenten såg förvånad ut. Karlen hade säkert
tänkt sig ett äldre anlete under denna drägt, men såg nu framför sig en
utmärkt vacker flicka om högst 18 år.
Rodnande besvarade hon den okändes lätta men uttrycksfulla helsning,
och påsatte hastigt bahytten, i det hon såg på betjenten med en orolig
blick, som tycktes fråga: hvarthän för ni mig.
Uppfattande denna blick, tillsade den unge mannen betjenten, att föra
in damen genom salongen. Det vågar jag visst icke, svarade denne,
herrskapet har fremman i afton, och mamselln här kommer, efter hvad
jag hört, hit bara på söm.
Likasom gäckad i någon förmodan, aflägsnade sig den andre.
Hon infördes nu i ett slags domestikrum, der en jungfru satt ock sydde.
Karlen gick sedan för att anmäla hennes ankomst hos hennes nåd.