En mörk och regnig afton i medlet av November 183. . stannade en reskärra vid trappan till ett av de förnämsta stenhusen i staden. Med skjutsbondens biträde steg ett fruntimmer ned ur det obekväma åkdonet, och båda, karlen bärande en liten kappsäck och den av regnet genomblötta paraplyn, inträdde i nedra förstugan. Med ängslig förlägenhet såg fruntimret sig där omkring; oviss varthän hon skulle vända sig för att råka någon som visade henne till rätta, samt mottaga hennes saker, i synnerhet som hennes följeslagare yttrade stor farhåga för sin utanföre stående häst och kärra.

En klart strålande lampa upplyste den breda med utländska mattor belagde trappan som förde till övre våningen; men uppföre den vågade hon sig icke. Här omkring henne syntes alla dörrar tillåsta, utom en, där hon inifrån hörde högljudda karlröster. Slutligen blev hon dock varse en annan, nära trappan, där nyckeln satt i låset. Vid hennes rädda knackning utkom en sömnig betjänt som jakande besvarade hennes fråga: om överstelöjtnant Wermell bodde i detta hus, och oförskämt glodde henne i ansikte i det han tillade: Hon lär vara den symmamselln som de väntat hit från E, kan jag tro

Hon svarade med ett: jag kommer från E, framtog sedan penningar och likviderade skjutskarlen, som hon vänligt affärdade. Sedan följde hon betjänten, som bar hennes saker, uppföre trappan och genom en sidodörr, som förde till en lång korridor, upplyst av en i taket hängande lanterna. Hennes ledsagare lade ifrån sig sakerna i en fönsternisch och ärnade öppna en dörr på andra sidan, då vår resande, besvärad av sin våta kappa, bad honom hjälpa sig av med den samt hänga upp den på en nära stående klädhängare; därpå tog hon av sig bahytten och skakade regnet av den. Under tiden trädde en ung man i svart dräkt, med sorgflor kring hatten, ut från ett nära beläget rum, han stannade, synbart överraskad vid åsynen av den täcka varelse, som i detta ögonblick befriat sig från den vanställande reshabiten och som nu först varseblev honom. Även betjänten såg förvånad ut. Karlen hade säkert tänkt sig ett äldre anlete under denna dräkt, men såg nu framför sig en utmärkt vacker flicka om högst 18 år.

Rodnande besvarade hon den okändes lätta men uttrycksfulla hälsning, och påsatte hastigt bahytten, i det hon såg på betjänten med en orolig blick, som tycktes fråga: varthän för ni mig.

Uppfattande denna blick, tillsade den unge mannen betjänten, att föra in damen genom salongen. Det vågar jag visst icke, svarade denne, herrskapet har främman i afton, och mamselln här kommer, efter vad jag hört, hit bara på söm.

Likasom gäckad i någon förmodan, avlägsnade sig den andre.

Hon infördes nu i ett slags domestikrum, där en jungfru satt ock sydde. Karlen gick sedan för att anmäla hennes ankomst hos hennes nåd.