I vår gamle gode fader la Fontaines böcker finnes alltid en tjusande dal, idylliskt ljuf och evigt blomstrande, liksom språket hos de utvalda varelser, med hvilka han befolkat den; och om hjeltinnan i ett sådant litet Arkadien heter det alltid utan återvändo: Der står den sköna flickan så oskyldig och from som dalen och hennes moder, hvilken uppfostrat henne. Men jemte de goda menniskor, som här äro bosatta, finnes också ett ondt väsende, hvars lurande öga spejar efter rof, och det onda ögat har vanligen mycken tur i den vägen, ity litet vore att säga om det goda, ifall det onda ej gåfve en lifligare skiftning deråt. Det är just i en sådan lafontainsk dal - belägen på en af Venerns stränder - som vi nu befinna oss, och nästan intet enda parti på taflan saknas. Först och främst hafva vi ett litet rödmåladt hus med spegelblanka fönsterrutor, och mot ena rutan stöder sig makligt en vidlyftig murgröna med nedfallande stänglar, hvilka bilda liksom ett halsband kring den antika svarta katten, som låter sin lilla trubbiga nos hvila mot andra rutan, hvars solvarma glas för katten är detsamma som vinterbrasan för gubben. Inne i stugan träffa vi äfven den gamle morfadern jemte en ung sonhustru och några stycken barn... Men härom sedan. Från stranden, der ett par fiskarbåtar gungade i vassen och der barnen plägade bygga sina hus och låta sina barkbåtar segla, gick en vacker hvit sandbacke uppåt huset. Men på andra sidan af detta tog grönskan vid: här började dalen utbreda sina milda dagrar och skuggor; här vexlade kullar och potatisland, ängsbitar och åkerlappar; här pinglade gullstjernans (kossans) bjellra, vänligt ackompanjerad af lammens bekanta melodier och hundens allvarliga signal, då han jagade tillsammans kossan, lammen och ett par silfverhvita getter, som lekande foro öfver alla marker. Lyckligtvis sträckte sig markernas omfång icke längre än att Karo kunde hålla reda på sin hjord. Längst ned i dalen, under skuggan af några löfträd och en liten klippa, uppsprang en källa med det kristallklaraste vatten, och till den källan kom alla aftnar en ung flicka, oskyldig och from som dalen och hennes moder, hvilken uppfostrat henne. Men sedan flere år egde icke den stackars Nanny någon mor. Moderns plats ersattes likväl af en svägerska, som var för Nanny på en gång syster, vän och mor. Nanny hade nyss fyllt sexton år, men såg dock ut att vara knappt femton. Hon syntes ej röd och frisk om kinden, såsom unga flickor bruka vara, ej heller tydde hennes ansigte på ungdomens lätta sorglöshet. Det var vemodigt och drömmande, detta goda och milda ansigte, och vemodet passade väl tillsammans med den rena blekheten på hennes kind, hvars hy i lenhet och finhet liknade pingstliljans. Nanny var ett barn af fattigdomen och tillhörde den menniskoklass, som i många afseenden är sämre lottad än de fleste andra, emedan medlemmarna i dess familjer - då nemligen en sådan familj händelsevis råkat komma ensam emellan tvenne andra klassers af miljer - blifva ansedda som ett slags parias, hvilka icke kunna upptagas på hvarken den ena eller andra sidan... vi mena den klass, som vanligen benämnes fattigt half-herrskap. Öfverhufvudet för den ifrågavarande lilla slägten hade i sin ungdom varit ärnad för en helt annan ståndpunkt i lifvet än den, hvarpå han nu befann sig. Frukten af en olaglig förening, kom han ut i verlden med lånadt namn, men dock med ganska goda förhoppningar, ty det var afgjordt att hans far - en förnäm man - skulle på dödssängen viga sig med sin älskarinna och adoptera sonen, hvilken då kunde emotse en jemnad bana. Men döden, som ej blifvit rådfrågad i denna angelägenhet, behagade en vacker natt utan all förberedelse afskära den förnäme mannens lifstråd, och nu befunno sig mor och son utdrifna ur paradiset, med förtviflan betraktande hur arf, namn och lefnadsställning gingo ifrån dem. Denna historia är mycket gammal, och icke det ringaste mera ny är heller den, som vanligtvis följer efter: missmod, sträfvan, svikna förhoppningar och slutligen ett dvallikt eller resigneradt lugn. Modern dog snart. Sonen lefde för att genomgå den skola, som vi nämt och hvilken slutade med det resignerade lugnet och ett giftermål vid 40 års ålder. Vid denna tid hade Carl Lönner från herre så småningom redan öfvergått till halfherre. Men han födde sig temligen bra, dels med en obetydlig handel, dels ock genom att uppsätta skrifter för bönder och fiskare i trakten samt uppgöra deras köp, med mera dylikt. Hans äktenskapsval, som fallit på dottern af en invalidsergeant, slog lyckligt ut både i afseende på hjertats fordringar och det nödtorftiga lifsuppehället, ty hans hustru medförde - utom sitt goda hjerta - den jordtorfva, på hvilken han ännu lefde qvar med sina barn. För det närvarande skola vi emellertid blott sysselsätta oss med Nanny, som drömmande sitter vid källan, der hon badat sina fötter.