I vår gamle gode fader la Fontaines böcker finnes alltid en tjusande
dal, idylliskt ljuf och evigt blomstrande, liksom språket hos de
utvalda varelser, med hvilka han befolkat den; och om hjeltinnan i ett
sådant litet Arkadien heter det alltid utan återvändo:
Der står den sköna flickan så oskyldig och from som dalen och hennes
moder, hvilken uppfostrat henne.
Men jemte de goda menniskor, som här äro bosatta, finnes också ett ondt
väsende, hvars lurande öga spejar efter rof, och det onda ögat har
vanligen mycken tur i den vägen, ity litet vore att säga om det goda,
ifall det onda ej gåfve en lifligare skiftning deråt.
Det är just i en sådan lafontainsk dal - belägen på en af Venerns
stränder - som vi nu befinna oss, och nästan intet enda parti på
taflan saknas.
Först och främst hafva vi ett litet rödmåladt hus med spegelblanka
fönsterrutor, och mot ena rutan stöder sig makligt en vidlyftig
murgröna med nedfallande stänglar, hvilka bilda liksom ett halsband
kring den antika svarta katten, som låter sin lilla trubbiga nos
hvila mot andra rutan, hvars solvarma glas för katten är detsamma som
vinterbrasan för gubben.
Inne i stugan träffa vi äfven den gamle morfadern jemte en ung
sonhustru och några stycken barn... Men härom sedan.
Från stranden, der ett par fiskarbåtar gungade i vassen och der
barnen plägade bygga sina hus och låta sina barkbåtar segla, gick en
vacker hvit sandbacke uppåt huset. Men på andra sidan af detta tog
grönskan vid: här började dalen utbreda sina milda dagrar och skuggor;
här vexlade kullar och potatisland, ängsbitar och åkerlappar; här
pinglade gullstjernans (kossans) bjellra, vänligt ackompanjerad af
lammens bekanta melodier och hundens allvarliga signal, då han jagade
tillsammans kossan, lammen och ett par silfverhvita getter, som lekande
foro öfver alla marker.
Lyckligtvis sträckte sig markernas omfång icke längre än att Karo kunde
hålla reda på sin hjord.
Längst ned i dalen, under skuggan af några löfträd och en liten klippa,
uppsprang en källa med det kristallklaraste vatten, och till den källan
kom alla aftnar en ung flicka, oskyldig och from som dalen och hennes
moder, hvilken uppfostrat henne.
Men sedan flere år egde icke den stackars Nanny någon mor. Moderns
plats ersattes likväl af en svägerska, som var för Nanny på en gång
syster, vän och mor.
Nanny hade nyss fyllt sexton år, men såg dock ut att vara knappt femton.
Hon syntes ej röd och frisk om kinden, såsom unga flickor bruka vara,
ej heller tydde hennes ansigte på ungdomens lätta sorglöshet. Det var
vemodigt och drömmande, detta goda och milda ansigte, och vemodet
passade väl tillsammans med den rena blekheten på hennes kind, hvars hy
i lenhet och finhet liknade pingstliljans.
Nanny var ett barn af fattigdomen och tillhörde den menniskoklass,
som i många afseenden är sämre lottad än de fleste andra, emedan
medlemmarna i dess familjer - då nemligen en sådan familj händelsevis
råkat komma ensam emellan tvenne andra klassers af miljer - blifva
ansedda som ett slags parias, hvilka icke kunna upptagas på hvarken
den ena eller andra sidan... vi mena den klass, som vanligen benämnes
fattigt half-herrskap.
Öfverhufvudet för den ifrågavarande lilla slägten hade i sin ungdom
varit ärnad för en helt annan ståndpunkt i lifvet än den, hvarpå han nu
befann sig.
Frukten af en olaglig förening, kom han ut i verlden med lånadt namn,
men dock med ganska goda förhoppningar, ty det var afgjordt att
hans far - en förnäm man - skulle på dödssängen viga sig med sin
älskarinna och adoptera sonen, hvilken då kunde emotse en jemnad bana.
Men döden, som ej blifvit rådfrågad i denna angelägenhet, behagade en
vacker natt utan all förberedelse afskära den förnäme mannens lifstråd,
och nu befunno sig mor och son utdrifna ur paradiset, med förtviflan
betraktande hur arf, namn och lefnadsställning gingo ifrån dem.
Denna historia är mycket gammal, och icke det ringaste mera ny är
heller den, som vanligtvis följer efter: missmod, sträfvan, svikna
förhoppningar och slutligen ett dvallikt eller resigneradt lugn.
Modern dog snart. Sonen lefde för att genomgå den skola, som vi nämt
och hvilken slutade med det resignerade lugnet och ett giftermål vid 40
års ålder.
Vid denna tid hade Carl Lönner från herre så småningom redan öfvergått
till halfherre. Men han födde sig temligen bra, dels med en obetydlig
handel, dels ock genom att uppsätta skrifter för bönder och fiskare i
trakten samt uppgöra deras köp, med mera dylikt.
Hans äktenskapsval, som fallit på dottern af en invalidsergeant, slog
lyckligt ut både i afseende på hjertats fordringar och det nödtorftiga
lifsuppehället, ty hans hustru medförde - utom sitt goda hjerta - den
jordtorfva, på hvilken han ännu lefde qvar med sina barn.
För det närvarande skola vi emellertid blott sysselsätta oss med Nanny,
som drömmande sitter vid källan, der hon badat sina fötter.
dal, idylliskt ljuf och evigt blomstrande, liksom språket hos de
utvalda varelser, med hvilka han befolkat den; och om hjeltinnan i ett
sådant litet Arkadien heter det alltid utan återvändo:
Der står den sköna flickan så oskyldig och from som dalen och hennes
moder, hvilken uppfostrat henne.
Men jemte de goda menniskor, som här äro bosatta, finnes också ett ondt
väsende, hvars lurande öga spejar efter rof, och det onda ögat har
vanligen mycken tur i den vägen, ity litet vore att säga om det goda,
ifall det onda ej gåfve en lifligare skiftning deråt.
Det är just i en sådan lafontainsk dal - belägen på en af Venerns
stränder - som vi nu befinna oss, och nästan intet enda parti på
taflan saknas.
Först och främst hafva vi ett litet rödmåladt hus med spegelblanka
fönsterrutor, och mot ena rutan stöder sig makligt en vidlyftig
murgröna med nedfallande stänglar, hvilka bilda liksom ett halsband
kring den antika svarta katten, som låter sin lilla trubbiga nos
hvila mot andra rutan, hvars solvarma glas för katten är detsamma som
vinterbrasan för gubben.
Inne i stugan träffa vi äfven den gamle morfadern jemte en ung
sonhustru och några stycken barn... Men härom sedan.
Från stranden, der ett par fiskarbåtar gungade i vassen och der
barnen plägade bygga sina hus och låta sina barkbåtar segla, gick en
vacker hvit sandbacke uppåt huset. Men på andra sidan af detta tog
grönskan vid: här började dalen utbreda sina milda dagrar och skuggor;
här vexlade kullar och potatisland, ängsbitar och åkerlappar; här
pinglade gullstjernans (kossans) bjellra, vänligt ackompanjerad af
lammens bekanta melodier och hundens allvarliga signal, då han jagade
tillsammans kossan, lammen och ett par silfverhvita getter, som lekande
foro öfver alla marker.
Lyckligtvis sträckte sig markernas omfång icke längre än att Karo kunde
hålla reda på sin hjord.
Längst ned i dalen, under skuggan af några löfträd och en liten klippa,
uppsprang en källa med det kristallklaraste vatten, och till den källan
kom alla aftnar en ung flicka, oskyldig och from som dalen och hennes
moder, hvilken uppfostrat henne.
Men sedan flere år egde icke den stackars Nanny någon mor. Moderns
plats ersattes likväl af en svägerska, som var för Nanny på en gång
syster, vän och mor.
Nanny hade nyss fyllt sexton år, men såg dock ut att vara knappt femton.
Hon syntes ej röd och frisk om kinden, såsom unga flickor bruka vara,
ej heller tydde hennes ansigte på ungdomens lätta sorglöshet. Det var
vemodigt och drömmande, detta goda och milda ansigte, och vemodet
passade väl tillsammans med den rena blekheten på hennes kind, hvars hy
i lenhet och finhet liknade pingstliljans.
Nanny var ett barn af fattigdomen och tillhörde den menniskoklass,
som i många afseenden är sämre lottad än de fleste andra, emedan
medlemmarna i dess familjer - då nemligen en sådan familj händelsevis
råkat komma ensam emellan tvenne andra klassers af miljer - blifva
ansedda som ett slags parias, hvilka icke kunna upptagas på hvarken
den ena eller andra sidan... vi mena den klass, som vanligen benämnes
fattigt half-herrskap.
Öfverhufvudet för den ifrågavarande lilla slägten hade i sin ungdom
varit ärnad för en helt annan ståndpunkt i lifvet än den, hvarpå han nu
befann sig.
Frukten af en olaglig förening, kom han ut i verlden med lånadt namn,
men dock med ganska goda förhoppningar, ty det var afgjordt att
hans far - en förnäm man - skulle på dödssängen viga sig med sin
älskarinna och adoptera sonen, hvilken då kunde emotse en jemnad bana.
Men döden, som ej blifvit rådfrågad i denna angelägenhet, behagade en
vacker natt utan all förberedelse afskära den förnäme mannens lifstråd,
och nu befunno sig mor och son utdrifna ur paradiset, med förtviflan
betraktande hur arf, namn och lefnadsställning gingo ifrån dem.
Denna historia är mycket gammal, och icke det ringaste mera ny är
heller den, som vanligtvis följer efter: missmod, sträfvan, svikna
förhoppningar och slutligen ett dvallikt eller resigneradt lugn.
Modern dog snart. Sonen lefde för att genomgå den skola, som vi nämt
och hvilken slutade med det resignerade lugnet och ett giftermål vid 40
års ålder.
Vid denna tid hade Carl Lönner från herre så småningom redan öfvergått
till halfherre. Men han födde sig temligen bra, dels med en obetydlig
handel, dels ock genom att uppsätta skrifter för bönder och fiskare i
trakten samt uppgöra deras köp, med mera dylikt.
Hans äktenskapsval, som fallit på dottern af en invalidsergeant, slog
lyckligt ut både i afseende på hjertats fordringar och det nödtorftiga
lifsuppehället, ty hans hustru medförde - utom sitt goda hjerta - den
jordtorfva, på hvilken han ännu lefde qvar med sina barn.
För det närvarande skola vi emellertid blott sysselsätta oss med Nanny,
som drömmande sitter vid källan, der hon badat sina fötter.