I vår gamle gode fader la Fontaines böcker finnes alltid en tjusande dal, idylliskt ljuv och evigt blomstrande, liksom språket hos de utvalda varelser, med vilka han befolkat den; och om hjältinnan i ett sådant litet Arkadien heter det alltid utan återvändo:

Där står den sköna flickan så oskyldig och from som dalen och hennes moder, vilken uppfostrat henne.

Men jämte de goda människor, som här äro bosatta, finnes också ett ont väsende, vars lurande öga spejar efter rov, och det onda ögat har vanligen mycken tur i den vägen, ity litet vore att säga om det goda, ifall det onda ej gåve en livligare skiftning däråt.

Det är just i en sådan lafontainsk dal - belägen på en av Venerns stränder - som vi nu befinna oss, och nästan intet enda parti på tavlan saknas.

Först och främst hava vi ett litet rödmålat hus med spegelblanka fönsterrutor, och mot ena rutan stöder sig makligt en vidlyftig murgröna med nedfallande stänglar, vilka bilda liksom ett halsband kring den antika svarta katten, som låter sin lilla trubbiga nos vila mot andra rutan, vars solvarma glas för katten är detsamma som vinterbrasan för gubben.

Inne i stugan träffa vi även den gamle morfadern jämte en ung sonhustru och några stycken barn... Men härom sedan.

Från stranden, där ett par fiskarbåtar gungade i vassen och där barnen plägade bygga sina hus och låta sina barkbåtar segla, gick en vacker vit sandbacke uppåt huset. Men på andra sidan av detta tog grönskan vid: här började dalen utbreda sina milda dagrar och skuggor; här växlade kullar och potatisland, ängsbitar och åkerlappar; här pinglade gullstjärnans (kossans) bjällra, vänligt ackompanjerad av lammens bekanta melodier och hundens allvarliga signal, då han jagade tillsammans kossan, lammen och ett par silvervita getter, som lekande foro över alla marker.

Lyckligtvis sträckte sig markernas omfång icke längre än att Karo kunde hålla reda på sin hjord.

Längst ned i dalen, under skuggan av några lövträd och en liten klippa, uppsprang en källa med det kristallklaraste vatten, och till den källan kom alla aftnar en ung flicka, oskyldig och from som dalen och hennes moder, vilken uppfostrat henne.

Men sedan flere år ägde icke den stackars Nanny någon mor. Moderns plats ersattes likväl av en svägerska, som var för Nanny på en gång syster, vän och mor.

Nanny hade nyss fyllt sexton år, men såg dock ut att vara knappt femton.

Hon syntes ej röd och frisk om kinden, såsom unga flickor bruka vara, ej heller tydde hennes ansikte på ungdomens lätta sorglöshet. Det var vemodigt och drömmande, detta goda och milda ansikte, och vemodet passade väl tillsammans med den rena blekheten på hennes kind, vars hy i lenhet och finhet liknade pingstliljans.

Nanny var ett barn av fattigdomen och tillhörde den människoklass, som i många avseenden är sämre lottad än de fleste andra, emedan medlemmarna i dess familjer - då nämligen en sådan familj händelsevis råkat komma ensam emellan tvenne andra klassers familjer - bliva ansedda som ett slags parias, vilka icke kunna upptagas på varken den ena eller andra sidan... vi mena den klass, som vanligen benämnes fattigt halv-herrskap.

Överhuvudet för den ifrågavarande lilla släkten hade i sin ungdom varit ärnad för en helt annan ståndpunkt i livet än den, varpå han nu befann sig.

Frukten av en olaglig förening, kom han ut i världen med lånat namn, men dock med ganska goda förhoppningar, ty det var avgjort att hans far - en förnäm man - skulle på dödssängen viga sig med sin älskarinna och adoptera sonen, vilken då kunde emotse en jämnad bana.

Men döden, som ej blivit rådfrågad i denna angelägenhet, behagade en vacker natt utan all förberedelse avskära den förnäme mannens livstråd, och nu befunno sig mor och son utdrivna ur paradiset, med förtvivlan betraktande hur arv, namn och levnadsställning gingo ifrån dem.

Denna historia är mycket gammal, och icke det ringaste mera ny är heller den, som vanligtvis följer efter: missmod, strävan, svikna förhoppningar och slutligen ett dvallikt eller resignerat lugn.

Modern dog snart. Sonen levde för att genomgå den skola, som vi nämnt och vilken slutade med det resignerade lugnet och ett giftermål vid 40 års ålder.

Vid denna tid hade Carl Lönner från herre så småningom redan övergått till halvherre. Men han födde sig tämligen bra, dels med en obetydlig handel, dels ock genom att uppsätta skrifter för bönder och fiskare i trakten samt uppgöra deras köp, med mera dylikt.

Hans äktenskapsval, som fallit på dottern av en invalidsergeant, slog lyckligt ut både i avseende på hjärtats fordringar och det nödtorftiga livsuppehället, ty hans hustru medförde - utom sitt goda hjärta - den jordtorva, på vilken han ännu levde kvar med sina barn.

För det närvarande skola vi emellertid blott sysselsätta oss med Nanny, som drömmande sitter vid källan, där hon badat sina fötter.