Klockan i hörnet slog tolf slag, medan lodet hasade tungt mot fodralet,
och kedjan gaf ett rostigt gnäll i verket. Genom något fel i det senare
kommo ljuden med olika fart, först ramlande muntert nog på hvarann, men
så med tveksamma uppehåll, som om de hade svårt att skiljas från det
ljufva nuet och bringa in en oviss framtid.
För oss, som lyssna till klangen i fantasien, har den en egen ton. Där
är ett haf af tystnad emellan, och ringarna breda sig i det stilla så
ostörda af all annan rörelse, som om det varit något särskildt
märkvärdigt med de sekunder, hvari tiden just då drog sitt rastlösa
andedrag.
För de närvarande hade de ingenting sällsamt alls, utan voro blott en
flyende del af våren i nådens år 1793, en vår, sent kommen och fort
förrunnen som alla andra. Tänkte man någonting alls vid det störande
bullret, så var det förvåning, att en klocka gick i ett dylikt näste,
och ett trotsigt medvetande, att om det var för att mana gäster på
dörren, så var syftet åtminstone för den natten och det sällskapet
förfeladt.
Sällskapet var icke af bästa sort, stället icke heller. Men efter det
sista slaget just förklingar, vilja vi hänga oss fast därvid, innan det
är för sent, och dyka in i det längst förflutna och se oss omkring och
göra oss hemmastadda där. Ty människor äro dock alltid människor, och
behöfva just icke ömsesidig högaktning som förutsättning för ömsesidigt
intresse, helst på så långt afstånd i tid.
Rummet var lågt med nedsotadt tak och bjälkar som hängde svankryggigt.
Grofva och bruna bord och bänkar, det var hela möbleringen, jämte ett
par bruna skåp med utsuddade rosor på och den redan nämnda klockan, en
gång prydd på samma sätt. På väggen bredvid hängde en gammal luta, hvars
pärlemorornament ensamt glimmade i allt det färglösa, som några
fiskfjäll i ett nät. För fönstren sutto tillskrufvade luckor, och genom
de runda hålen tittade idel svart tomhet.
Det gjorde också detsamma, ty därinne behöfde man för sin trefnad
ingenting af yttervärlden och ingenting för ögat. Man redde sig ändå.
På midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte
fyra talgljus, som tycktes ha böjt både lågan och veken för draget af
våldsamma skrattsalfvor och dröpo och dräglade sitt dropp till skäggiga
och förkomna fysionomier, af någon likhet med de orakade, talgiga och
rödögda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strök, i en behaglig
kontrast mot glädjen, den bekymrade och sömniga krögarmor och suckade
och tänkte på sin säng och gned händernas yttersidor i förlägenhet och
vaktade på order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstäta
luften rummets öfriga rymd och smälte på väggarna tillsammans med
fläckar af nötning och smuts, så att det var, som om där funnits en
ansenlig hop af dimlika väsen, ehuru den blott i första ringen tog helt
kroppslig form.
Där var det inte fler än sju.
och kedjan gaf ett rostigt gnäll i verket. Genom något fel i det senare
kommo ljuden med olika fart, först ramlande muntert nog på hvarann, men
så med tveksamma uppehåll, som om de hade svårt att skiljas från det
ljufva nuet och bringa in en oviss framtid.
För oss, som lyssna till klangen i fantasien, har den en egen ton. Där
är ett haf af tystnad emellan, och ringarna breda sig i det stilla så
ostörda af all annan rörelse, som om det varit något särskildt
märkvärdigt med de sekunder, hvari tiden just då drog sitt rastlösa
andedrag.
För de närvarande hade de ingenting sällsamt alls, utan voro blott en
flyende del af våren i nådens år 1793, en vår, sent kommen och fort
förrunnen som alla andra. Tänkte man någonting alls vid det störande
bullret, så var det förvåning, att en klocka gick i ett dylikt näste,
och ett trotsigt medvetande, att om det var för att mana gäster på
dörren, så var syftet åtminstone för den natten och det sällskapet
förfeladt.
Sällskapet var icke af bästa sort, stället icke heller. Men efter det
sista slaget just förklingar, vilja vi hänga oss fast därvid, innan det
är för sent, och dyka in i det längst förflutna och se oss omkring och
göra oss hemmastadda där. Ty människor äro dock alltid människor, och
behöfva just icke ömsesidig högaktning som förutsättning för ömsesidigt
intresse, helst på så långt afstånd i tid.
Rummet var lågt med nedsotadt tak och bjälkar som hängde svankryggigt.
Grofva och bruna bord och bänkar, det var hela möbleringen, jämte ett
par bruna skåp med utsuddade rosor på och den redan nämnda klockan, en
gång prydd på samma sätt. På väggen bredvid hängde en gammal luta, hvars
pärlemorornament ensamt glimmade i allt det färglösa, som några
fiskfjäll i ett nät. För fönstren sutto tillskrufvade luckor, och genom
de runda hålen tittade idel svart tomhet.
Det gjorde också detsamma, ty därinne behöfde man för sin trefnad
ingenting af yttervärlden och ingenting för ögat. Man redde sig ändå.
På midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte
fyra talgljus, som tycktes ha böjt både lågan och veken för draget af
våldsamma skrattsalfvor och dröpo och dräglade sitt dropp till skäggiga
och förkomna fysionomier, af någon likhet med de orakade, talgiga och
rödögda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strök, i en behaglig
kontrast mot glädjen, den bekymrade och sömniga krögarmor och suckade
och tänkte på sin säng och gned händernas yttersidor i förlägenhet och
vaktade på order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstäta
luften rummets öfriga rymd och smälte på väggarna tillsammans med
fläckar af nötning och smuts, så att det var, som om där funnits en
ansenlig hop af dimlika väsen, ehuru den blott i första ringen tog helt
kroppslig form.
Där var det inte fler än sju.