Klockan i hörnet slog tolv slag, medan lodet hasade tungt mot fodralet, och kedjan gav ett rostigt gnäll i verket. Genom något fel i det senare kommo ljuden med olika fart, först ramlande muntert nog på varann, men så med tveksamma uppehåll, som om de hade svårt att skiljas från det ljuva nuet och bringa in en oviss framtid.

För oss, som lyssna till klangen i fantasien, har den en egen ton. Där är ett hav av tystnad emellan, och ringarna breda sig i det stilla så ostörda av all annan rörelse, som om det varit något särskilt märkvärdigt med de sekunder, vari tiden just då drog sitt rastlösa andedrag.

För de närvarande hade de ingenting sällsamt alls, utan voro blott en flyende del av våren i nådens år 1793, en vår, sent kommen och fort förrunnen som alla andra. Tänkte man någonting alls vid det störande bullret, så var det förvåning, att en klocka gick i ett dylikt näste, och ett trotsigt medvetande, att om det var för att mana gäster på dörren, så var syftet åtminstone för den natten och det sällskapet förfelat.

Sällskapet var icke av bästa sort, stället icke heller. Men efter det sista slaget just förklingar, vilja vi hänga oss fast därvid, innan det är för sent, och dyka in i det längst förflutna och se oss omkring och göra oss hemmastadda där. Ty människor äro dock alltid människor, och behöva just icke ömsesidig högaktning som förutsättning för ömsesidigt intresse, helst på så långt avstånd i tid.

Rummet var lågt med nedsotat tak och bjälkar som hängde svankryggigt. Grova och bruna bord och bänkar, det var hela möbleringen, jämte ett par bruna skåp med utsuddade rosor på och den redan nämnda klockan, en gång prydd på samma sätt. På väggen bredvid hängde en gammal luta, vars pärlemorornament ensamt glimmade i allt det färglösa, som några fiskfjäll i ett nät. För fönstren sutto tillskruvade luckor, och genom de runda hålen tittade idel svart tomhet.

Det gjorde också detsamma, ty därinne behövde man för sin trevnad ingenting av yttervärlden och ingenting för ögat. Man redde sig ändå.

På midtelbordet bland flaskor och krus, glas och tenntallrikar, rykte fyra talgljus, som tycktes ha böjt både lågan och veken för draget av våldsamma skrattsalvor och dröpo och dräglade sitt dropp till skäggiga och förkomna fysionomier, av någon likhet med de orakade, talgiga och rödögda ansiktena omkring dem. I en krets bakom strök, i en behaglig kontrast mot glädjen, den bekymrade och sömniga krögarmor och suckade och tänkte på sin säng och gned händernas yttersidor i förlägenhet och vaktade på order. Men bakom henne fyllde skuggorna i den tobakstäta luften rummets övriga rymd och smälte på väggarna tillsammans med fläckar av nötning och smuts, så att det var, som om där funnits en ansenlig hop av dimlika väsen, ehuru den blott i första ringen tog helt kroppslig form.

Där var det inte fler än sju.