Av det tiotal instinkter, med vilka den vite mannen enligt den moderna
socialanalytiska psykologien är utrustad, står utan tvivel
självmedvetenheten - kampen mellan känslan av ens egen betydelse och
dess motsats, känslan av ens eget mindervärde - icke blott som den i
individens liv tidigast framträdande utan också som den för hela hennes
levnad utslagsgivande.

Att så är förhållandet bör vid närmare eftertanke knappast förvåna.
Bakom känslan av ens egen betydelse ligger nämligen ingenting mer och
ingenting mindre än ens medfödda förvissning om att man är - mänska, en
individ, som i trots av sin egen mer eller mindre framträdande yttre
betydelselöshet dock är olik alla andra individer, "en enastående och
enhetlig tillvaro".

Ju närmare man lär känna en mänska, ju längre den period är, över vilken
ens kunskap om henne sträcker sig, ju klarare framgår det för en, att
hennes tillvaro innerst inne varit en kamp mellan känslan av hennes egen
betydelse och de yttre och inre hinder, som hämmat den, tvingat den att
söka sig andra vägar, hämmat den på nytt o.s.v. i en enda oavbruten
brottning, till dess självmedvetenheten segrat eller genom en kompromiss
slagit sig till ro i en eller annan fåfänga eller - till sist - hissat
resignationens vita flagga.

Och ändå! Hur stor känsla av ens egen betydelse gömmer sig ej bakom en
mänskas resignation. Endast i den ton, med vilken man hör en person
förklara: "Jag har resignerat", ligger det en triumfens undertryckta
darrning, ett avståndstagande från den vulgära hopen, ett individens
sista, stora, slutgiltiga manifesterande av sig själv som enastående och
enhetlig tillvaro.

Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet,
redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person
singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen
betydelse.

Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och
tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med
gäll röst genom våningen:

Kommer han!