Av det tiotal instinkter, med vilka den vite mannen enligt den moderna socialanalytiska psykologien är utrustad, står utan tvivel självmedvetenheten - kampen mellan känslan av ens egen betydelse och dess motsats, känslan av ens eget mindervärde - icke blott som den i individens liv tidigast framträdande utan också som den för hela hennes levnad utslagsgivande. Att så är förhållandet bör vid närmare eftertanke knappast förvåna. Bakom känslan av ens egen betydelse ligger nämligen ingenting mer och ingenting mindre än ens medfödda förvissning om att man är - mänska, en individ, som i trots av sin egen mer eller mindre framträdande yttre betydelselöshet dock är olik alla andra individer, "en enastående och enhetlig tillvaro". Ju närmare man lär känna en mänska, ju längre den period är, över vilken ens kunskap om henne sträcker sig, ju klarare framgår det för en, att hennes tillvaro innerst inne varit en kamp mellan känslan av hennes egen betydelse och de yttre och inre hinder, som hämmat den, tvingat den att söka sig andra vägar, hämmat den på nytt o.s.v. i en enda oavbruten brottning, till dess självmedvetenheten segrat eller genom en kompromiss slagit sig till ro i en eller annan fåfänga eller - till sist - hissat resignationens vita flagga. Och ändå! Hur stor känsla av ens egen betydelse gömmer sig ej bakom en mänskas resignation. Endast i den ton, med vilken man hör en person förklara: "Jag har resignerat", ligger det en triumfens undertryckta darrning, ett avståndstagande från den vulgära hopen, ett individens sista, stora, slutgiltiga manifesterande av sig själv som enastående och enhetlig tillvaro. Redan långt innan Stellan Petréus gjort sig förtrogen med jagbegreppet, redan på den tid, då han ännu talade om sig själv i tredje person singularis, ägde han en klar och orubblig uppfattning om sin egen betydelse. Varje dag, då han kom hem från sin promenad med gamla Kerstin och tamburdörren öppnats, blev han stående utanför tröskeln och ropade med gäll röst genom våningen: Kommer han!