Prosten var en femtiårsman av ett ärligt, hurtigt och intagande utseende och hans inre svarade däremot. Han var redbar, utan att urarta till pedanteri. Guds ord predikade han icke av vana eller för att det alltid så brukats utan av den renaste övertygelse, lika skild från ljumhet som svärmeri. Därjämte var han en vetenskapsman, som, oaktat de tillryggalagda femti åren, roade sig med att studera de gamla språken eller till och med lösa matematiska problemer. Han ville följa med sin tid och tillät t. ex. icke sitt bibliotek att befinna sig i samma skick som i hans ungdomsdagar, utan för varje år ökade han det med nyare arbeten och det i nästan varje vetenskaplig gren, ja även i skönlitteratur. Detta bibliotek var även det bästa i trakten och icke utan en viss stolthet hörde gubben det berömmas.

Hans maka var visserligen även som kvinna sin man underlägsen, men hon ägde dock detta ordnande husmoderliga sinne, vilket gör hemmet ljust, fridsällt och trevligt. Eljest var deras äktenskap grundat på en ungdomskärlek; hela åtta åren hade de varit förlovade, innan de kunde gifta sig; numera hade kärleken övergått till den ömhet och aktning, som vanligen gift folk emellan efterträder kärleken och genom varaktighet och djup söker ersätta kärlekens förgänglighet och glans.

De hade icke flera än tvenne barn, Helena och Clara. Dessa voro nu i blomman av sin ålder, den förra nitton, den senare sjutton år. Egentligen vackra kunde de ej kallas, men ungdomen i förening med en ofördärvad själ gav likväl åt deras utseende ett behag och en täckhet, som så ofta är mera än skönheten.

Förhållandet emellan föräldrar och barn var sådant man av det närmast föregående kan ana. Ingen onödig stränghet å ena sidan, ingen slavisk fruktan å den andra.

- Kors kära Agatha, vad du blivit för en passionerad snuserska. Så länge dina ögon voro sjuka, kunde det vara, men nu äro de friska och du snusar ändå. Ett ont har blivit fördrivet genom ett annat, men detta andra onda stannade kvar; på vad sätt skall man nu fördriva det?

- Genom tid och tålamod - genmälte prostinnan.

På eftermiddagen, vid den tid familjen drack kaffe, körde en reskärra in på gården och glädjen blev allmän, ty det var Otto. Snabb som vinden hoppade han ned ifrån kärran för att surprenera, såsom han hoppades, sina kära släktingar; men dessa, som voro lika angelägna om mötet, togo emot honom redan i farstun. Efter de första omfamningarna och kyssarna anställde man reflexioner, huru karlavulen han blivit på den ena vintern, huru glasögonen klädde honom och mycket annat, vilket i tryck såge barnsligt ut att relatera, men talat icke tog sig så illa ut. Ty när en älskad medlem av familjen återkommer efter att en längre tid varit borta, förändras livet i hemmet, tonen, färgen och andan helt och hållet och den allmänna glädjen skänker glans även åt de obetydligaste ord.

Otto var son till prostens äldre broder. Denne, vilken även var kyrkoherde, hade redan många år varit död och lämnade efter sig denne son, vilken han på sin sotsäng anförtrodde åt sin yngre broders omvårdnad. Ett litet arv skulle, hoppades han, en tid bortåt gottgöra den efterlevande brodren dess omkostnad för hans Otto och när arvet blev slut - Herrans välsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var icke sen att efterfölja den avlidnes önskan och han antog sig Otto med samma ömhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom själv principia prima, skydde därvid inga mödor, ja han ärnade så länge handhava Ottos undervisning, tills denne vore i stånd att taga sin studentexamen. Likväl, tagande i betraktande, att Otto i så fall ginge miste om den så nödiga och välgörande försmaken av kamratlivet, skickade han honom till Borgå Gymnasium. Denna kurs genomgången ävensom den vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. Ännu hade han icke valt sitt genus vitæ; han ansåg - vad även farbrodren gillade - att man icke därvid bör gå brådskande tillväga. Han var, vad så många andra filosofiekandidater äro, en man med stora förhoppningar men klena penningar. Han hade vad man kallar en framtid.

Till sitt yttre var den tjugutvåårige ynglingen icke vanlottad, ehuru han visst icke kunde gälla för ett skönhetsideal; till sin karaktär var han ädel, om han ock icke var ett dygdemönster, till sitt förstånd var han skarpsinnig och klar, om han också icke kunde gälla för ett snille av första rangen. Utan överdrift kunde man om honom så i det ena som andra säga, att han var över medelmåttan.

När Otto senare mot aftonen samtalade med sina båda kusiner, förvånade det honom, att Clara var så glad men Helena så tyst.