Prosten var en femti års man af ett ärligt, hurtigt och intagande
utseende och hans inre svarade deremot. Han var redbar, utan att urarta
till pedanteri. Guds ord predikade han icke af vana eller för att det
alltid så brukats utan af den renaste öfvertygelse, lika skild från
ljumhet som svärmeri. Derjemte var han en vettenskapsman, som, oaktadt
de tillryggalagda femti åren, roade sig med att studera de gamla språken
eller tillochmed lösa mathematiska problemer. Han ville följa med sin
tid och tillät t. ex. icke sitt bibliothek att befinna sig i samma skick
som i hans ungdomsdagar, utan för hvarje år ökade han det med nyare
arbeten och det i nästan hvarje vettenskaplig gren, ja äfven i skön
litteratur. Detta bibliothek var äfven det bästa i trakten och icke utan
en viss stolthet hörde gubben det berömmas.
Hans maka var visserligen äfven som qvinna sin man underlägsen, men
hon ägde dock detta ordnande husmoderliga sinne, hvilket gör hemmet
ljust, fridsällt och trefligt. Eljest var deras äktenskap grundadt på en
ungdomskärlek; hela åtta åren hade de varit förlofvade, innan de kunde
gifta sig; numera hade kärleken öfvergått till den ömhet och aktning,
som vanligen gift folk emellan efterträder kärleken och genom
varaktighet och djup söker ersätta kärlekens förgänglighet och glans.
De hade icke flera än tvenne barn, Helena och Clara. Dessa voro nu i
blomman af sin ålder, den förra nitton, den sednare sjutton år.
Egentligen vackra kunde de ej kallas, men ungdomen i förening med en
oförderfvad själ gaf likväl åt deras utseende ett behag och en täckhet,
som så ofta är mera än skönheten.
Förhållandet emellan föräldrar och barn var sådant man af det närmast
föregående kan ana. Ingen onödig stränghet å ena sidan, ingen slafvisk
fruktan å den andra.
- Kors kära Agatha, hvad du blifvit för en passionerad snuserska.
Sålänge dina ögon voro sjuka, kunde det vara, men nu äro de friska och
du snusar ändå. Ett ondt har blifvit fördrifvet genom ett annat, men
detta andra onda stannade qvar; på hvad sätt skall man nu fördrifva det?
- Genom tid och tålamod - genmälte prostinnan.
På eftermiddagen, vid den tid familjen drack kaffe, körde en reskärra in
på gården och glädjen blef allmän, ty det var Otto. Snabb som vinden
hoppade han ned ifrån kärran för att surprenera, såsom han hoppades,
sina kära slägtingar; men dessa, som voro lika angelägna om mötet, togo
emot honom redan i farstun. Efter de första omfamningarna och kyssarna
anställde man reflexioner, huru karlavulen han blifvit på den ena
vintern, huru glasögonen klädde honom och mycket annat, hvilket i tryck
såge barnsligt ut att relatera, men taladt icke tog sig så illa ut. Ty
när en älskad medlem af familjen återkommer efter att en längre tid
varit borta, förändras lifvet i hemmet, tonen, färgen och andan helt och
hållet och den allmänna glädjen skänker glans äfven åt de obetydligaste
ord.
Otto var son till prostens äldre broder. Denne, hvilken äfven var
kyrkoherde, hade redan många år varit död och lemnade efter sig denne
son, hvilken han på sin sotsäng anförtrodde åt sin yngre broders
omvårdnad. Ett litet arf skulle, hoppades han, en tid bortåt godtgöra
den efterlefvande brodren dess omkostnad för hans Otto och när arfvet
blef slut - Herrans välsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var
icke sen att efterfölja den aflidnes önskan och han antog sig Otto med
samma ömhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom sjelf
principia prima, skydde dervid inga mödor, ja han ärnade så länge
handhafva Ottos undervisning, tills denne vore i stånd att taga sin
studentexamen. Likväl, tagande i betraktande, att Otto i så fall ginge
miste om den så nödiga och välgörande försmaken af kamratlifvet,
skickade han honom till Borgå Gymnasium. Denna kurs genomgången äfvensom
den vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. Ännu hade han icke
valt sitt genus vitæ; han ansåg - hvad äfven farbrodren gillade -
att man icke dervid bör gå brådskande tillväga. Han var, hvad så många
andra filosofiekandidater äro, en man med stora förhoppningar men klena
penningar. Han hade hvad man kallar en framtid.
Till sitt yttre var den tjugutvåårige ynglingen icke vanlottad, ehuru
han visst icke kunde gälla för ett skönhetsideal; till sin karaktär var
han ädel, om han ock icke var ett dygdemönster, till sitt förstånd var
han skarpsinnig och klar, om han också icke kunde gälla för ett snille
af första rangen. Utan öfverdrift kunde man om honom så i det ena som
andra säga, att han var öfver medelmåttan.
När Otto sednare mot aftonen samtalade med sina båda kusiner, förvånade
det honom, att Clara var så glad men Helena så tyst.
utseende och hans inre svarade deremot. Han var redbar, utan att urarta
till pedanteri. Guds ord predikade han icke af vana eller för att det
alltid så brukats utan af den renaste öfvertygelse, lika skild från
ljumhet som svärmeri. Derjemte var han en vettenskapsman, som, oaktadt
de tillryggalagda femti åren, roade sig med att studera de gamla språken
eller tillochmed lösa mathematiska problemer. Han ville följa med sin
tid och tillät t. ex. icke sitt bibliothek att befinna sig i samma skick
som i hans ungdomsdagar, utan för hvarje år ökade han det med nyare
arbeten och det i nästan hvarje vettenskaplig gren, ja äfven i skön
litteratur. Detta bibliothek var äfven det bästa i trakten och icke utan
en viss stolthet hörde gubben det berömmas.
Hans maka var visserligen äfven som qvinna sin man underlägsen, men
hon ägde dock detta ordnande husmoderliga sinne, hvilket gör hemmet
ljust, fridsällt och trefligt. Eljest var deras äktenskap grundadt på en
ungdomskärlek; hela åtta åren hade de varit förlofvade, innan de kunde
gifta sig; numera hade kärleken öfvergått till den ömhet och aktning,
som vanligen gift folk emellan efterträder kärleken och genom
varaktighet och djup söker ersätta kärlekens förgänglighet och glans.
De hade icke flera än tvenne barn, Helena och Clara. Dessa voro nu i
blomman af sin ålder, den förra nitton, den sednare sjutton år.
Egentligen vackra kunde de ej kallas, men ungdomen i förening med en
oförderfvad själ gaf likväl åt deras utseende ett behag och en täckhet,
som så ofta är mera än skönheten.
Förhållandet emellan föräldrar och barn var sådant man af det närmast
föregående kan ana. Ingen onödig stränghet å ena sidan, ingen slafvisk
fruktan å den andra.
- Kors kära Agatha, hvad du blifvit för en passionerad snuserska.
Sålänge dina ögon voro sjuka, kunde det vara, men nu äro de friska och
du snusar ändå. Ett ondt har blifvit fördrifvet genom ett annat, men
detta andra onda stannade qvar; på hvad sätt skall man nu fördrifva det?
- Genom tid och tålamod - genmälte prostinnan.
På eftermiddagen, vid den tid familjen drack kaffe, körde en reskärra in
på gården och glädjen blef allmän, ty det var Otto. Snabb som vinden
hoppade han ned ifrån kärran för att surprenera, såsom han hoppades,
sina kära slägtingar; men dessa, som voro lika angelägna om mötet, togo
emot honom redan i farstun. Efter de första omfamningarna och kyssarna
anställde man reflexioner, huru karlavulen han blifvit på den ena
vintern, huru glasögonen klädde honom och mycket annat, hvilket i tryck
såge barnsligt ut att relatera, men taladt icke tog sig så illa ut. Ty
när en älskad medlem af familjen återkommer efter att en längre tid
varit borta, förändras lifvet i hemmet, tonen, färgen och andan helt och
hållet och den allmänna glädjen skänker glans äfven åt de obetydligaste
ord.
Otto var son till prostens äldre broder. Denne, hvilken äfven var
kyrkoherde, hade redan många år varit död och lemnade efter sig denne
son, hvilken han på sin sotsäng anförtrodde åt sin yngre broders
omvårdnad. Ett litet arf skulle, hoppades han, en tid bortåt godtgöra
den efterlefvande brodren dess omkostnad för hans Otto och när arfvet
blef slut - Herrans välsignelse och en tacksam brorson. Farbrodren var
icke sen att efterfölja den aflidnes önskan och han antog sig Otto med
samma ömhet, som om det varit hans egen son; han bibragte honom sjelf
principia prima, skydde dervid inga mödor, ja han ärnade så länge
handhafva Ottos undervisning, tills denne vore i stånd att taga sin
studentexamen. Likväl, tagande i betraktande, att Otto i så fall ginge
miste om den så nödiga och välgörande försmaken af kamratlifvet,
skickade han honom till Borgå Gymnasium. Denna kurs genomgången äfvensom
den vid Universitetet, var Otto nu filosofiekandidat. Ännu hade han icke
valt sitt genus vitæ; han ansåg - hvad äfven farbrodren gillade -
att man icke dervid bör gå brådskande tillväga. Han var, hvad så många
andra filosofiekandidater äro, en man med stora förhoppningar men klena
penningar. Han hade hvad man kallar en framtid.
Till sitt yttre var den tjugutvåårige ynglingen icke vanlottad, ehuru
han visst icke kunde gälla för ett skönhetsideal; till sin karaktär var
han ädel, om han ock icke var ett dygdemönster, till sitt förstånd var
han skarpsinnig och klar, om han också icke kunde gälla för ett snille
af första rangen. Utan öfverdrift kunde man om honom så i det ena som
andra säga, att han var öfver medelmåttan.
När Otto sednare mot aftonen samtalade med sina båda kusiner, förvånade
det honom, att Clara var så glad men Helena så tyst.