Åskan dånade nästan oavbrutet, oaktat mest i enkla slag; blixtarna korsade varandra; sjön hävdes i svart och vitt, i förskräckliga vågor; båten hävdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana tavlor.

Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt och dött avhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin kvinnliga älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade på dem från varje blixt, varje våg, nu spändes deras själskraft; nu visade de, av vilken styrka den späda kvinnliga naturen stundom kan vara mäktig. De räddes icke.

Snart uppstod även ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns något öskar, tog hon sin hatt ifrån huvudet - lyckligtvis hade hon icke lytt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en sjalett om huvudet - och nu betjänade hon sig av hatten till öskar.

Detta regn, vilket tycktes föröka faran, minskade den i själva verket, ty därigenom blev stormen mera regelbunden och fick en viss riktning. Båten, vilken hittills drivit omkring ett ställe, började nu att raskt driva emot - hemmet. Anna, som märkte att stormen blivit regelbunden, gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand - det var ifrån en båt, vilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett glatt hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda! och icke många minuter därefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det ställe av stranden, som var i jämnbredd med den båt, vilken skulle rädda dem. Då styrde båten även emot dem, och ut ifrån båten hoppade Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade upp till herrgården, där de välkomnades av Annas moder och syskon på samma sätt.

Inga obehagliga följder hade i övrigt vikingatåget (så kallades flickornas äventyr av kaptenen, Annas far); tvärtom tycktes havsfrun ha skänkt dem en del av sina rosor. Så glatt, som de första dagarna härefter, hade livet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll av henne mera än av sin fästman; till straff för vilka ord Celia slog Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var mera lik en hind än Anna, så blev denna snart fasttagen och kysste då Celia, som låtsat vara mycket ond.

Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de bägge unga flickorna för sig, men ingen kom och manade dem till arbete. Själva kaptenskan, en älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i livet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid liv, hennes eget barn och Celia, som blivit anförtrodd i hennes vård.

I fantasins och hoppets egna trakt
Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm
Dess fröjder störa kan. I nöjets arm
Förgäter hon så lätt all livets sorg.

säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.

Den ädla ungdomstid! Vilkens hjärta är så förtorkat att det icke slår högt vid tanken därpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej. Ungdomssinnet lever i det glada närvarande, i det glada tillkommande; de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det icke uppå.