Åskan dånade nästan oafbrutet, oaktadt mest i enkla slag; blixtarna
korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor;
båten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades
anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor.
Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt
och dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större
säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga
älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade
på dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu
visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan
vara mäktig. De räddes icke.
Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar
och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills
overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns
något öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet - lyckligtvis hade hon
icke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en
sjalett om hufvudet - och nu betjenade hon sig af hatten till öskar.
Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket,
ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning.
Båten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt
drifva emot - hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden,
gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den
udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand -
det var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt
rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna
båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt
hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda! och icke många minuter
derefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det
ställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle
rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade
Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som
den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade
upp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på
samma sätt.
Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades
flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha
skänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna
härefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia
voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll
af henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog
Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var
mera lik en hind än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då
Celia, som låtsat vara mycket ond.
Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig,
men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en
älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i
lifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid
lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård.
I fantasins och hoppets egna trakt
Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm
Dess fröjder störa kan. I nöjets arm
Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.
säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.
Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår
högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej.
Ungdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande;
de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det
icke uppå.
korsade hvarandra; sjön häfdes i svart och hvitt, i förskräckliga vågor;
båten häfdes efter vågen, men de unga flickorna buro de förklarades
anleten. Vore jag målare, skulle jag välja sådana taflor.
Och dessa flickor, ändå hörde de icke till deras antal som likgiltigt
och dödt afhöra åskans slag; hade de varit under tak och i större
säkerhet, så hade de genom en lindrig fruktan visat sin qvinnliga
älskvärdhet, men nu, när faran var mångdubbelt större, när döden gapade
på dem från hvarje blixt, hvarje våg, nu spändes deras själskraft; nu
visade de, af hvilken styrka den späda qvinnliga naturen stundom kan
vara mäktig. De räddes icke.
Snart uppstod äfven ett störtregn, som hastigt genomdränkte deras sjalar
och tunna klädningar, samt hotade att fylla båten. Celia, hittills
overksam, började nu i sin tur att hedra sig. Som i båten icke fanns
något öskar, tog hon sin hatt ifrån hufvudet - lyckligtvis hade hon
icke lydt Anna, som rådde henne att i likhet med sig blott binda en
sjalett om hufvudet - och nu betjenade hon sig af hatten till öskar.
Detta regn, hvilket tycktes föröka faran, minskade den i sjelfva verket,
ty derigenom blef stormen mera regelbunden och fick en viss riktning.
Båten, hvilken hittills drifvit omkring ett ställe, började nu att raskt
drifva emot - hemmet. Anna, som märkte att stormen blifvit regelbunden,
gjorde nu en rask svängning och i full förlig vind styrde hon till den
udde, som bortskymde viken. Nu hördes ångestrop ifrån hemmets strand -
det var ifrån en båt, hvilken sökte komma ut åt sjön, för att om möjligt
rädda de båda flickorna, men emedan stormen var för stark, kunde denna
båt icke komma det ringaste fram. Anna och Celia svarade med ett gladt
hollah! Vi komma straxt. Varen icke rädda! och icke många minuter
derefter nådde de redden, och sprungo, som om de fått vingar, till det
ställe af stranden, som var i jemnbredd med den båt, hvilken skulle
rädda dem. Då styrde båten äfven emot dem, och ut ifrån båten hoppade
Annas far och omfamnade sin dotter och Celia med den hänryckning, som
den saliga stunden bjöd. Strida glädjetårar greto de tre och skyndade
upp till herrgården, der de välkomnades af Annas moder och syskon på
samma sätt.
Inga obehagliga följder hade i öfrigt vikingatåget (så kallades
flickornas äfventyr af kaptenen, Annas far); tvertom tycktes hafsfrun ha
skänkt dem en del af sina rosor. Så gladt, som de första dagarna
härefter, hade lifvet måhända aldrig varit på Mainola. Anna och Celia
voro mer än nånsin oskiljaktiga; ja, Anna sade skämtande, att Celia höll
af henne mera än af sin fästman; till straff för hvilka ord Celia slog
Anna med sin parasoll. Anna sprang undan i parken, men som Celia var
mera lik en hind än Anna, så blef denna snart fasttagen och kysste då
Celia, som låtsat vara mycket ond.
Tusende skämt och oskyldiga upptåg hade de begge unga flickorna för sig,
men ingen kom och manade dem till arbete. Sjelfva kaptenskan, en
älskvärd, huslig matmoder, som ansåg fliten för en nödvändig krydda i
lifvet, nändes ej störa flickorna, så förtjust var hon att se dem vid
lif, hennes eget barn och Celia, som blifvit anförtrodd i hennes vård.
I fantasins och hoppets egna trakt
Bor ungdomen; ej hetta, snö och storm
Dess fröjder störa kan. I nöjets arm
Förgäter hon så lätt all lifvets sorg.
säger Euripides, och vackra äro dessa enkla ord.
Den ädla ungdomstid! Hvilkens hjerta är så förtorkadt att det icke slår
högt vid tanken derpå! En ålder mera oegennyttig än den, finnes ej.
Ungdomssinnet lefver i det glada närvarande, i det glada tillkommande;
de sorger, som varit, förgäter det; de sorger, som komma, tänker det
icke uppå.