Smak är känslan af naturens allra hemligaste, allra finaste sanningar.
Och om vi iakttaga naturen, finna vi att en af dessa dess finaste
sanningar är: att den rena naturen värkar på ett enkelt sätt. Den
stora smaken blir således den, som väljer den fullkomliga, den friska
naturen. Sålunda finner man det sköna, som är det fullkomliga.

Om man tillämpar dessa satser på våra hem, så blir den första regeln
den: att vi alltid, för hvar sak, vi till dem förvärfva, böra fråga oss
om den fyller hufvudlagens fordringar? Och denna lag är: att hvar sak
skall motsvara det ändamål, för hvilket den är till! På en stol skall
man kunna sitta bra, vid ett bord skall man lugnt kunna arbeta eller
äta, i en säng skall man kunna hvila väl. Den obekväma stolen, det
rankiga bordet, den smala sängen äro således redan därför fula. Men det
är dock ej visst att den bekväma stolen, det stadiga bordet, den breda
sängen äro vackra. Saken måste, liksom hvarje föremål i naturen gör det,
fylla sitt ändamål med enkla och uttrycksfulla medel, annars har den ej
uppnått skönheten, oaktat den motsvarar nyttans kraf. Ett hem måste ju
ordnas mycket olika, allt efter som man bor i norr eller söder, i stad
och på land, i en vinter- eller blott en sommarbostad. Framför allt
måste det blifva olika, allt efter de personers behof, som skola bebo
hemmet. Det största felet med de flästa byggnader är att de icke
uttrycka värkliga behof eller sitt värkliga ändamål. Därför bli de fula
och stillösa. De gamla enkla rödmålade bondstugorna hafva en viss stil.
Men de nya stationssamhällena, där en mängd dåliga, ljusa trähus växa
upp omkring stationen, äro afskyvärdt fula. Det behöfdes emellertid
blott att själfva stationshusen vid en bana vore vackra, för att detta
småningom skulle invärka också på de byggnader, hvilka uppstode rundt
omkring dem.

På landet bygger och inreder man ofta själf sitt hem. I staden är man
däremot beroende af byggmästarna. Och den smak, som hos dem på
70-90-talet gjort sig gällande har varit den mäst grant tarfliga tyska;
ej blott i det yttre utan äfven i det inre. Mörka tapeter med
meningslösa ornament, bjärt målade och i gips dekorerade tak, brokiga
kakelugnar med speglar och krimskrams ha varit regeln. Den enda
möjligheten att få mera smak i stadsrummen, är att man från alla håll
börjar fordra att dessa ej utstyras med denna fula och meningslösa
grannlåt, utan att de förenklas i riktning af en sund och ädel smak. Och
den enda möjligheten att alla värkligen för billigt pris skola kunna
erhålla vackra saker, det är att fabrikanterna - särskilt af möbler,
tapeter, tyger, glas, porslin och metallsaker - sätta sig i förbindelse
med konstnärer, så att dessa åt allt, från och med det enklaste och
minsta - såsom tändstickslådan - och till det största, gifva vackra
former och lämpliga prydnader. Först då intet fult finnes att få köpa;
då det vackra är lika billigt som det fula nu är, kan skönhet för alla
bli en full värklighet. Nu är det tyvärr ännu så, att det mörka möbel-
och gardintyget, den mörka tapeten, med sina meningslösa fasoner, de
fula möblerna och granna, klumpiga husgeråden ofta äro billigare än de
ljusa, vackra och stilfulla; att konstnärernas arbeten för hemmen ännu
endast kommit de rika hemmen till godo.

Här blir i det följande således endast fråga om hvad man redan under de
nuvarande förhållandena i enkla, svenska hem - i hem med ett enda rum
eller i hem med tre, fyra - kan göra för att undvika det fula och med
lätta, billiga medel omgifva sig med det vackra.

Naturligtvis måste den personliga smaken i dessa afseenden vara den i
främsta rummet afgörande. Intet vore oklokare än att göra om mitt hem
efter vissa regler för det vackra, ifall jag därigenom måste offra de
saker, hvilka redan äro inpassade i sin omgifning, och hvilka jag funnit
bekväma och ändamålsenliga, eller sådana saker, som äro mig dyrbara,
emedan de äro minnen från mitt barndomshem eller mig kära människor.
Intet hvad jag senare kommer att säga afser därför att utdöma någonting
af möbler eller prydnader, som för oss fått värde på grund af vana eller
tillgifvenhet. Det är här endast fråga om anvisningar för det nya hem,
man kan inreda åt sig, de nya saker man köper, de nya prydnader man
väljer. Och på landet har man, som jag ofvan framhöll, ofta tillfälle
att själf bygga och ordna sitt hem. I staden måste man oftast taga mot
sin bostad sådan hyresvärden gjort den. Men ibland kan man dock få vara
med om att bestämma tak, tapeter och målning. Och i fråga om möbler och
prydnader kan man ju alltid i någon mån göra hemmet till ett uttryck af
sin smak. Men tyvärr är de flästa människors smak icke utvecklad. Och
därför tillfredsställa de - huru motsägande än detta låter - sitt
skönhetssinne på ett fult sätt.