Smak är känslan av naturens allra hemligaste, allra finaste sanningar. Och om vi iakttaga naturen, finna vi att en av dessa dess finaste sanningar är: att den rena naturen verkar på ett enkelt sätt. Den stora smaken blir således den, som väljer den fullkomliga, den friska naturen. Sålunda finner man det sköna, som är det fullkomliga.

Om man tillämpar dessa satser på våra hem, så blir den första regeln den: att vi alltid, för var sak, vi till dem förvärva, böra fråga oss om den fyller huvudlagens fordringar? Och denna lag är: att var sak skall motsvara det ändamål, för vilket den är till! På en stol skall man kunna sitta bra, vid ett bord skall man lugnt kunna arbeta eller äta, i en säng skall man kunna vila väl. Den obekväma stolen, det rankiga bordet, den smala sängen äro således redan därför fula. Men det är dock ej visst att den bekväma stolen, det stadiga bordet, den breda sängen äro vackra. Saken måste, liksom varje föremål i naturen gör det, fylla sitt ändamål med enkla och uttrycksfulla medel, annars har den ej uppnått skönheten, oaktat den motsvarar nyttans krav. Ett hem måste ju ordnas mycket olika, allt efter som man bor i norr eller söder, i stad och på land, i en vinter- eller blott en sommarbostad. Framför allt måste det bliva olika, allt efter de personers behof, som skola bebo hemmet. Det största felet med de flesta byggnader är att de icke uttrycka verkliga behof eller sitt verkliga ändamål. Därför bli de fula och stillösa. De gamla enkla rödmålade bondstugorna hava en viss stil. Men de nya stationssamhällena, där en mängd dåliga, ljusa trähus växa upp omkring stationen, äro avskyvärt fula. Det behövdes emellertid blott att själva stationshusen vid en bana vore vackra, för att detta småningom skulle inverka också på de byggnader, vilka uppstode runt omkring dem.

På landet bygger och inreder man ofta själv sitt hem. I staden är man däremot beroende av byggmästarna. Och den smak, som hos dem på 70-90-talet gjort sig gällande har varit den mest grant tarvliga tyska; ej blott i det yttre utan även i det inre. Mörka tapeter med meningslösa ornament, bjärt målade och i gips dekorerade tak, brokiga kakelugnar med speglar och krimskrams ha varit regeln. Den enda möjligheten att få mera smak i stadsrummen, är att man från alla håll börjar fordra att dessa ej utstyras med denna fula och meningslösa grannlåt, utan att de förenklas i riktning av en sund och ädel smak. Och den enda möjligheten att alla verkligen för billigt pris skola kunna erhålla vackra saker, det är att fabrikanterna - särskilt av möbler, tapeter, tyger, glas, porslin och metallsaker - sätta sig i förbindelse med konstnärer, så att dessa åt allt, från och med det enklaste och minsta - såsom tändstickslådan - och till det största, giva vackra former och lämpliga prydnader. Först då intet fult finnes att få köpa; då det vackra är lika billigt som det fula nu är, kan skönhet för alla bli en full verklighet. Nu är det tyvärr ännu så, att det mörka möbel- och gardintyget, den mörka tapeten, med sina meningslösa fasoner, de fula möblerna och granna, klumpiga husgeråden ofta äro billigare än de ljusa, vackra och stilfulla; att konstnärernas arbeten för hemmen ännu endast kommit de rika hemmen till godo.

Här blir i det följande således endast fråga om vad man redan under de nuvarande förhållandena i enkla, svenska hem - i hem med ett enda rum eller i hem med tre, fyra - kan göra för att undvika det fula och med lätta, billiga medel omgiva sig med det vackra.

Naturligtvis måste den personliga smaken i dessa avseenden vara den i främsta rummet avgörande. Intet vore oklokare än att göra om mitt hem efter vissa regler för det vackra, ifall jag därigenom måste offra de saker, vilka redan äro inpassade i sin omgivning, och vilka jag funnit bekväma och ändamålsenliga, eller sådana saker, som äro mig dyrbara, emedan de äro minnen från mitt barndomshem eller mig kära människor. Intet vad jag senare kommer att säga avser därför att utdöma någonting av möbler eller prydnader, som för oss fått värde på grund av vana eller tillgivenhet. Det är här endast fråga om anvisningar för det nya hem, man kan inreda åt sig, de nya saker man köper, de nya prydnader man väljer. Och på landet har man, som jag ovan framhöll, ofta tillfälle att själv bygga och ordna sitt hem. I staden måste man oftast taga mot sin bostad sådan hyresvärden gjort den. Men ibland kan man dock få vara med om att bestämma tak, tapeter och målning. Och i fråga om möbler och prydnader kan man ju alltid i någon mån göra hemmet till ett uttryck av sin smak. Men tyvärr är de flesta människors smak icke utvecklad. Och därför tillfredsställa de - huru motsägande än detta låter - sitt skönhetssinne på ett fult sätt.