En var har iakttagit små barns tafatta rörelser, när de hantera något eller den möda, med vilken de lära sig gå. Och de flesta minnas vilket tröttsamt arbete det var att lära sig skriva, sy, ro, simma, dansa, gå skridsko och andra, liknande färdigheter. Huru mycket löjligt fäktande med armar och ben, huru mycket onödig ansträngning, innan vi lärde oss utföra de olika rörelserna med minsta möjliga kraftförbrukning och möda! Att vi slutligen kunnat göra dylika saker allt bättre och bättre, beror på att man genom övning kan befästa de nödiga och utesluta de onödiga rörelserna. Men denna möjlighet att inöva färdigheter beror åter på ett s. k. fysiologiskt minne hos muskler, nerver och i synnerhet nervcentra genom vilket de allt lättare och lättare göra om skrivrörelserna, dansstegen, simtagen o. s. v. Det fysiologiska minnet är olikt det psykologiska endast genom sin omedvetenhet. Man kan ju gå, spela, simma, dansa, sy och ro utan att medvetet minnas alla de tidigare rörelser genom vilka man lärt sig detta. Men att man någonsin kommit så långt, att man verkligen kan mekaniskt - eller rättare automatiskt - utöva dessa och liknande färdigheter, det beror på att varje rörelse på nervcentra gör ett intryck, som dessa centra bevara, och därigenom uppstår en benägenhet hos dem att på nytt träda i samma slags verksamhet. Det är dessa i livsverktygen ingångna återstoder av de ofta förnyade rörelserna, vilka småningom göra det möjligt att vi allt lättare och slutligen som sagt automatiskt utföra dessa rörelser.

Genom att varje intryck sålunda lämnar ett outplånligt märke i en nervcell, frambringas ett anlag hos cellen. Och genom att dessa anlag kunna lämnas i arv, bliva de slutligen alldeles naturliga, samt mycket svåra att motverka, sedan de blivit väl befästa i organismen.

Genom dessa det organiska minnets egenskaper har man nu sökt förklara också de moraliska egenskapernas och färdigheternas utveckling. Denna skulle framgått av att vissa handlingar lämna intryck i hjärncellerna och genom dessa intryck framkallas nyssnämnda benägenhet att åter - och lättare - utföra samma handlingar. Härigenom danas slutligen vad man enligt språkbruket länge kallat en andra natur, utan att dock veta huru sant detta talesätt varit. Vad man i allmänhet kallar instinkt hos djuren är det lättfattligaste exemplet på det nyss sagda. Vi veta att hönan ruvar ägg, när man lägger dem under henne, antingen de äro hennes egna eller andra fåglars; fågeln, som är född i bur, har dock kvar sin flygförmåga; en valp av en jakthund visar snart sina medfödda anlag för jakt; hönsfågeln röjer ytterlig oro vid hökens närhet, om fågeln också aldrig förut sett honom. Alla dessa företeelser äro en dylik, genom många släktleds övning vunnen, andra natur. Ty att de icke äro oumbärliga naturdrifter, att de tvärtom kunna bortfalla eller omdanas, det visar sig på flera sätt. Om sålunda ett djur genom ändrade levnadsvanor icke längre behöver en viss sådan förvärvad färdighet, då förloras också denna instinkt så småningom. Den tama ankan mister sin längtan efter vattnet; hunden på Polynesiens öar, som uteslutande födes med växtämnen, förlorar slutligen lusten efter kött. Och dessa exempel kunde mångfaldigas.

Sålunda visar oss redan djurlivet att uppfostran kan komma vissa
"instinkter" att "växa bort", andra att växa fram, genom att
nervcellerna behålla vissa intryck, vilka övergå till vissa böjelser, till vad vi kalla det djurslagets karaktär, d. v. s. dess egendomliga skaplynne. Men icke blott de olika djurslagen förete sina olika karaktärer: bland de högre djuren visa individer av samma slag även mycket olika karaktärer.