Hon gick och gick. Vägen föreföll längre än vanligt. Hennes krafter voro
svaga. Nu först kom hon att tänka på, att hon borde hafva ätit en bit
bröd, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade
dessutom allt emellan sugit det tomma bröstet, mera af oro än af hunger.
Derför var hon också nu så kraftlös, att hon knapt ville hållas uppe.

Slutligen hann hon ändå fram till kamrerns gård. På den ut till gatan
nående stentrappan var det beqvämt att sitta och hvila. Just här hade
hon förr som ung tjenat i många Herrans år. Huru tiderna hade förändrats
sedan dess. Då var hon frisk och rask, och färdig till hvad slags arbete
som helst. Hon tog i som en karl och tröttnade ej midt i arbetet. Men
annat var det nu. Sorger och bekymmer, de många barnsängarna och lifvets
tunga börda hade brutit hennes kropp. Nu skulle hon ej kunna hålla ut
ens hälften mot då. Kamrerskan skulle nog gerna hafva hållit henne qvar
och försökte på allt sätt motarbeta hennes giftermål. Och hur väl hon
visste säga på förhand, hur det skulle komma att gå. Men ingenting kunde
hjelpa, gifta sig måste hon. Helt säkert var det så utsedt åt henne. Och
menniskan måste ju vara nöjd med sin lott, huru hård den också kunde
vara.

Det hördes röster och steg inifrån. Hon flyttade sig åt sidan, för att
ej vara i vägen. Dörren öppnades och ut steg först en ung fröken och
strax efter henne en reslig, vacker herre. Mari kände fröken. Det var
Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade skött som liten och efter
hvilken hennes Hellu hade fått sitt namn. Herrn deremot var alldeles
obekant för henne. De stannade ett ögonblick framför trappan och talade
med hvarandra, men på svenska, så att Mari ej förstod något. Helena drog
på sig handskarne och kastade en lång blick åt sidan på henne. Hon kände
ej igen henne och helsade ej; vände sig bort och fortsatte sitt samtal
med den främmande herrn. Maris läppar drogo sig till ett sorgset
småleende. Hvem skulle förr en gång hafva trott, att lilla Helena på det
sättet skulle gå förbi henne. Hur goda vänner de voro då! Hon satt i
hennes famn, höll sin arm kring hennes hals och berättade sagor och
försäkrade alltid, att hon ej höll af någon menniska så mycket, som af
sin egen, kära Mari. Der såg man det nu; hon kände henne inte ens mer.
Men sådan var verldens gång, och hon kunde ej förebrå Helena derför.
Många tjenare hade varit i gården, kunde hon komma ihåg dem alla! Hur
nätt hon gick der vid herrns sida! Må han var hennes fästman, eller
eljes bara en bekant.