Hon gick och gick. Vägen föreföll längre än vanligt. Hennes krafter voro svaga. Nu först kom hon att tänka på, att hon borde hava ätit en bit bröd, innan hon gick ut. Hela natten hade hon vakat och barnet hade dessutom allt emellan sugit det tomma bröstet, mera av oro än av hunger. Därför var hon också nu så kraftlös, att hon knappt ville hållas uppe.

Slutligen hann hon ändå fram till kamrerns gård. På den ut till gatan nående stentrappan var det bekvämt att sitta och vila. Just här hade hon förr som ung tjänat i många Herrans år. Huru tiderna hade förändrats sedan dess. Då var hon frisk och rask, och färdig till vad slags arbete som helst. Hon tog i som en karl och tröttnade ej mitt i arbetet. Men annat var det nu. Sorger och bekymmer, de många barnsängarna och livets tunga börda hade brutit hennes kropp. Nu skulle hon ej kunna hålla ut ens hälften mot då. Kamrerskan skulle nog gärna hava hållit henne kvar och försökte på allt sätt motarbeta hennes giftermål. Och hur väl hon visste säga på förhand, hur det skulle komma att gå. Men ingenting kunde hjälpa, gifta sig måste hon. Helt säkert var det så utsett åt henne. Och människan måste ju vara nöjd med sin lott, huru hård den också kunde vara.

Det hördes röster och steg inifrån. Hon flyttade sig åt sidan, för att ej vara i vägen. Dörren öppnades och ut steg först en ung fröken och strax efter henne en reslig, vacker herre. Mari kände fröken. Det var Helena, kamrerns yngsta dotter, som hon hade skött som liten och efter vilken hennes Hellu hade fått sitt namn. Herrn däremot var alldeles obekant för henne. De stannade ett ögonblick framför trappan och talade med varandra, men på svenska, så att Mari ej förstod något. Helena drog på sig handskarne och kastade en lång blick åt sidan på henne. Hon kände ej igen henne och hälsade ej; vände sig bort och fortsatte sitt samtal med den främmande herrn. Maris läppar drogo sig till ett sorgset småleende. Vem skulle förr en gång hava trott, att lilla Helena på det sättet skulle gå förbi henne. Hur goda vänner de voro då! Hon satt i hennes famn, höll sin arm kring hennes hals och berättade sagor och försäkrade alltid, att hon ej höll av någon människa så mycket, som av sin egen, kära Mari. Där såg man det nu; hon kände henne inte ens mer. Men sådan var världens gång, och hon kunde ej förebrå Helena därför. Många tjänare hade varit i gården, kunde hon komma ihåg dem alla! Hur nätt hon gick där vid herrns sida! Må han var hennes fästman, eller eljes bara en bekant.