Det förvånar mig att er fru kan vara så modig ehuru hon blott är en kvinna, sade gamla miss Brown, som satt på däcket av ett från Amerika till Liverpool återvändande ångfartyg. I natt var hon helt lugn och tröstade alla, då jag, som eljest ej är så lättskrämd av mig, ej kunde annat än uppsända en innerlig bön till vår Herre, ty på någon räddning vågade jag icke mera hoppas, då hela besättningen ropade att elden var lös. Ni må tro att det ej stod länge på innan jag var ute från sängen, och skyndade i bara kjolen upp på däcket, men när jag kom dit och såg det vida havet rundtomkring, och blott hörde gråt och kommandorop, samt såg kaptenen blek som ett spöke, stackars karl! då kommo tårarne mig i halsen, ty ni skall veta, miss, att jag alltid, då jag ser någon gråta, erfar en så märkvärdig känsla att jag måste börja gråta med; men det är ej heller någonting att undra över, ty jag har blivit så vek om hjärtat allt sedan den gudfruktige missionären m:r Johns så vackert talade med mig om Gud och våra kristliga skyldigheter. Men i natt, då alla skreko och vredo sina händer, såg jag med ens er fru helt lugn gå över däcket och tala några ord med kaptenen, och då hon återvände därifrån, var hennes ansikte så fridfullt, att jag trodde all fara var förbi; men se nej, hon gick blott till de mest förtvivlade och tröstade dem; hon talade om Gud, som hjälper i nöden och om mod i faran, och sade så många vackra saker att jag riktigt fick lust att bedja. När kaptenen sedan efter en stund kom framspringande och ropade att elden var släckt, tog hon helt lugnt fram en liten bibel ur sin ficka och sade att hon ämnade gå ned i salongen för att läsa ett kapitel därur samt tacka Gud för den hjälp han sänt oss i nödens stund, och frågade om ej någon ville förena sig med henne. Och läsa och bedja, det kunde hon som en hel missionär, och då jag såg hennes ansikte, som var liksom förklarat, kände jag mig helt underlig till mods. Många andra gånger har jag dessutom även sett henne tala och handla alldeles som en karl, så bestämt och så lugnt, att jag just undrat vad hon kan vara för en som reser en så lång väg så där alldeles allena. Är hon enka eller far hon för att möta sin man?

Det fruntimmer som talat var en typ av gamla ogifta engelska kvinnor. Huru sköna de än i sin ungdom må ha varit, så bliva de dock, då de kommit över medelåldern utan att gifta sig, med ens torra och gula samt få orimligt stora tänder och utstående ögon. Man ser visserligen undantag från denna regel, men vi tro dock att gamla ogifta engelskor i allmänhet följa denna lag; för övrigt var hon klädd i en snäv svart klädning utan någon vit krage eller ärmar; en svart sammets ridikyl hängde vid vänstra armen, och i handen höll hon en liten bibel, vilken blott då bägge händerna voro upptagna lades åsido med en andäktig min. Så väl av hennes dräkt som ansiktsuttryck kunde man sluta till att hon hörde till den sekt man hos oss kallar läsare.

Den unga amerikanskan som hon tilltalat, var en vacker flicka av omkring 25 års ålder, med ett klokt och behagligt utseende. Hon åhörde med stolt tillfredsställelse dessa lovord över sin matmoder, dock icke utan undran att man fann det så förvånande att en kvinna i farans stund bibehöll sitt mod och sin själsnärvaro.