Det förvånar mig att er fru kan vara så modig ehuru hon blott är en
qvinna, sade gamla miss Brown, som satt på däcket af ett från Amerika
till Liverpool återvändande ångfartyg. I natt var hon helt lugn och
tröstade alla, då jag, som eljest ej är så lättskrämd af mig, ej kunde
annat än uppsända en innerlig bön till vår Herre, ty på någon räddning
vågade jag icke mera hoppas, då hela besättningen ropade att elden var
lös. Ni må tro att det ej stod länge på innan jag var ute från sängen,
och skyndade i bara kjolen upp på däcket, men när jag kom dit och såg
det vida hafvet rundtomkring, och blott hörde gråt och kommandorop, samt
såg kaptenen blek som ett spöke, stackars karl! då kommo tårarne mig i
halsen, ty ni skall veta, miss, att jag alltid, då jag ser någon gråta,
erfar en så märkvärdig känsla att jag måste börja gråta med; men det är
ej heller någonting att undra öfver, ty jag har blifvit så vek om
hjertat allt sedan den gudfruktige missionären m:r Johns så vackert
talade med mig om Gud och våra kristliga skyldigheter. Men i natt, då
alla skreko och vredo sina händer, såg jag med ens er fru helt lugn gå
öfver däcket och tala några ord med kaptenen, och då hon återvände
derifrån, var hennes ansigte så fridfullt, att jag trodde all fara var
förbi; men se nej, hon gick blott till de mest förtviflade och tröstade
dem; hon talade om Gud, som hjelper i nöden och om mod i faran, och sade
så många vackra saker att jag riktigt fick lust att bedja. När kaptenen
sedan efter en stund kom framspringande och ropade att elden var släckt,
tog hon helt lugnt fram en liten bibel ur sin ficka och sade att hon
ämnade gå ned i salongen för att läsa ett kapitel derur samt tacka Gud
för den hjelp han sändt oss i nödens stund, och frågade om ej någon
ville förena sig med henne. Och läsa och bedja, det kunde hon som en hel
missionär, och då jag såg hennes ansigte, som var liksom förklaradt,
kände jag mig helt underlig till mods. Många andra gånger har jag
dessutom äfven sett henne tala och handla alldeles som en karl, så
bestämdt och så lugnt, att jag just undrat hvad hon kan vara för en som
reser en så lång väg så der alldeles allena. Är hon enka eller far hon
för att möta sin man?
Det fruntimmer som talat var en typ af gamla ogifta engelska qvinnor.
Huru sköna de än i sin ungdom må ha varit, så blifva de dock, då de
kommit öfver medelåldern utan att gifta sig, med ens torra och gula samt
få orimligt stora tänder och utstående ögon. Man ser visserligen
undantag från denna regel, men vi tro dock att gamla ogifta engelskor i
allmänhet följa denna lag; för öfrigt var hon klädd i en snäf svart
klädning utan någon hvit krage eller ärmar; en svart sammets ridikyl
hängde vid venstra armen, och i handen höll hon en liten bibel, hvilken
blott då begge händerna voro upptagna lades åsido med en andäktig min.
Så väl af hennes drägt som ansigtsuttryck kunde man sluta till att hon
hörde till den sekt man hos oss kallar läsare.
Den unga amerikanskan som hon tilltalat, var en vacker flicka af omkring
25 års ålder, med ett klokt och behagligt utseende. Hon åhörde med stolt
tillfredsställelse dessa loford öfver sin matmoder, dock icke utan
undran att man fann det så förvånande att en qvinna i farans stund
bibehöll sitt mod och sin själsnärvaro.
qvinna, sade gamla miss Brown, som satt på däcket af ett från Amerika
till Liverpool återvändande ångfartyg. I natt var hon helt lugn och
tröstade alla, då jag, som eljest ej är så lättskrämd af mig, ej kunde
annat än uppsända en innerlig bön till vår Herre, ty på någon räddning
vågade jag icke mera hoppas, då hela besättningen ropade att elden var
lös. Ni må tro att det ej stod länge på innan jag var ute från sängen,
och skyndade i bara kjolen upp på däcket, men när jag kom dit och såg
det vida hafvet rundtomkring, och blott hörde gråt och kommandorop, samt
såg kaptenen blek som ett spöke, stackars karl! då kommo tårarne mig i
halsen, ty ni skall veta, miss, att jag alltid, då jag ser någon gråta,
erfar en så märkvärdig känsla att jag måste börja gråta med; men det är
ej heller någonting att undra öfver, ty jag har blifvit så vek om
hjertat allt sedan den gudfruktige missionären m:r Johns så vackert
talade med mig om Gud och våra kristliga skyldigheter. Men i natt, då
alla skreko och vredo sina händer, såg jag med ens er fru helt lugn gå
öfver däcket och tala några ord med kaptenen, och då hon återvände
derifrån, var hennes ansigte så fridfullt, att jag trodde all fara var
förbi; men se nej, hon gick blott till de mest förtviflade och tröstade
dem; hon talade om Gud, som hjelper i nöden och om mod i faran, och sade
så många vackra saker att jag riktigt fick lust att bedja. När kaptenen
sedan efter en stund kom framspringande och ropade att elden var släckt,
tog hon helt lugnt fram en liten bibel ur sin ficka och sade att hon
ämnade gå ned i salongen för att läsa ett kapitel derur samt tacka Gud
för den hjelp han sändt oss i nödens stund, och frågade om ej någon
ville förena sig med henne. Och läsa och bedja, det kunde hon som en hel
missionär, och då jag såg hennes ansigte, som var liksom förklaradt,
kände jag mig helt underlig till mods. Många andra gånger har jag
dessutom äfven sett henne tala och handla alldeles som en karl, så
bestämdt och så lugnt, att jag just undrat hvad hon kan vara för en som
reser en så lång väg så der alldeles allena. Är hon enka eller far hon
för att möta sin man?
Det fruntimmer som talat var en typ af gamla ogifta engelska qvinnor.
Huru sköna de än i sin ungdom må ha varit, så blifva de dock, då de
kommit öfver medelåldern utan att gifta sig, med ens torra och gula samt
få orimligt stora tänder och utstående ögon. Man ser visserligen
undantag från denna regel, men vi tro dock att gamla ogifta engelskor i
allmänhet följa denna lag; för öfrigt var hon klädd i en snäf svart
klädning utan någon hvit krage eller ärmar; en svart sammets ridikyl
hängde vid venstra armen, och i handen höll hon en liten bibel, hvilken
blott då begge händerna voro upptagna lades åsido med en andäktig min.
Så väl af hennes drägt som ansigtsuttryck kunde man sluta till att hon
hörde till den sekt man hos oss kallar läsare.
Den unga amerikanskan som hon tilltalat, var en vacker flicka af omkring
25 års ålder, med ett klokt och behagligt utseende. Hon åhörde med stolt
tillfredsställelse dessa loford öfver sin matmoder, dock icke utan
undran att man fann det så förvånande att en qvinna i farans stund
bibehöll sitt mod och sin själsnärvaro.