Men om han misslyckades i sin mission? Nå väl. Man kunde ej göra honom
större men än hungersdöden förr eller senare skulle göra det, i
händelse de alla blefvo utdrifna bland köld och försakelser.
Han steg upp och gick ut att andas frisk luft. Det var så kvaft där
inne i stugan.
Månen blickade ännu klar och kall ned på den i rimfrost klädda skogen
rundtomkring. Drifvorna lågo liksom öfversållade af de klaraste
diamanter och en djup tystnad rådde öfver alt. Penttu begaf sig upp på
den närliggande höga åsen, från hvilken man hade en så vidsträkt
utsikt. Längst borta vid synranden upptäkte kan skymten af
ljussken. Det kom från Laukko, där man var stadd i full ifver med
tillrustningarna för den snart gryende dagens stora högtidlighet.
Han satte sig ned på en sten. Trots sitt ständiga armod hade han aldrig
förut känt sig så beklämd som nu. Det var farhågan för det annalkande,
som hos honom fostrade denna dystra sinnesstämning. Och så kom han att
tänka på sin egen svaghet och ringhet gent emot alt det stora och
mäktiga i lifvet. Han fann sig i detta nu lik flarnet, som viljelöst
kastas hit och dit ute bland vreda vågor. Det hade ju ej häller något
fäste att haka fast i under kampen mot öfvermakten. Denna till
förtvinan gränsande misströstan om framtidsdagen gjorde honom äfven alt
mera vacklande i beslut och åtgöranden.
Väl hade han lofvat sin moder att uppoffra alt för hemmets räddning.
Han hade till och med förbundit sig att träda fram till den stolte Klas
Kurck och söka bringa vekare strängar till dallring inom dennes bröst.
Men nu föreföll honom detta försök rent af dåraktigt. Det vore, tykte
han, blott att yttermera förvärra det redan brydsamma läget för alla i
hemmet. Hvad brydde den mäktige sig om att lyssna till den ringes
böner. Hade han då förut gjort det? Och skulle han väl lita på Penttus
löften att träda i sin faders fotspår, att taga i där den gamle slutat.
Men om hans mor skulle tillgripa denna utväg. Kanske hennes tårar
bättre kunde uppmjuka den stolte ädlingens stenhårda hjärta. Ja, han
fattade utan vidare betänkande sitt beslut. Han skulle söka öfvertala
henne därtill.
I denna afsikt återvände han nu till det torftiga hemmet.
Det var mörkt och tyst här inne. Endast några djupa andetag gåfvo vid
handen, att också den olyckliga Esra omsider fått sluta ögonen och
smaka af en kort hvilas sötma, hon, den goda, som nu skulle utgöra den
ringa familjens nära nog enda räddningsplanka.
Penttu kastade också han sig ned på sitt hårda läger och försökte
sofva.
större men än hungersdöden förr eller senare skulle göra det, i
händelse de alla blefvo utdrifna bland köld och försakelser.
Han steg upp och gick ut att andas frisk luft. Det var så kvaft där
inne i stugan.
Månen blickade ännu klar och kall ned på den i rimfrost klädda skogen
rundtomkring. Drifvorna lågo liksom öfversållade af de klaraste
diamanter och en djup tystnad rådde öfver alt. Penttu begaf sig upp på
den närliggande höga åsen, från hvilken man hade en så vidsträkt
utsikt. Längst borta vid synranden upptäkte kan skymten af
ljussken. Det kom från Laukko, där man var stadd i full ifver med
tillrustningarna för den snart gryende dagens stora högtidlighet.
Han satte sig ned på en sten. Trots sitt ständiga armod hade han aldrig
förut känt sig så beklämd som nu. Det var farhågan för det annalkande,
som hos honom fostrade denna dystra sinnesstämning. Och så kom han att
tänka på sin egen svaghet och ringhet gent emot alt det stora och
mäktiga i lifvet. Han fann sig i detta nu lik flarnet, som viljelöst
kastas hit och dit ute bland vreda vågor. Det hade ju ej häller något
fäste att haka fast i under kampen mot öfvermakten. Denna till
förtvinan gränsande misströstan om framtidsdagen gjorde honom äfven alt
mera vacklande i beslut och åtgöranden.
Väl hade han lofvat sin moder att uppoffra alt för hemmets räddning.
Han hade till och med förbundit sig att träda fram till den stolte Klas
Kurck och söka bringa vekare strängar till dallring inom dennes bröst.
Men nu föreföll honom detta försök rent af dåraktigt. Det vore, tykte
han, blott att yttermera förvärra det redan brydsamma läget för alla i
hemmet. Hvad brydde den mäktige sig om att lyssna till den ringes
böner. Hade han då förut gjort det? Och skulle han väl lita på Penttus
löften att träda i sin faders fotspår, att taga i där den gamle slutat.
Men om hans mor skulle tillgripa denna utväg. Kanske hennes tårar
bättre kunde uppmjuka den stolte ädlingens stenhårda hjärta. Ja, han
fattade utan vidare betänkande sitt beslut. Han skulle söka öfvertala
henne därtill.
I denna afsikt återvände han nu till det torftiga hemmet.
Det var mörkt och tyst här inne. Endast några djupa andetag gåfvo vid
handen, att också den olyckliga Esra omsider fått sluta ögonen och
smaka af en kort hvilas sötma, hon, den goda, som nu skulle utgöra den
ringa familjens nära nog enda räddningsplanka.
Penttu kastade också han sig ned på sitt hårda läger och försökte
sofva.