Men om han misslyckades i sin mission? Nå väl. Man kunde ej göra honom större men än hungersdöden förr eller senare skulle göra det, i händelse de alla blevo utdrivna bland köld och försakelser.

Han steg upp och gick ut att andas frisk luft. Det var så kvavt där inne i stugan.

Månen blickade ännu klar och kall ned på den i rimfrost klädda skogen rundtomkring. Drivorna lågo liksom översållade av de klaraste diamanter och en djup tystnad rådde över allt. Penttu begav sig upp på den närliggande höga åsen, från vilken man hade en så vidsträckt utsikt. Längst borta vid synranden upptäckte han skymten av ljussken. Det kom från Laukko, där man var stadd i full iver med tillrustningarna för den snart gryende dagens stora högtidlighet.

Han satte sig ned på en sten. Trots sitt ständiga armod hade han aldrig förut känt sig så beklämd som nu. Det var farhågan för det annalkande, som hos honom fostrade denna dystra sinnesstämning. Och så kom han att tänka på sin egen svaghet och ringhet gent emot allt det stora och mäktiga i livet. Han fann sig i detta nu lik flarnet, som viljelöst kastas hit och dit ute bland vreda vågor. Det hade ju ej heller något fäste att haka fast i under kampen mot övermakten. Denna till förtvinan gränsande misströstan om framtidsdagen gjorde honom även allt mera vacklande i beslut och åtgöranden.

Väl hade han lovat sin moder att uppoffra allt för hemmets räddning. Han hade till och med förbundit sig att träda fram till den stolte Klas Kurck och söka bringa vekare strängar till dallring inom dennes bröst. Men nu föreföll honom detta försök rent av dåraktigt. Det vore, tyckte han, blott att yttermera förvärra det redan brydsamma läget för alla i hemmet. Vad brydde den mäktige sig om att lyssna till den ringes böner. Hade han då förut gjort det? Och skulle han väl lita på Penttus löften att träda i sin faders fotspår, att taga i där den gamle slutat.

Men om hans mor skulle tillgripa denna utväg. Kanske hennes tårar bättre kunde uppmjuka den stolte ädlingens stenhårda hjärta. Ja, han fattade utan vidare betänkande sitt beslut. Han skulle söka övertala henne därtill.

I denna avsikt återvände han nu till det torftiga hemmet.

Det var mörkt och tyst här inne. Endast några djupa andetag gåvo vid handen, att också den olyckliga Esra omsider fått sluta ögonen och smaka av en kort vilas sötma, hon, den goda, som nu skulle utgöra den ringa familjens nära nog enda räddningsplanka.

Penttu kastade också han sig ned på sitt hårda läger och försökte sova.