Människan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då årtusenden avlägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfaldiga grenar. Kunskapen har väl därigenom, i stället att först hava varit en, blivit mångfaldig, men har i och med detsamma avlägsnats ifrån sitt ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon avlägsnas ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en mångfaldigt slingrande utgrening går därjämte åt en motsatt riktning, åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos människan tagit tvenne motsatta riktningar, den ena åt höjden, kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa varannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den mänskliga kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår endast ifrån den ena av dessa två sidor. - Till nattsidan av kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingivelser, drömmar, visioner, erhållna föreställningar, då däremot regionerne uti kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och bägge hava de i och för sig en lika positiv betydelse.

Oriktigt har man därföre alltför mycket nedsatt nattsidans innehåll och ansett t.ex. drömmarne, i avseende på kunskapen, stå ungefär i samma förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller någon reminiscens av tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten av endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne själva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en reminiscens av tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka motsatsen. Likasom sömnen är för livet en lika viktig sak som vaka, så äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och nattsida. Då likväl dessa bägge stå uti växelförhållande till varandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, även i detta, den ena hälften eller sidan bliva rådande uppå den andras bekostnad. Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade människor. Men vanligtvis har dagsidan varit den övervägande och på ett egoistiskt sätt förklarat sig för självhärskarinna. Sin tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon någon gång kunnat förmås därtill, så förhäver hon sig över den frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lämnat den förskjutna, en frikostighet, förutan vilken denna ej kunde äga bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på härskare-tronen, där denne i sin inbillade höghet förnöter tiden med att förgapa sig i sig själv och anställa vidlyftiga reflexioner över sin både höjd, bredd och tjocklek.

Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och därigenom avlägsnats ifrån sitt upphov, den ursprungliga kunskapen. Människan fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten av kunskapens träd, genom det spekulerande förnuftet, bliva såsom Gud allvetande; men i stället att därigenom komma Gud närmare, avlägsnas hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga, ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan, kanske aldrig, ren och ostörd hos människan, emedan de omständigheter, vilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för övrigt ganska olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter eller sidor, varuti denna kunskap avsöndrat sig, att ingendera av dem vunnit för stark övervikt, då de båda äro i det ursprungligas grannskap; eller framkallas av den enas för starka övervikt en starkare motsträvan hos den andra, varigenom bägge motsatserna försvagas i det de bekämpa varandra. Under bägge dessa förhållanden åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stört av dess sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes hos människor, de där ännu ej alltför mycket avlägsnat sig ifrån naturtillståndet, det senare träffas hos människor, vilka uteslutande och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.