Menniskan var i begynnelsen närmare förenad med Gud än sedermera, då
årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart
ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller
fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin
utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar.
Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en,
blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt
ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas
ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en
mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning,
åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos
menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden,
kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa
hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga
kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår
endast ifrån den ena af dessa två sidor. - Till nattsidan af
kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar,
visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti
kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge
hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.
Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och
ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma
förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som
månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller
någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten
af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne
sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en
reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka
motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så
äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen
åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och
nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till
hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta,
den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad.
Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti
drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade
menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på
ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin
tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon
någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den
frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den
förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega
bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på
herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden
med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner
öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.
Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom
aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan
fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af
kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud
allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas
hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga,
ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan,
kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter,
hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska
olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter
eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem
vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas
grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en
starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna
försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden
åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess
sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes
hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån
naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande
och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.
årtusenden aflägsnat henne ifrån detta sitt ursprung. Den omedelbart
ifrån Guds allvetenhet härstammande, i henne nedlagda kunskapen, eller
fröet till kunskap, varande ifrån början någonting helt, har under sin
utveckling till kunskapens träd förlorat sig i mångfalldiga grenar.
Kunskapen har väl derigenom, i stället att först hafva varit en,
blifvit mångfalldig, men har i och med detsamma aflägsnats ifrån sitt
ursprung, lika som en gren, ju mera den växer, i samma mon aflägsnas
ifrån stammen. Men icke utgrenar sig stammen endast åt höjden, en
mångfalldigt slingrande utgrening går derjemte åt en motsatt rigtning,
åt djupet. Lika så kunskapen: ifrån det ursprungliga har den hos
menniskan tagit tvenne motsatta rigtningar, den ena åt höjden,
kunskapens dagsida, den andra åt djupet, kunskapens nattsida. Dessa
hvarannan motsatta sidor eller hälfter (poler) utgöra den menskliga
kunskapssferen i dess helhet, och ensidig är all kunskap, som utgår
endast ifrån den ena af dessa två sidor. - Till nattsidan af
kunskaperne räkna vi alla genom aningar, ingifvelser, drömmar,
visioner, erhållna föreställningar, då deremot regionerne uti
kunskapens dagsida äro sinligheten, förståndet och förnuftet; och begge
hafva de i och för sig en lika positiv betydelse.
Oriktigt har man derföre alltförmycket nedsatt nattsidans innehåll och
ansett t.ex. drömmarne, i afseende på kunskapen, stå ungefär i samma
förhållande till dagsidan, tankarne under det vakna tillståndet, som
månens ljus har till solens. Drömmarne äro icke något återsken eller
någon reminiscenz af tankarne, ej heller sysselsätter sig sinligheten
af endast vana under sömnen. De äro lika primitiva som tankarne
sjelfva, och med samma skäl, som man påstår, att drömmarne äro en
reminiscenz af tankarne under det vakna tillståndet, kunde man yrka
motsatsen. Likasom sömnen är för lifvet en lika vigtig sak som vaka, så
äro drömmarne för kunskapen lika betydelsefulla som tankarne. Ingen
åtskillnad till rangen äger således rum emellan kunskapens dag- och
nattsida. Då likväl dessa begge stå uti vexelförhållande till
hvarandra, så kan, likasom i andra sådana förhållanden, äfven i detta,
den ena hälften eller sidan blifva rådande uppå den andras bekostnad.
Forntiden hämtade ofta sina djupaste kunskaper ifrån nattsidan, uti
drömmarne, och samma förhållande äger ännu i denna dag rum hos obildade
menniskor. Men vanligtvis har dagsidan varit den öfvervägande och på
ett egoistiskt sätt förklarat sig för sjelfherrskarinna. Sin
tvillingssyster, nattsidan, har hon dels icke erkänt eller, om hon
någon gång kunnat förmås dertill, så förhäfver hon sig öfver den
frikostiga utstyrsel, som hon efter sin inbillning lemnat den
förskjutna, en frikostighet, förutan hvilken denna ej kunde ega
bestånd. Men sin älsklingsson, förnuftet, upphöjer hon på
herrskare-thronen, der denne i sin inbillade höghet förnöter tiden
med att förgapa sig i sig sjelf och anställa vidlyftiga reflexioner
öfver sin både höjd, bredd och tjocklek.
Så har kunskapens dagsida egenmäktigt upphöjt sig och derigenom
aflägsnats ifrån sitt upphof, den ursprungliga kunskapen. Menniskan
fortsätter ännu ett syndafall, då hon tror sig genom frukten af
kunskapens träd, genom det speculerande förnuftet, blifva såsom Gud
allvetande; men i stället att derigenom komma Gud närmare, aflägsnas
hon endast, lik våra första föräldrar, ifrån Honom. Den ursprungliga,
ifrån Gud omedelbart utgående kunskapen förekommer numera sällan,
kanske aldrig, ren och ostörd hos menniskan, emedan de omständigheter,
hvilka gynna den, så sällan inträffa. Dessa äro för öfrigt ganska
olika. Antingen äger ett sådant förhållande rum emellan de hälfter
eller sidor, hvaruti denna kunskap afsöndrat sig, att ingendera af dem
vunnit för stark öfvervigt, då de båda äro i det ursprungligas
grannskap; eller framkallas af den enas för starka öfvervigt en
starkare motsträfvan hos den andra, hvarigenom begge motsatserna
försvagas i det de bekämpa hvarandra. Under begge dessa förhållanden
åter-framträder det ursprungliga, ehuru mer eller mindre stördt af dess
sönderfallne hälfter, differenserna. Det förra förhållandet återfinnes
hos menniskor, de der ännu ej alltförmycket aflägsnat sig ifrån
naturtillståndet, det sednare träffas hos menniskor, hvilka uteslutande
och längre riktat sin uppmärksamhet förnämligast åt kunskapens dagsida.