Hennes nåd var endast trettiosex år, när hon blef änka. Sin aflidne mans
syskon kunde hon icke fördraga, själf hade hon inga närmare anhöriga,
och genom sitt giftermål hade hon kommit bort från hela sin forna
umgängeskrets. Aldrig tycks det ha fallit henne in att pröfva lyckan i
ett nytt äktenskap. Agaven blommar en enda gång och vissnar sedan, fast
de taggiga och styfva bladen sedan länge spöka ofvan jord i lifvets
färger.

År efter år satt fru Finne på sin gård så orubblig som om hon haft rot i
jorden. Hon reste aldrig och umgicks så godt som med ingen. Där stod en
tung atmosfär omkring henne, och hon blef tidigt gammal.

Hon lefde för sina plikter, uppfostrade sin son och styrde sin gård med
samma hårda hand, fruktad af sitt folk, men också vördad, ty hon var
rättvis i all sin hårdhet.

Sonen, Gösta, var sju år, när fadern dog, och hon undervisade honom
själf. Han hade lätt för att fatta, men hatade läxornas tvång. Det
tygellösa i hans lynne uppenbarade sig tidigt och skrämde henne.

Mest af allt älskade han att sitta till häst, barbacka, som en liten
centaur, störtande öfver stock och sten, med vilda ögon och fladdrande
hår.

Gärna ströfvade han också omkring till fots i skog och mark, på jakt
efter fågelbon eller harar, som han fångade i giller. Till jakt- och
sällskapshundar brukade han ladugårds-Lasses pojkar, som han
tyranniserade, ehuru de voro äldre än han.

En gång försvann han med dessa och blef borta i tre dagar. Han hade då
plaskat omkring på sjön i en gammal, murken ökstock och lekt Robinson
med Fredag och Tisdag. De hade landstigit på en af holmarna och Iifnärt
sig med jakt och fiske. Deras jaktredskap var en pilbåge, med den hade
Gösta fällt en gräsand, och han såg ut som ett litet vilddjur, då han
infångades.

Tio år gammal kom han till Tibbles femklassiga läroverk, men bodde
alltjämt hemma på Ryd, åkte hvar morgon med mjölkvagnen in till staden
och återvände om eftermiddagarna till fots; det var blott en half timmes
väg, om han följde gångstigen öfver åsen. När snön låg högt i skogarna,
och när regn gjort vägarna ofarbara, fick han rida både fram och
tillbaka.

Han var den främste i hvarje upptåg och den nedersta i hvarje klass, men
räddade sig alltid i sista stund upp i den nästa. Så genomgick han
läroverket, jämnt efter ryggen och kom till gymnasiet i residensstaden.
Där inackorderades han hos en lärare och sattes under sträng uppsikt,
men vann icke dess mindre en sorglig ryktbarhet för sitt lefverne. Ofta
var det tal om, att han skulle relegeras, fast han lyckades slingra sig
undan. Mot allas förmodan blef han student, sökte sig sedan, med moderns
samtycke, in vid ett husarregemente, kom till krigsskolan och utnämndes
till kornett samtidigt med det han blef myndig.

Redan under sin skoltid hade han gjort skulder, som modern fått betala;
därvid hade det växlats många hårda ord mellan mor och son, då han
tillbringade sina ferier i hemmet. Nu bosatte han sig i garnisonsstaden
och utkräfde, trots moderns föreställningar, hela sitt fädernearf,
hvarigenom han tvang henne att skuldsätta gården till mer än hälften af
dess värde.

Gösta Finne kom sedan sällan till Ryd, men tid efter annan nådde rykten
dit om hans vilda upptåg. Än var det ett galant äfventyr, än en
offentlig skandal, hvari han spelat hufvudrollen. Kamraterna kallade
honom "Galna Finne", men han var mycket populär vid regementet, ehuru
han drog stora växlar på sina förmäns långmodighet. Efter fem års
tjänstgöring avancerade han till löjtnant; men strax därefter förgick
han sig mot sin chef på ett sätt, som skulle ha ådragit honom afsked, om
han icke valt att frivilligt lämna både sitt regemente och sitt land.

Han reste icke ensam. Hans sista streck var att enlevera en magyarisk
sångerska, som under den månad, hon gasterat på teatern, förvridit
hufvudet på alla garnisonens officerare. Lissnyai Etelka var hennes namn
och hon skall ha varit en exotisk skönhet med eldiga, mörka ögon och
svart silke till hår.

Gösta Finne gick i landsflykt utan att taga afsked från sin mor, och
under sju år hade hon ingen underrättelse från honom själf, men af
tidningarna såg hon att en främmande officer med namnet Finne blifvit
sårad i slaget vid Szàsz-Sebes, och hon förstod att det måste ha varit
han, som kämpat i magyarernas led. Så slöt sig åter mörkret omkring hans
öden, och hon visste icke, om han lefde eller om han var död.

Men en afton i november 1853 kom den förlorade sonen åter till sin
fädernegård, med gästgifvareskjuts från Tibble, i ösande regn; och vid
sidan om sig i vagnssätet hade han ett litet genomvått bylte, som
sedermera befanns innehålla en femårig flicka.

Fru Finne, som hört vagnsbullret, kom själf stigande utför trappan till
andra våningen för att se efter, hvem det kunde vara som kommit till
gården i detta Herrans väder. Då hon varseblef sin son, som stod i
förstugan, drypande våt, med blottadt hufvud, stannade hon plötsligt,
och öfver hennes bleka ansikte flög en skiftning af öfverspänd känsla,
af glädje eller af sorg, det var icke godt att säga hvilketdera, ty
glädjens och sorgens yttersta gränser gå i ett som himmel och haf vid
horisonten.

Hon sade ingenting; men med sin hand strök hon öfver hjärtetrakten, som
om hon känt slitningar där inne, och hon såg på honom med en blick, som
var mönstrande men icke hård. Hans drag voro härjade, de blå ögonen
tindrade icke af hälsa och lefnadsmod, som förr, och det guldgula håret
satt nu blott som en blek halmkrans från tinning till tinning; hela
hjässan var kal. Och det fanns icke längre någon nerv i hans hållning;
Gösta Finne kom som en bruten man hem från sin ungdoms Odysseia.

Där flög en stämning af bitterhet genom hennes själ. Ringa glädje hade
hon haft af sitt lifs arbete. Hon hade velat uppfostra sin son till en
dugande man; och där stod han nu som en tiggare framför henne. Hon hade
velat lämna honom en blomstrande egendom i arf; och hon hade i stället
sett den förfalla, sjunka djupare och djupare i skuld, sedan han ryckt
den ekonomiska bärkraften ur hennes händer.

Han måtte ha haft någon förnimmelse af, i hvad riktning hennes tankar
gingo, ty han lyfte plötsligt sina ögon och mötte hennes blick. Så
nickade han vemodigt, han såg väl, att hon lidit. Hon liknade en
människa, för hvilken allt slagit fel, men som ännu bär sitt hufvud
högt. Mager och lång var hon, kantig i linjerna, men rak i ryggen.
Kanonlockarna hade hvitnat framför öronen, ansiktets pergament hade fått
många nya rynkor, och den karaktärsfullt böjda näsan hade blifvit
skarpare i eggen, men de kloka ögonen voro lika klara och draget omkring
munnen lika viljestarkt som förr.

Han stod och vred sin mössa mellan händerna, tystnaden började förefalla
honom ohygglig. Då kom han att tänka på sin flicka. Han vecklade henne
ut ur det våta svepet, lyfte henne upp och lade henne i sin mors famn.

- Detta är Elsa, sade han. - Etelka är död.

Den gamla förändrade icke en min, och barnet låg som ett vedträ i hennes
armar. Det var en liten tattareunge med stripigt hår och läderbrun hy.

- Välkomna! sade hennes nåd ändtligen och räckte sin son handen, som
han kysste. Så vände hon sig om och bar den lilla upp till sitt eget
sofrum. Innan hon den natten gick till sängs, stod hon länge och såg på
det sofvande barnet, med en känsla som om hon för andra gången blifvit
mor, åter fått någonting att lefva och lida.