Hennes nåd var endast trettiosex år, när hon blev änka. Sin avlidne mans syskon kunde hon icke fördraga, själv hade hon inga närmare anhöriga, och genom sitt giftermål hade hon kommit bort från hela sin forna umgängeskrets. Aldrig tycks det ha fallit henne in att pröva lyckan i ett nytt äktenskap. Agaven blommar en enda gång och vissnar sedan, fast de taggiga och styva bladen sedan länge spöka ovan jord i livets färger.

År efter år satt fru Finne på sin gård så orubblig som om hon haft rot i jorden. Hon reste aldrig och umgicks så gott som med ingen. Där stod en tung atmosfär omkring henne, och hon blev tidigt gammal.

Hon levde för sina plikter, uppfostrade sin son och styrde sin gård med samma hårda hand, fruktad av sitt folk, men också vördad, ty hon var rättvis i all sin hårdhet.

Sonen, Gösta, var sju år, när fadern dog, och hon undervisade honom själv. Han hade lätt för att fatta, men hatade läxornas tvång. Det tygellösa i hans lynne uppenbarade sig tidigt och skrämde henne.

Mest av allt älskade han att sitta till häst, barbacka, som en liten kentaur, störtande över stock och sten, med vilda ögon och fladdrande hår.

Gärna strövade han också omkring till fots i skog och mark, på jakt efter fågelbon eller harar, som han fångade i giller. Till jakt- och sällskapshundar brukade han ladugårds-Lasses pojkar, som han tyranniserade, ehuru de voro äldre än han.

En gång försvann han med dessa och blev borta i tre dagar. Han hade då plaskat omkring på sjön i en gammal, murken ökstock och lekt Robinson med Fredag och Tisdag. De hade landstigit på en av holmarna och livnärt sig med jakt och fiske. Deras jaktredskap var en pilbåge, med den hade Gösta fällt en gräsand, och han såg ut som ett litet vilddjur, då han infångades.

Tio år gammal kom han till Tibbles femklassiga läroverk, men bodde alltjämt hemma på Ryd, åkte var morgon med mjölkvagnen in till staden och återvände om eftermiddagarna till fots; det var blott en halv timmes väg, om han följde gångstigen över åsen. När snön låg högt i skogarna, och när regn gjort vägarna ofarbara, fick han rida både fram och tillbaka.

Han var den främste i varje upptåg och den nedersta i varje klass, men räddade sig alltid i sista stund upp i den nästa. Så genomgick han läroverket, jämnt efter ryggen och kom till gymnasiet i residensstaden. Där inackorderades han hos en lärare och sattes under sträng uppsikt, men vann icke dess mindre en sorglig ryktbarhet för sitt leverne. Ofta var det tal om, att han skulle relegeras, fast han lyckades slingra sig undan. Mot allas förmodan blev han student, sökte sig sedan, med moderns samtycke, in vid ett husarregemente, kom till krigsskolan och utnämndes till kornett samtidigt med det han blev myndig.

Redan under sin skoltid hade han gjort skulder, som modern fått betala; därvid hade det växlats många hårda ord mellan mor och son, då han tillbringade sina ferier i hemmet. Nu bosatte han sig i garnisonsstaden och utkrävde, trots moderns föreställningar, hela sitt fädernearv, varigenom han tvang henne att skuldsätta gården till mer än hälften av dess värde.

Gösta Finne kom sedan sällan till Ryd, men tid efter annan nådde rykten dit om hans vilda upptåg. Än var det ett galant äventyr, än en offentlig skandal, vari han spelat huvudrollen. Kamraterna kallade honom "Galna Finne", men han var mycket populär vid regementet, ehuru han drog stora växlar på sina förmäns långmodighet. Efter fem års tjänstgöring avancerade han till löjtnant; men strax därefter förgick han sig mot sin chef på ett sätt, som skulle ha ådragit honom avsked, om han icke valt att frivilligt lämna både sitt regemente och sitt land.

Han reste icke ensam. Hans sista streck var att enlevera en magyarisk sångerska, som under den månad, hon gästerat på teatern, förvridit huvudet på alla garnisonens officerare. Lissnyai Etelka var hennes namn och hon skall ha varit en exotisk skönhet med eldiga, mörka ögon och svart silke till hår.

Gösta Finne gick i landsflykt utan att taga avsked från sin mor, och under sju år hade hon ingen underrättelse från honom själv, men av tidningarna såg hon att en främmande officer med namnet Finne blivit sårad i slaget vid Szàsz-Sebes, och hon förstod att det måste ha varit han, som kämpat i magyarernas led. Så slöt sig åter mörkret omkring hans öden, och hon visste icke, om han levde eller om han var död.

Men en afton i november 1853 kom den förlorade sonen åter till sin fädernegård, med gästgivareskjuts från Tibble, i ösande regn; och vid sidan om sig i vagnssätet hade han ett litet genomvått bylte, som sedermera befanns innehålla en femårig flicka.

Fru Finne, som hört vagnsbullret, kom själv stigande utför trappan till andra våningen för att se efter, vem det kunde vara som kommit till gården i detta Herrans väder. Då hon varseblev sin son, som stod i förstugan, drypande våt, med blottat huvud, stannade hon plötsligt, och över hennes bleka ansikte flög en skiftning av överspänd känsla, av glädje eller av sorg, det var icke gott att säga vilketdera, ty glädjens och sorgens yttersta gränser gå i ett som himmel och hav vid horisonten.

Hon sade ingenting; men med sin hand strök hon över hjärtetrakten, som om hon känt slitningar där inne, och hon såg på honom med en blick, som var mönstrande men icke hård. Hans drag voro härjade, de blå ögonen tindrade icke av hälsa och levnadsmod, som förr, och det guldgula håret satt nu blott som en blek halmkrans från tinning till tinning; hela hjässan var kal. Och det fanns icke längre någon nerv i hans hållning; Gösta Finne kom som en bruten man hem från sin ungdoms Odysseia.

Där flög en stämning av bitterhet genom hennes själ. Ringa glädje hade hon haft av sitt livs arbete. Hon hade velat uppfostra sin son till en dugande man; och där stod han nu som en tiggare framför henne. Hon hade velat lämna honom en blomstrande egendom i arv; och hon hade i stället sett den förfalla, sjunka djupare och djupare i skuld, sedan han ryckt den ekonomiska bärkraften ur hennes händer.

Han måtte ha haft någon förnimmelse av, i vad riktning hennes tankar gingo, ty han lyfte plötsligt sina ögon och mötte hennes blick. Så nickade han vemodigt, han såg väl, att hon lidit. Hon liknade en människa, för vilken allt slagit fel, men som ännu bär sitt huvud högt. Mager och lång var hon, kantig i linjerna, men rak i ryggen. Kanonlockarna hade vitnat framför öronen, ansiktets pergament hade fått många nya rynkor, och den karaktärsfullt böjda näsan hade blivit skarpare i eggen, men de kloka ögonen voro lika klara och draget omkring munnen lika viljestarkt som förr.

Han stod och vred sin mössa mellan händerna, tystnaden började förefalla honom ohygglig. Då kom han att tänka på sin flicka. Han vecklade henne ut ur det våta svepet, lyfte henne upp och lade henne i sin mors famn.

- Detta är Elsa, sade han. - Etelka är död.

Den gamla förändrade icke en min, och barnet låg som ett vedträ i hennes armar. Det var en liten tattareunge med stripigt hår och läderbrun hy.

- Välkomna! sade hennes nåd äntligen och räckte sin son handen, som han kysste. Så vände hon sig om och bar den lilla upp till sitt eget sovrum. Innan hon den natten gick till sängs, stod hon länge och såg på det sovande barnet, med en känsla som om hon för andra gången blivit mor, åter fått någonting att leva och lida.