Han sköt med ryggen upp den tunga dörren, medan han talade, och lät
damen träda innanför.

Det var en stor, stenlagd förhall, som gick upp genom två våningar, med
urblekta freskomålningar i väggfälten och i taket. En utskuren, väggfast
bänk gick jäms med ena väggen bort till kaminen, vari en stor, nytänd
brasa flammande lyste ut över golvets svarta och vita rutor. I motsatta
hörnet av hallen gick en bred trappa upp till andra våningen med ett
präktigt, förgyllt räckverk, prytt med vapensköldar och många heraldiska
emblemer - allt i en sökt och snirklad stil. Den såg nästan ny ut, och
förgyllningen stack besynnerligt av mot det övriga, strängt gammaldags
bohaget av mörknad ek. På mittelväggen ledde två dörrar in i huset, av
vilka den ena stod halvöppen, så att man hörde rösterna därinifrån. Mitt
på golvet hade Jeanot satt ifrån sig en armstake av svartnat silver,
vars tre smala talgljus osande fläktade i luftdraget.

Den unga damen gick strax fram till elden, och tjänaren hjälpte henne
att lägga ytterkläderna ifrån sig på bänken. Hon kände på sina litet
fuktiga ärmar och bredde ut händerna framför brasan.

Hon bar en svart sidenklänning, som, trots det den icke såg så gammal
ut, var sydd efter det snitt, man ibland ser på porträtter från Louis
XVI:s sista regeringsår: en lång, smal kjol och kort, åtsittande tröja,
knäppt med en dubbel rad stora knappar, och med breda, trekantiga
uppslag på bröstet, långa, snäva ärmar, som i en liten snibb gingo ned
på händerna. Omkring halsen, korslagd över barmen och bunden i en stor
rosett högt uppe på ryggen satt en Marie-Antoinettefichue av grönt och
vitt, randigt taft.

Håret - det var ett präktigt, guldbrunt hår - bar hon däremot, efter
de nu härskande moden, uppsatt i nacken à la grecque, med naturliga
lockar omkring pannan och öronen.

Det var den adertonåriga Mademoiselle Edmée-Louise de La Feuillade, vars
far för flera år sedan stupat i den första Vendéeresningen, och som nu,
tillsammans med sin gamla, döva moster och ett par andra genom kriget
hemlösa adelsdamer, bebodde detta ensliga slott på Loires vänstra
flodbrädd - Rocroyes'ernas gamla familjegods, som stått övergivet ända
sedan Regentens tid, och som nu under revolutionen tjänade deras
förföljda ättlingar till fristad. De levde där så gott som utan någon
som helst förbindelse med den yttre världen, utom den de kunde skaffa
sig genom chouanskarorna, vilka på en gång beskyddade och terroriserade
dem.

Mademoiselle de La Feuillade hörde genom den halvöppna dörren det
dämpade mumlet av flera röster. Hon strök håret från tinningarna och såg
ett ögonblick prövande på sina icke alldeles rena händer, i det hon med
huvudet på sned spetade ut fingrarna. Därpå gick hon resolut in.

Omkring det ovala marmorbordet, med buktade, förgyllda ben, sutto sex
personer och spelade kort. En kraftig, medelålders herre i soutane och
tonsur, som just nu betänksamt, med två fingrar drog ut ett kort, satt
överst vid bordsändan, och mittemot honom en annan, som vände ryggen
till ingången, med lång, pudrad hårpung i nacken. Mellan dem - vid
bordets långsidor - sutto de fyra gamla damerna, två på var sida. De
hade allesammans högt uppsatta, pudrade frisyrer och styva snibbliv med
fyrkantig ringning och halvlånga ärmar; malen hade gått illa åt sidenet
under den bedrövliga tid dessa galakläder vilat i dragkistorna.