Det blev i alla fall inte mycken tid till funderingar, för höskörden var
nu i full gång. Vädret, som varit så jämnt under våren och försommaren,
blev alltmera ostadigt. Det kom regn litet emellan, och man fick passa
på mellan skurarna för att få in grödan något så när i skapligt skick.
Grannarna hjälpte varandra, när de så kunde, för det behövdes många
händer ibland.
Anders hade på allvar flyttat över till Nedergården för de närmaste
veckorna, och gossarna fingo efter sina krafter gå i lag med de andra,
räfsa och bära hö på hävlar från ställen, där det var svårt att köra
fram, och mera sådant. Några lekar kunde inte komma i fråga, men det var
lika roligt att åka i hölass och på köpet göra nytta för sig. Och första
vackra dag, sedan höbärgningen var över, skulle de få ta skadan igen. Då
skulle de få mat med sig för en hel dag och sköta sig själva, antingen de
nu skulle ge sig av ut bland skären eller styra kosan genom storskogen åt
Dägervikshållet till.
Äntligen var det mesta höet under tak, och det återstod endast litet
sälting vid stränderna. Olle tyckte, det var på tid, att gossarna fingo
sin ledighet. Han och Maja skulle nog reda sig dem förutan.
Samtidigt slog också vädret om, och det blev en följd av de vackraste
dagar, nu när det inte längre var så behövligt för bärgningen. Sådana
äkta sommardagar blåser det gärna från land under förmiddagen för att
sedan gå över till havsbris, så snart jorden på fastlandet blivit
tillräckligt upphettad. Ett dylikt tillfälle att utan möda komma långt
ut och tillbaka igen fick inte försummas, och gossarna bestämde sig utan
tvekan för att göra sin utfärd sjöledes.
Dägerö vidsträckta skärgård omfattade, utom huvudön och ett tjugotal
större holmar, en hart när oräknelig mängd smärre kobbar och skär. Det
påstods, att vart och ett av dessa skär hade sitt särskilda namn, men att
hålla reda på dem alla var det knappt någon, som kunde. Det skulle då
vara gamle Gobort, missionärn, som jämt låg ute i båt och flängde. Någon
allmän farled fanns inte åt detta håll, men vid gott väder hände det
ibland, att en och annan djärv seglare för att vinna tid tog en ginväg
mellan Frönäset och Ramklöv, där den egentliga skärgården tog vid, och
sedan fortsatte bland hällor och grund genom den minst farliga delen.
Det var denna väg, som gossarna valt. Maja hade lovat väcka dem i
god tid, men när hon knackade på fönstret till drängstugan, där de
numera höllo till, voro de redan på benen. Hon förmanade dem att vara
försiktiga, och de gåvo sig av.
Morgonbrisen kom, först när de hunnit förbi Ekskär. De hade för någon
tid sedan skaffat sig ett litet segel, inte stort större än en handduk.
Inge satte sig i fören och stöttade den spinkiga masten, en avbruten
ljusterstång, och Anders styrde med en åra på läsidan. Fort gick det
inte, knappast roddfast, men det var i alla fall att segla, och det inte
bara på hemfjärden utan långt bort på obekanta vatten.
För Inge i synnerhet var det en riktig upptäcktsfärd. De foro fram mellan
underligt formade klippor, urgröpta och liksom slipade av havssvallet. De
fingo ro genom speglande sund, dit vinden inte hann, och där de kunde
se botten på flera famnars djup. De förvillade sig in i en vik och måste
vända om igen, de åkte upp på ett grund och stakade sig loss, det var
äventyr på äventyr.
Än kommo de på en kull skräckor, när de ströko förbi en udde, än skrämde
de upp en hop skröjor - ejderhonor, som kråkorna plundrat på ägg eller
ungar. En stor fågel satt i en tall - det var en fiskgjuse. De styrde
närmare, och han flög sin väg. Men just där upptäckte de en präktig
sandstrand och måste i land för att bada. Sedan lågo de på en klippa och
torkade.
Och så bar det av igen. Tätt intill vattenbrynet på en hälla märkte de
ett par kullriga stenar med ett egendomligt utseende. De måste dit och
se efter, vad det var. När de kommit på några famnars avstånd, rullade
stenarna ut i sjön - det var en själ med sin unge, som legat och sovit i
solskenet.
Där var åter en holme med en inbjudande vik. De landade och träffade på
några sena smultron och en väldig huggorm, som de lyckades döda. Ännu en
gång badade de, och när de sedan skulle ut igen, hade vinden vänt. De
måste taga till årorna, om de ville något längre ut. Havsbrisen kom som
vanligt rätt frisk men lugnade småningom, och det blev ingen sjö att tala
om.
nu i full gång. Vädret, som varit så jämnt under våren och försommaren,
blev alltmera ostadigt. Det kom regn litet emellan, och man fick passa
på mellan skurarna för att få in grödan något så när i skapligt skick.
Grannarna hjälpte varandra, när de så kunde, för det behövdes många
händer ibland.
Anders hade på allvar flyttat över till Nedergården för de närmaste
veckorna, och gossarna fingo efter sina krafter gå i lag med de andra,
räfsa och bära hö på hävlar från ställen, där det var svårt att köra
fram, och mera sådant. Några lekar kunde inte komma i fråga, men det var
lika roligt att åka i hölass och på köpet göra nytta för sig. Och första
vackra dag, sedan höbärgningen var över, skulle de få ta skadan igen. Då
skulle de få mat med sig för en hel dag och sköta sig själva, antingen de
nu skulle ge sig av ut bland skären eller styra kosan genom storskogen åt
Dägervikshållet till.
Äntligen var det mesta höet under tak, och det återstod endast litet
sälting vid stränderna. Olle tyckte, det var på tid, att gossarna fingo
sin ledighet. Han och Maja skulle nog reda sig dem förutan.
Samtidigt slog också vädret om, och det blev en följd av de vackraste
dagar, nu när det inte längre var så behövligt för bärgningen. Sådana
äkta sommardagar blåser det gärna från land under förmiddagen för att
sedan gå över till havsbris, så snart jorden på fastlandet blivit
tillräckligt upphettad. Ett dylikt tillfälle att utan möda komma långt
ut och tillbaka igen fick inte försummas, och gossarna bestämde sig utan
tvekan för att göra sin utfärd sjöledes.
Dägerö vidsträckta skärgård omfattade, utom huvudön och ett tjugotal
större holmar, en hart när oräknelig mängd smärre kobbar och skär. Det
påstods, att vart och ett av dessa skär hade sitt särskilda namn, men att
hålla reda på dem alla var det knappt någon, som kunde. Det skulle då
vara gamle Gobort, missionärn, som jämt låg ute i båt och flängde. Någon
allmän farled fanns inte åt detta håll, men vid gott väder hände det
ibland, att en och annan djärv seglare för att vinna tid tog en ginväg
mellan Frönäset och Ramklöv, där den egentliga skärgården tog vid, och
sedan fortsatte bland hällor och grund genom den minst farliga delen.
Det var denna väg, som gossarna valt. Maja hade lovat väcka dem i
god tid, men när hon knackade på fönstret till drängstugan, där de
numera höllo till, voro de redan på benen. Hon förmanade dem att vara
försiktiga, och de gåvo sig av.
Morgonbrisen kom, först när de hunnit förbi Ekskär. De hade för någon
tid sedan skaffat sig ett litet segel, inte stort större än en handduk.
Inge satte sig i fören och stöttade den spinkiga masten, en avbruten
ljusterstång, och Anders styrde med en åra på läsidan. Fort gick det
inte, knappast roddfast, men det var i alla fall att segla, och det inte
bara på hemfjärden utan långt bort på obekanta vatten.
För Inge i synnerhet var det en riktig upptäcktsfärd. De foro fram mellan
underligt formade klippor, urgröpta och liksom slipade av havssvallet. De
fingo ro genom speglande sund, dit vinden inte hann, och där de kunde
se botten på flera famnars djup. De förvillade sig in i en vik och måste
vända om igen, de åkte upp på ett grund och stakade sig loss, det var
äventyr på äventyr.
Än kommo de på en kull skräckor, när de ströko förbi en udde, än skrämde
de upp en hop skröjor - ejderhonor, som kråkorna plundrat på ägg eller
ungar. En stor fågel satt i en tall - det var en fiskgjuse. De styrde
närmare, och han flög sin väg. Men just där upptäckte de en präktig
sandstrand och måste i land för att bada. Sedan lågo de på en klippa och
torkade.
Och så bar det av igen. Tätt intill vattenbrynet på en hälla märkte de
ett par kullriga stenar med ett egendomligt utseende. De måste dit och
se efter, vad det var. När de kommit på några famnars avstånd, rullade
stenarna ut i sjön - det var en själ med sin unge, som legat och sovit i
solskenet.
Där var åter en holme med en inbjudande vik. De landade och träffade på
några sena smultron och en väldig huggorm, som de lyckades döda. Ännu en
gång badade de, och när de sedan skulle ut igen, hade vinden vänt. De
måste taga till årorna, om de ville något längre ut. Havsbrisen kom som
vanligt rätt frisk men lugnade småningom, och det blev ingen sjö att tala
om.