Det blev icke lätt att göra upp eld, men det lyckades till slut under skygd av ett slags tak av granris, som karlarne uppsatte. Kitteln framtogs, men det var knappt om livsmedel. Thorsten var genomvåt och hans bössa ävenledes. Man måste därföre nöja sig med vad som fanns. Bolla hade avlägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd hjortron från kärret.

Efter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa granris sammandrogs och det skjul, varunder elden blivit uppgjord, utvidgades, så att hela sällskapet fick rum därunder. Även hästarna samlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så att skogen snart blev torr igen och på denna obehagliga dag följde en skön natt.

Thorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra susningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en blick på de sovande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning vilade över dem. Några stjärnor framblickade på den klarnade himlen och kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan, där hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom en stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin sömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Där hade elden fattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då de fattades av lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden knotat över sitt öde. Hästarne blevo genast förda till skjulet för att belastas. Skogen är rå sedan regnet, sade gubben. Vi komma gott igenom honom, innan han hinner kringränna oss.

Emellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig åter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen elektrisk hastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne av en tall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig flamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i rök, därefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades av vinden, naken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla sidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade den med otrolig snabbhet framåt. Röken blev allt tjockare omkring de flyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, vilka liksom utsåddes av blåsten. Skynda! ropade Ollikainen alltemellanåt. Det blir värre än jag tänkte. Och över kärret kunna vi omöjligen gå tillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!