Det blef icke lätt att göra upp eld, men det lyckades till slut under skygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln framtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvåt och hans bössa äfvenledes. Man måste derföre nöja sig med hvad som fanns. Bolla hade aflägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd hjortron från kärret. Efter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa granris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord, utvidgades, så att hela sällskapet fick rum derunder. Äfven hästarna samlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så att skogen snart blef torr igen och på denna obehagliga dag följde en skön natt. Thorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra susningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en blick på de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning hvilade öfver dem. Några stjernor framblickade på den klarnade himlen och kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan, der hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom en stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin sömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Der hade elden fattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då de fattades af lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden knotat öfver sitt öde. Hästarne blefvo genast förda till skjulet för att belastas. Skogen är rå sedan regnet, sade gubben. Vi komma godt igenom honom, innan han hinner kringränna oss. Emellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig åter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk hastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne af en tall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig flamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i rök, derefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades af vinden, naken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla sidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade den med otrolig snabbhet framåt. Röken blef allt tjockare omkring de flyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, hvilka liksom utsåddes af blåsten. Skynda! ropade Ollikainen alltemellanåt. Det blir värre än jag tänkte. Och öfver kärret kunna vi omöjligen gå tillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!