Det blef icke lätt att göra upp eld, men det lyckades till slut under
skygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln
framtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvåt och
hans bössa äfvenledes. Man måste derföre nöja sig med hvad som fanns.
Bolla hade aflägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd
hjortron från kärret.
Efter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa
granris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord,
utvidgades, så att hela sällskapet fick rum derunder. Äfven hästarna
samlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så
att skogen snart blef torr igen och på denna obehagliga dag följde en
skön natt.
Thorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra
susningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en
blick på de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning
hvilade öfver dem. Några stjernor framblickade på den klarnade himlen
och kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde
Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan,
der hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom
en stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin
sömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Der hade elden
fattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända
sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då
de fattades af lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden
knotat öfver sitt öde. Hästarne blefvo genast förda till skjulet för
att belastas. Skogen är rå sedan regnet, sade gubben. Vi komma godt
igenom honom, innan han hinner kringränna oss.
Emellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig
åter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på
den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk
hastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne af en
tall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig
flamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i
rök, derefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades af vinden,
naken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla
sidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade
den med otrolig snabbhet framåt. Röken blef allt tjockare omkring de
flyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, hvilka liksom
utsåddes af blåsten. Skynda! ropade Ollikainen alltemellanåt. Det
blir värre än jag tänkte. Och öfver kärret kunna vi omöjligen gå
tillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!
skygd af ett slags tak af granris, som karlarne uppsatte. Kitteln
framtogs, men det var knappt om lifsmedel. Thorsten var genomvåt och
hans bössa äfvenledes. Man måste derföre nöja sig med hvad som fanns.
Bolla hade aflägsnat sig och kom tillbaka med ett betydligt förråd
hjortron från kärret.
Efter måltiden begynte ett allmänt arbete på nattlägret. En massa
granris sammandrogs och det skjul, hvarunder elden blifvit uppgjord,
utvidgades, så att hela sällskapet fick rum derunder. Äfven hästarna
samlades omkring en eld, som karlarna antände. Det begynte blåsa, så
att skogen snart blef torr igen och på denna obehagliga dag följde en
skön natt.
Thorsten slumrade stilla till midnatten, då han vaknade vid den dystra
susningen i träden. Han satte sig upp på sin granrisbädd och kastade en
blick på de sofvande rundtomkring. Den nordiska sommarnattens skymning
hvilade öfver dem. Några stjernor framblickade på den klarnade himlen
och kolen glimmade ännu efter elden, sedan aftonen. Men hastigt hörde
Thorsten ett eget frustande och oroligt stampande från den sidan,
der hästarna voro. Han reste sig upp helt och hållet. Då mötte honom
en stark rök. Han ropade till och hela sällskapet spratt upp ur sin
sömn. Karlarne skyndade med Thorsten till sina hästar. Der hade elden
fattat uti en gran, som nu stod i full låga och höll på att antända
sina grannar. Det var ett eget knastrande och brakande i barren då
de fattades af lågan, svartnade och förtärdes. Det var liksom träden
knotat öfver sitt öde. Hästarne blefvo genast förda till skjulet för
att belastas. Skogen är rå sedan regnet, sade gubben. Vi komma godt
igenom honom, innan han hinner kringränna oss.
Emellertid uppbröt sällskapet med största skyndsamhet. Gubben satte sig
åter i spetsen för tåget, Thorsten slutade det. Han såg sig ofta om på
den alltmera kringgripande skogselden. Det var som om en egen electrisk
hastighet legat i lågorna. Så snart de vidrörde de nedre grenarne af en
tall, tändes dessa nästan ögonblickligt och en blixtlik, spiralformig
flamma flög uppför stammen ända till toppen, som hastigt insveptes i
rök, derefter svartnade och, då röken hastigt bortfläktades af vinden,
naken och glödande sträckte sina alltmera förkolnande grenar åt alla
sidor. Elden hoppade från träd till träd. Vinden tilltog och jagade
den med otrolig snabbhet framåt. Röken blef allt tjockare omkring de
flyende. Slutligen blandades röken med glödande barr, hvilka liksom
utsåddes af blåsten. Skynda! ropade Ollikainen alltemellanåt. Det
blir värre än jag tänkte. Och öfver kärret kunna vi omöjligen gå
tillbaka. Håll er tätt tillsammans, så att ingen förlorar spåret!