De, som söka undertrycka en åsikt, förneka naturligtvis dess sanning. Men de äro icke ofelbara; de hava ingen rätt att avgöra frågan å hela människosläktets vägnar och att utestänga varje annan person från möjligheten att själv bedöma den. Den, som förvägrar en annan att lyssna till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för givet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själv ofelbarhet. Det förkastliga i ett sådant tilltag må anses ådagalagt genom detta ofta anförda skäl, som icke är det sämsta därför, att det är gammalt och vanligt.

Till skada för människornas sunda omdöme har det faktum, att de icke äro ofelbara, i praktiken långt ifrån erhållit det inflytande på deras domslut, som man alltid i teorien tillmäter detsamma. Ty ehuru var och en vet, att han kan misstaga sig, är det endast få, som tänka på nödvändigheten av att vidtaga några försiktighetsmått mot sin bristfällighet eller som medgiva möjligheten av, att den åsikt, om vars sanning de känna sig visse, måhända just är ett av de misstag, för vilka de enligt sitt eget medgivande äro utsatta. Enväldiga regenter och andra, som äro vana vid oinskränkt lydnad, hava i de flesta fall ett fullständigt förtroende till sin egen mening i nästan alla frågor. Personer, som äro i den lyckligare ställningen att understundom få höra sina åsikter motsagda och som icke äro fullkomligt ovana vid att bliva rättade när de hava orätt, hysa denna obegränsade tillförsikt endast för dem av sina åsikter, som delas av deras omgivning eller av de personer, till vilka de vanligen vädja: ty i samma mån de hysa ringa förtroende för sitt eget personliga omdöme, stödja de sig vanligen med blind förtröstan på hela världens eller alla människors ofelbarhet. Men alla människor, det vill för varje individ säga: de människor, med vilka han kommer i beröring; hans parti, hans sekt, hans kyrka, hans samhällsklass. En person, för vilken detta uttryck omfattar någonting så vidsträckt som hans fosterland eller hans samtid, kan i jämförelse härmed nästan anses såsom en frisinnad och storslagen person. Ej heller rubbas hans tillit till denna kollektiva auktoritet genom den tanken, att andra tider, länder, sekter, kyrkor, klasser och partier hava tänkt och ännu i dag tänka raka motsatsen till vad han tänker. Åt sin värld överlåter han att svara för, att den har rätt gent emot andra personers oliktänkande världar; och det bekymrar honom aldrig, att endast en tillfällighet har bestämt, vilken av dessa talrika världar, som kommit att bliva föremålet för hans tillit, och att samma orsaker, som i London gjort honom till en av högkyrkans bekännare, skulle hava gjort honom till buddaist eller konfutsian i Peking. Och dock är det av sig självt lika uppenbart som någon bevisning kan göra det, att tidsåldrar icke äro mera ofelbara än individer. Varje tidsålder har hyst åsikter, vilka en följande tid har ansett ej blott falska utan rent av orimliga. Och lika visst som det är, att mångfaldiga meningar, som en gång i tiden varit allmänt antagna, förkastas av vår tid, lika visst är det, att många åsikter, som nu allmänt hyllas, skola förkastas av en kommande tid.