De, som söka undertrycka en åsikt, förneka naturligtvis dess sanning.
Men de äro icke ofelbara; de hafva ingen rätt att afgöra frågan å hela
människosläktets vägnar och att utestänga hvarje annan person från
möjligheten att själf bedöma den. Den, som förvägrar en annan att lyssna
till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för
gifvet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att
förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själf ofelbarhet. Det
förkastliga i ett sådant tilltag må anses ådagalagt genom detta ofta
anförda skäl, som icke är det sämsta därför, att det är gammalt och
vanligt.
Till skada för människornas sunda omdöme har det faktum, att de icke äro
ofelbara, i praktiken långt ifrån erhållit det inflytande på deras
domslut, som man alltid i teorien tillmäter detsamma. Ty ehuru hvar och
en vet, att han kan misstaga sig, är det endast få, som tänka på
nödvändigheten af att vidtaga några försiktighetsmått mot sin
bristfällighet eller som medgifva möjligheten af, att den åsikt, om
hvars sanning de känna sig visse, måhända just är ett af de misstag, för
hvilka de enligt sitt eget medgifvande äro utsatta. Enväldiga regenter
och andra, som äro vana vid oinskränkt lydnad, hafva i de flästa fall
ett fullständigt förtroende till sin egen mening i nästan alla frågor.
Personer, som äro i den lyckligare ställningen att understundom få höra
sina åsikter motsagda och som icke äro fullkomligt ovana vid att blifva
rättade när de hafva orätt, hysa denna obegränsade tillförsikt endast
för dem af sina åsikter, som delas af deras omgifning eller af de
personer, till hvilka de vanligen vädja: ty i samma mån de hysa ringa
förtroende för sitt eget personliga omdöme, stödja de sig vanligen med
blind förtröstan på hela världens eller alla människors ofelbarhet.
Men alla människor, det vill för hvarje individ säga: de människor,
med hvilka han kommer i beröring; hans parti, hans sekt, hans kyrka,
hans samhällsklass. En person, för hvilken detta uttryck omfattar
någonting så vidsträckt som hans fosterland eller hans samtid, kan i
jämförelse härmed nästan anses såsom en frisinnad och storslagen person.
Ej häller rubbas hans tillit till denna kollektiva auktoritet genom den
tanken, att andra tider, länder, sekter, kyrkor, klasser och partier
hafva tänkt och ännu i dag tänka raka motsatsen till hvad han tänker. Åt
sin värld öfverlåter han att svara för, att den har rätt gent emot
andra personers oliktänkande världar; och det bekymrar honom aldrig,
att endast en tillfällighet har bestämt, hvilken af dessa talrika
världar, som kommit att blifva föremålet för hans tillit, och att samma
orsaker, som i London gjort honom till en af högkyrkans bekännare,
skulle hafva gjort honom till buddaist eller konfutsian i Peking. Och
dock är det af sig själft lika uppenbart som någon bevisning kan göra
det, att tidsåldrar icke äro mera ofelbara än individer. Hvarje
tidsålder har hyst åsikter, hvilka en följande tid har ansett ej blott
falska utan rent af orimliga. Och lika visst som det är, att mångfaldiga
meningar, som en gång i tiden varit allmänt antagna, förkastas af vår
tid, lika visst är det, att många åsikter, som nu allmänt hyllas, skola
förkastas af en kommande tid.
Men de äro icke ofelbara; de hafva ingen rätt att afgöra frågan å hela
människosläktets vägnar och att utestänga hvarje annan person från
möjligheten att själf bedöma den. Den, som förvägrar en annan att lyssna
till en mening, emedan han är viss på, att den är falsk, tager för
gifvet, att hans egen visshet är detsamma som absolut visshet. Att
förhindra meningsutbyte är att tillmäta sig själf ofelbarhet. Det
förkastliga i ett sådant tilltag må anses ådagalagt genom detta ofta
anförda skäl, som icke är det sämsta därför, att det är gammalt och
vanligt.
Till skada för människornas sunda omdöme har det faktum, att de icke äro
ofelbara, i praktiken långt ifrån erhållit det inflytande på deras
domslut, som man alltid i teorien tillmäter detsamma. Ty ehuru hvar och
en vet, att han kan misstaga sig, är det endast få, som tänka på
nödvändigheten af att vidtaga några försiktighetsmått mot sin
bristfällighet eller som medgifva möjligheten af, att den åsikt, om
hvars sanning de känna sig visse, måhända just är ett af de misstag, för
hvilka de enligt sitt eget medgifvande äro utsatta. Enväldiga regenter
och andra, som äro vana vid oinskränkt lydnad, hafva i de flästa fall
ett fullständigt förtroende till sin egen mening i nästan alla frågor.
Personer, som äro i den lyckligare ställningen att understundom få höra
sina åsikter motsagda och som icke äro fullkomligt ovana vid att blifva
rättade när de hafva orätt, hysa denna obegränsade tillförsikt endast
för dem af sina åsikter, som delas af deras omgifning eller af de
personer, till hvilka de vanligen vädja: ty i samma mån de hysa ringa
förtroende för sitt eget personliga omdöme, stödja de sig vanligen med
blind förtröstan på hela världens eller alla människors ofelbarhet.
Men alla människor, det vill för hvarje individ säga: de människor,
med hvilka han kommer i beröring; hans parti, hans sekt, hans kyrka,
hans samhällsklass. En person, för hvilken detta uttryck omfattar
någonting så vidsträckt som hans fosterland eller hans samtid, kan i
jämförelse härmed nästan anses såsom en frisinnad och storslagen person.
Ej häller rubbas hans tillit till denna kollektiva auktoritet genom den
tanken, att andra tider, länder, sekter, kyrkor, klasser och partier
hafva tänkt och ännu i dag tänka raka motsatsen till hvad han tänker. Åt
sin värld öfverlåter han att svara för, att den har rätt gent emot
andra personers oliktänkande världar; och det bekymrar honom aldrig,
att endast en tillfällighet har bestämt, hvilken af dessa talrika
världar, som kommit att blifva föremålet för hans tillit, och att samma
orsaker, som i London gjort honom till en af högkyrkans bekännare,
skulle hafva gjort honom till buddaist eller konfutsian i Peking. Och
dock är det af sig själft lika uppenbart som någon bevisning kan göra
det, att tidsåldrar icke äro mera ofelbara än individer. Hvarje
tidsålder har hyst åsikter, hvilka en följande tid har ansett ej blott
falska utan rent af orimliga. Och lika visst som det är, att mångfaldiga
meningar, som en gång i tiden varit allmänt antagna, förkastas af vår
tid, lika visst är det, att många åsikter, som nu allmänt hyllas, skola
förkastas af en kommande tid.