Tre värst från land en hög fregatt
till spillror maldes. Liken flöto
i ringar kring, där bränningarna bröto.
Mot stranden drev en kullvräkt båt, en ratt.
Det dagades. Emellan klippor skruvat,
låg, oskatt, akterskeppet än,
och där kajutan ner mot vattnet krängde,
en krans av eternell i fönstret hängde.
Längs vraket roddes bonden. Skyggt hans män
mot fönstret sågo, som om hämnden ruvat
bland evighetens blom.
Man äntrade. Kajutan tycktes tom,
men längst i tunga dunklet någon snyftade.
Det var en flicka, omkring tio år,
med lärftsvitt anlete och ramsvart hår,
som grät och kramade i vänstra handen
ett silverradband, men den högra lyftade
som till en smekning hon mot bondens skägg.
Han teg. Han bar sitt fynd till relingsranden.
Han bar det högt och teg. De andras blod
vart stelt som is. Men flickan låg blott,
som om hon lagts i säng av mor, och såg blott
mot bonden upp och sade: "Du är god".
Hans börda föll i havet. Men en vägg,
en vit, en himmelshög, flöt upp ur det.
Emellan vattnets plask och det, som följde,
minuten växte till en evighet.
Ett band av vålnads vita sjöröksöar
orkansnabbt vältes över dödsmärkt hav
mot vraket, som ett nålfint duggrägn höljde.
Från räcket bonden såg i djupets sjöar
så fridsällt ner, som hade i en grav
han blommor fällt, och blekt han log. Men skräck,
en måttlös, vettlös, grep hans män. 1 båten
de störtade och kapade med bilan
dess spända lina. Deras ögon gråten
begynte fylla, och dem tycktes vilan
i döden mindre hemsk än vrakets däck.
Vid deras själars speglar fläck vid fläck
i röda odådsnätter häftat fast
och frätt och tärt som rosten i en klinga.
Nu var det, som en gammal fjätter brast!
De grepo efter böner, funno inga.
Kring båten misten föll. Bakom dem ljöd
en bränning och en annan bröt framför dem.
Nu blir oktoberhavet deras död,
om ej ett helgons böner tala för dem!
Den morgonen vart nådens gärning övad
mot männen utan nåd, som bragts att gråta.
Och när de grubblat på sin räddnings gåta
på undret, som dem hinna lät en lövad
och fridfull vik med last av brott ombord,
de tänkt: Guds öga, evigt vaket,
oss skådade med barnets blick på vraket,
den enda gudens makt att allt förlåta
tog röst och talade med barnets ord.
till spillror maldes. Liken flöto
i ringar kring, där bränningarna bröto.
Mot stranden drev en kullvräkt båt, en ratt.
Det dagades. Emellan klippor skruvat,
låg, oskatt, akterskeppet än,
och där kajutan ner mot vattnet krängde,
en krans av eternell i fönstret hängde.
Längs vraket roddes bonden. Skyggt hans män
mot fönstret sågo, som om hämnden ruvat
bland evighetens blom.
Man äntrade. Kajutan tycktes tom,
men längst i tunga dunklet någon snyftade.
Det var en flicka, omkring tio år,
med lärftsvitt anlete och ramsvart hår,
som grät och kramade i vänstra handen
ett silverradband, men den högra lyftade
som till en smekning hon mot bondens skägg.
Han teg. Han bar sitt fynd till relingsranden.
Han bar det högt och teg. De andras blod
vart stelt som is. Men flickan låg blott,
som om hon lagts i säng av mor, och såg blott
mot bonden upp och sade: "Du är god".
Hans börda föll i havet. Men en vägg,
en vit, en himmelshög, flöt upp ur det.
Emellan vattnets plask och det, som följde,
minuten växte till en evighet.
Ett band av vålnads vita sjöröksöar
orkansnabbt vältes över dödsmärkt hav
mot vraket, som ett nålfint duggrägn höljde.
Från räcket bonden såg i djupets sjöar
så fridsällt ner, som hade i en grav
han blommor fällt, och blekt han log. Men skräck,
en måttlös, vettlös, grep hans män. 1 båten
de störtade och kapade med bilan
dess spända lina. Deras ögon gråten
begynte fylla, och dem tycktes vilan
i döden mindre hemsk än vrakets däck.
Vid deras själars speglar fläck vid fläck
i röda odådsnätter häftat fast
och frätt och tärt som rosten i en klinga.
Nu var det, som en gammal fjätter brast!
De grepo efter böner, funno inga.
Kring båten misten föll. Bakom dem ljöd
en bränning och en annan bröt framför dem.
Nu blir oktoberhavet deras död,
om ej ett helgons böner tala för dem!
Den morgonen vart nådens gärning övad
mot männen utan nåd, som bragts att gråta.
Och när de grubblat på sin räddnings gåta
på undret, som dem hinna lät en lövad
och fridfull vik med last av brott ombord,
de tänkt: Guds öga, evigt vaket,
oss skådade med barnets blick på vraket,
den enda gudens makt att allt förlåta
tog röst och talade med barnets ord.