Efter denna temmeligen vidlyftigt utförda, men välmenta proposition, hvaruppå jag långt före dess sista mening svarat ett rätt gärna, öppnade min bugande rådgifvare vagnsdörren, samt hjelpte mig stiga utur. Verkeligen ljudade också redan de högtidliga klockorna ifrån det närbelägna kyrkotornet, det var här så bruket, att Lördagsringningen förkunnade Sabbatens ankomst. Jag lät alltså i ett snyggt rum inbära mina res-effekter, samt logerade mig in derså godt jag kunde. Kuskens förslag kom mig nu före som icke så alldeles omöjligt att efterfölja, och sedan jag med mitt värdsfolks lilla söta flicka bortpratat en del af den återstående aftonen, sökte jag i hvilan ro, för mitt bedröfvade sinne... I dag uppväcktes jag af mitt lilla gåriga aftonsällskap; ledd vid sin söndagsputsade moders hand insteg hon till mig, med det lilla hvita förklädet uppfyldt af doftande liljekonvaljer och de skönaste hvitsippor jag någonsin sett. Hvar hade dessa sednare, undangömde för solens redan brännande strålar, kunnat bevara sin mjella hvithet och friskhet. Ack! huru vackra ären J barn af den gudomliga naturen; huru afvundsvärd eder skära renhet... Sedan jag påklädt mig, och utur min nessesair framtagit samt uppå den lilla gifverskans hals bundit ett litet guldkors till minne af denna glada morgon, hastade jag, biträdd af henne, att till en krans hopfläta blommorna. Jag hade just slutat, att med densamma pryda min hatt, då den till gudstjensten sammankallade ringningen åter begynte. I ett språng var den lilla ifrån mig, och då jag kastade ögat utät vägen, såg jag henne redan långsamt och allvarligt, likt en sedig tärna, framgå vid sin moders sida... Jag har besökt detta Guds hus, hvilket med andakt beträdt, ingenstädes förfelar sin gudomliga verkan. Frisk och mild inflägtade vårluften i dess korsgångar och andades frid och välkommande till det mangrant församlade folket. Ödmjuka med hukade hufvuden sutto på ena sidan af den lilla kyrkan qvinnorna i mjella hufvudkläden, och uppå den andra, karlarne med blottade hufvuden; andakt och stillhet rådde öfverallt, ej ett andetag hördes, icke ens af de späda barnen, hvilka åtföljt sine föräldrar, tills klockaren uppstämde den vackra psalmen N:o 392. Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp; då inföll hela församlingen uti en ljudande chorus; men jag, Emilia! jag sjöng ej, min själ var så betagen, att rösten ej förmådde höja sig till instämmande af den allmänna lofsången; jag kände tårarne jaga utför mina kinder, och först då, när psalmen var slutad vågade jag upplyfta mitt tunga hufvud... Jag skyndar nu att omnämna Ordets förkunnare; tänk dig ingen af nutidens välfriserad, finrakad och modern sprätt, hvilken med låtsad allvarlighet, i förtid påklädt kappan, nej, en åldrig gubbe med silfverhvita lockar, skred långsamt gången uppföre, vördnadsbjudande uti sin enkla drägt, och sjelf bärande sin gammalmodiga psalmbok, utur hvilken han snart för menigheten uppläste några till hjertat gående verser. Med darrande men hög röst gaf han nu folket sin välsignelse, innan han vidrörde det ämne, från hvilket han sedermera i korthet, men tydligt och med full mening, förklararade: Skapelsens ändamål, och Guds hopp att genom dess mångfald beveka menniskans hjerta till erkännande af Hans vishet och godhet. Svårt vore för mig att upprepa, hvad jag likväl med uppmärksamhet af den aktade Gubbens läppar hörde utföras, och säkert, så hoppas jag, försvinner ej det goda intryck mitt hjerta deraf erfor. Sedan jag sagt mitt värdsfolk farväl och med hjertlighet kyst den lilla flickan, hvilken till ett återseende lofvade bevara det lilla korset, lemnade jag lättad och lugnad denna vänliga fristad.