Efter denna temmeligen vidlyftigt utförda, men välmenta proposition,
hvaruppå jag långt före dess sista mening svarat ett rätt gärna,
öppnade min bugande rådgifvare vagnsdörren, samt hjelpte mig stiga
utur. Verkeligen ljudade också redan de högtidliga klockorna ifrån det
närbelägna kyrkotornet, det var här så bruket, att Lördagsringningen
förkunnade Sabbatens ankomst. Jag lät alltså i ett snyggt rum inbära
mina res-effekter, samt logerade mig in derså godt jag kunde. Kuskens
förslag kom mig nu före som icke så alldeles omöjligt att efterfölja,
och sedan jag med mitt värdsfolks lilla söta flicka bortpratat en del
af den återstående aftonen, sökte jag i hvilan ro, för mitt bedröfvade
sinne... I dag uppväcktes jag af mitt lilla gåriga aftonsällskap; ledd
vid sin söndagsputsade moders hand insteg hon till mig, med det lilla
hvita förklädet uppfyldt af doftande liljekonvaljer och de skönaste
hvitsippor jag någonsin sett. Hvar hade dessa sednare, undangömde för
solens redan brännande strålar, kunnat bevara sin mjella hvithet och
friskhet. Ack! huru vackra ären J barn af den gudomliga naturen; huru
afvundsvärd eder skära renhet...

Sedan jag påklädt mig, och utur min nessesair framtagit samt uppå den
lilla gifverskans hals bundit ett litet guldkors till minne af denna
glada morgon, hastade jag, biträdd af henne, att till en krans hopfläta
blommorna. Jag hade just slutat, att med densamma pryda min hatt, då
den till gudstjensten sammankallade ringningen åter begynte. I ett
språng var den lilla ifrån mig, och då jag kastade ögat utät vägen, såg
jag henne redan långsamt och allvarligt, likt en sedig tärna, framgå
vid sin moders sida...

Jag har besökt detta Guds hus, hvilket med andakt beträdt, ingenstädes
förfelar sin gudomliga verkan. Frisk och mild inflägtade vårluften i
dess korsgångar och andades frid och välkommande till det mangrant
församlade folket. Ödmjuka med hukade hufvuden sutto på ena sidan af
den lilla kyrkan qvinnorna i mjella hufvudkläden, och uppå den andra,
karlarne med blottade hufvuden; andakt och stillhet rådde öfverallt, ej
ett andetag hördes, icke ens af de späda barnen, hvilka åtföljt sine
föräldrar, tills klockaren uppstämde den vackra psalmen N:o 392. Den
blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp; då inföll hela
församlingen uti en ljudande chorus; men jag, Emilia! jag sjöng ej, min
själ var så betagen, att rösten ej förmådde höja sig till instämmande
af den allmänna lofsången; jag kände tårarne jaga utför mina kinder,
och först då, när psalmen var slutad vågade jag upplyfta mitt tunga
hufvud...

Jag skyndar nu att omnämna Ordets förkunnare; tänk dig ingen af
nutidens välfriserad, finrakad och modern sprätt, hvilken med låtsad
allvarlighet, i förtid påklädt kappan, nej, en åldrig gubbe med
silfverhvita lockar, skred långsamt gången uppföre, vördnadsbjudande
uti sin enkla drägt, och sjelf bärande sin gammalmodiga psalmbok, utur
hvilken han snart för menigheten uppläste några till hjertat gående
verser. Med darrande men hög röst gaf han nu folket sin välsignelse,
innan han vidrörde det ämne, från hvilket han sedermera i korthet, men
tydligt och med full mening, förklararade: Skapelsens ändamål, och Guds
hopp att genom dess mångfald beveka menniskans hjerta till erkännande
af Hans vishet och godhet.

Svårt vore för mig att upprepa, hvad jag likväl med uppmärksamhet af
den aktade Gubbens läppar hörde utföras, och säkert, så hoppas jag,
försvinner ej det goda intryck mitt hjerta deraf erfor.

Sedan jag sagt mitt värdsfolk farväl och med hjertlighet kyst den lilla
flickan, hvilken till ett återseende lofvade bevara det lilla korset,
lemnade jag lättad och lugnad denna vänliga fristad.