Efter denna tämligen vidlyftigt utförda, men välmenta proposition, varuppå jag långt före dess sista mening svarat ett rätt gärna, öppnade min bugande rådgivare vagnsdörren, samt hjälpte mig stiga utur. Verkligen ljudade också redan de högtidliga klockorna ifrån det närbelägna kyrkotornet, det var här så bruket, att Lördagsringningen förkunnade Sabbatens ankomst. Jag lät alltså i ett snyggt rum inbära mina res-effekter, samt logerade mig in där så gott jag kunde. Kuskens förslag kom mig nu före som icke så alldeles omöjligt att efterfölja, och sedan jag med mitt värdsfolks lilla söta flicka bortpratat en del av den återstående aftonen, sökte jag i vilan ro, för mitt bedrövade sinne... I dag uppväcktes jag av mitt lilla gåriga aftonsällskap; ledd vid sin söndagsputsade moders hand insteg hon till mig, med det lilla vita förklädet uppfyllt av doftande liljekonvaljer och de skönaste vitsippor jag någonsin sett. Var hade dessa senare, undangömde för solens redan brännande strålar, kunnat bevara sin mjella vithet och friskhet. Ack! huru vackra ären J barn av den gudomliga naturen; huru avundsvärd eder skära renhet...

Sedan jag påklätt mig, och utur min necessär framtagit samt uppå den lilla giverskans hals bundit ett litet guldkors till minne av denna glada morgon, hastade jag, biträdd av henne, att till en krans hopfläta blommorna. Jag hade just slutat, att med densamma pryda min hatt, då den till gudstjänsten sammankallade ringningen åter begynte. I ett språng var den lilla ifrån mig, och då jag kastade ögat utåt vägen, såg jag henne redan långsamt och allvarligt, likt en sedig tärna, framgå vid sin moders sida...

Jag har besökt detta Guds hus, vilket med andakt beträtt, ingenstädes förfelar sin gudomliga verkan. Frisk och mild infläktade vårluften i dess korsgångar och andades frid och välkommande till det mangrant församlade folket. Ödmjuka med hukade huvuden sutto på ena sidan av den lilla kyrkan kvinnorna i mjella huvudkläden, och uppå den andra, karlarne med blottade huvuden; andakt och stillhet rådde överallt, ej ett andetag hördes, icke ens av de späda barnen, vilka åtföljt sine föräldrar, tills klockaren uppstämde den vackra psalmen N:o 392. Den blida vår är inne, och nytt blir jordens hopp; då inföll hela församlingen uti en ljudande chorus; men jag, Emilia! jag sjöng ej, min själ var så betagen, att rösten ej förmådde höja sig till instämmande av den allmänna lovsången; jag kände tårarne jaga utför mina kinder, och först då, när psalmen var slutad vågade jag upplyfta mitt tunga huvud...

Jag skyndar nu att omnämna Ordets förkunnare; tänk dig ingen av nutidens välfriserad, finrakad och modern sprätt, vilken med låtsad allvarlighet, i förtid påklätt kappan, nej, en åldrig gubbe med silvervita lockar, skred långsamt gången uppföre, vördnadsbjudande uti sin enkla dräkt, och själv bärande sin gammalmodiga psalmbok, utur vilken han snart för menigheten uppläste några till hjärtat gående verser. Med darrande men hög röst gav han nu folket sin välsignelse, innan han vidrörde det ämne, från vilket han sedermera i korthet, men tydligt och med full mening, förklarade: Skapelsens ändamål, och Guds hopp att genom dess mångfald beveka människans hjärta till erkännande av Hans vishet och godhet.

Svårt vore för mig att upprepa, vad jag likväl med uppmärksamhet av den aktade Gubbens läppar hörde utföras, och säkert, så hoppas jag, försvinner ej det goda intryck mitt hjärta därav erfor.

Sedan jag sagt mitt värdsfolk farväl och med hjärtlighet kyst den lilla flickan, vilken till ett återseende lovade bevara det lilla korset, lämnade jag lättad och lugnad denna vänliga fristad.