Hon slöt dörren och gick bort lika snabt som hon kommit.

En djup suck bröt sig väg ur Fannys bröst. Hon lutade sig öfver bordet,
stödde hufvudet mot armen och brast i gråt.

Men det var icke alls klokt. Saken gjordes icke därigenom bättre, ögonen
blefvo endast svullna och röda. I detsamma hörde hon också till sin
förskräckelse främmande komma in i tamburen. Hastigt sprang hon till
tvättfatet, sköljde sitt ansikte med kallt vatten och bytte sedan om
dräkt, såsom modern bestämt.

I salen voro redan en hel mängd gäster församlade, då hon steg in. Fru
Ahlholm satt i soffan, vid och bred i full paryr: på hufvudet en hvit
mössa, från hvilken breda sidenband hängde ned på axlarna, i öronen
guldringar med långa hängen, hvilka prydligt svängde och dinglade på
halsen hvar gång hon vände på hufvudet. För öfrigt skedde detta
idkeligen, antagligen af den orsak, att hon ville hålla dem i jämn
rörelse, ty de hade måhända eljes icke blifvit tillräckligt observerade.

Fru Ahlholm var utan tvifvel den mest framstående personen i sällskapet,
det såg man genast vid första ögonkastet af hennes pretentiösa min och
den belåtna själfmedvetenhet, hvarmed hon blickade omkring sig. Och lika
anspråksfullt var alt, som tillhörde henne. Till exempel den grå, af
silkesblandadt ylletyg gjorda klädningen och den svarta spetssjalen på
hennes axlar, huru yfdes icke de och bredde ut sig alldeles som om de
velat säga: se på oss! - hvad äro ni andra i bredd med oss!

Hon var ett fetlagdt, undersätsigt fruntimmer, på några och fyratio år,
mängden lik, hvarken ful eller vacker. Nu, då hon blifvit gammal, var
hyn brunrasmig, men såsom ung hade hon kanske varit hvithylt, då håret
ännu var linfärgadt. Af samma färg tyktes äfven den glesa, rakt
utskjutande ögonhårsstubben vara, så mycket man kunde urskilja af
densamma. De utstående, runda, blekblå ögonen lyste af själfmedvetenhet,
och munnen var beständigt dragen till ett belåtet leende, så att de små
tänderna blänkte fram, och till och med tandköttet syntes, isynnerhet på
sidorna. På ena kinden satt ett födelsemärke eller en vårta, med några
långa hårstrån ytterst, och just på det ställe, hvilket sköt ut i en
rundel, då munnen drogs till skratt. Annars, som sagdt, var hon mängden
lik, hvarken ful eller vacker.

Fru Saxman, målarens hustru, satt blek och mager närmast henne; hon
petade idkeligen med ena handens pekfinger om sina läppar och hörde
kutryggig och aktningsfullt uppmärksam på fru Ahlholms prat, hvilket hon
alt emellanåt interfolierade med små bifallande ljud. Någon motsatt
åsikt uttrykte hon aldrig ens för unders skull, och många ord var det
för öfrigt inte häller som hon i en följd vågade komma fram med.

I stället försökte ett yngre fruntimmer, som satt på andra sidan,
midtemot soffan, att alt emellanåt få ordet, fastän fru Ahlholm
omintetgjorde alla dylika ansträngningar, i det hon höjde rösten ännu
mera och gaf ökadt eftertryck åt sina ord. Det var fru Lindeman, hvilken
allmänt benämdes kalendern, af orsak att hon på det allra noggrannaste
kände till alla människors förhållanden, ja mycket bättre än de själfva.
Hon hade ett märkvärdigt godt minne. Hon kom precis ihåg huru många
klädningar, hattar, tröjor och andra klädespersedlar hvar och en af
hennes bekanta ägde. Dessutom kunde hon på pennin säga huru mycket de
kostat, när de voro gjorda, hvilken sömmerska som sytt dem, från hvilken
bod tyget var köpt och dussintals andra omständigheter, hvilka stodo i
någon som hälst gemenskap med denna viktiga sak.

Med lika skarp iakttagelseförmåga utletade hon äfven människornas minsta
svagheter, drog fram dem, förstorade och färglade dem med sådan
konstfärdighet, att af den stackare, hvilken råkade vara föremål därför,
slutligen ej syntes något annat än dessa hans dåliga sidor.

Och ingen kände så väl till stadens skvallerhistorier som fru Lindeman,
hvilken riktigt njöt, när hon fick berätta dem. Och åhörarena njöto
välförståendes också. Hvad är för oss, låga, jordiska varelser
angenämare, än att höra andra klandras och smädas!

Fru Ahlholm hade kort före Fannys inträde skrutit med sin son, Alfred,
hvilken med stort besvär, sedan han suttit två år på hvarje klass,
klättrat upp ända till fjärde klassen i lyceet.