Hon slöt dörren och gick bort lika snabbt som hon kommit.

En djup suck bröt sig väg ur Fannys bröst. Hon lutade sig över bordet, stödde huvudet mot armen och brast i gråt.

Men det var icke alls klokt. Saken gjordes icke därigenom bättre, ögonen blevo endast svullna och röda. I detsamma hörde hon också till sin förskräckelse främmande komma in i tamburen. Hastigt sprang hon till tvättfatet, sköljde sitt ansikte med kallt vatten och bytte sedan om dräkt, såsom modern bestämt.

I salen voro redan en hel mängd gäster församlade, då hon steg in. Fru Ahlholm satt i soffan, vid och bred i full paryr: på huvudet en vit mössa, från vilken breda sidenband hängde ned på axlarna, i öronen guldringar med långa hängen, vilka prydligt svängde och dinglade på halsen var gång hon vände på huvudet. För övrigt skedde detta idkeligen, antagligen av den orsak, att hon ville hålla dem i jämn rörelse, ty de hade måhända eljes icke blivit tillräckligt observerade.

Fru Ahlholm var utan tvivel den mest framstående personen i sällskapet, det såg man genast vid första ögonkastet av hennes pretentiösa min och den belåtna självmedvetenhet, varmed hon blickade omkring sig. Och lika anspråksfullt var allt, som tillhörde henne. Till exempel den grå, av silkesblandat ylletyg gjorda klädningen och den svarta spetssjalen på hennes axlar, huru yfdes icke de och bredde ut sig alldeles som om de velat säga: se på oss! - vad äro ni andra i bredd med oss!

Hon var ett fetlagt, undersätsigt fruntimmer, på några och fyratio år, mängden lik, varken ful eller vacker. Nu, då hon blivit gammal, var hyn brunrasmig, men såsom ung hade hon kanske varit vithylt, då håret ännu var linfärgat. Av samma färg tycktes även den glesa, rakt utskjutande ögonhårsstubben vara, så mycket man kunde urskilja av densamma. De utstående, runda, blekblå ögonen lyste av självmedvetenhet, och munnen var beständigt dragen till ett belåtet leende, så att de små tänderna blänkte fram, och till och med tandköttet syntes, isynnerhet på sidorna. På ena kinden satt ett födelsemärke eller en vårta, med några långa hårstrån ytterst, och just på det ställe, vilket sköt ut i en rundel, då munnen drogs till skratt. Annars, som sagt, var hon mängden lik, varken ful eller vacker.

Fru Saxman, målarens hustru, satt blek och mager närmast henne; hon petade idkeligen med ena handens pekfinger om sina läppar och hörde kutryggig och aktningsfullt uppmärksam på fru Ahlholms prat, vilket hon allt emellanåt interfolierade med små bifallande ljud. Någon motsatt åsikt uttrykte hon aldrig ens för unders skull, och många ord var det för övrigt inte heller som hon i en följd vågade komma fram med.

I stället försökte ett yngre fruntimmer, som satt på andra sidan, mittemot soffan, att allt emellanåt få ordet, fastän fru Ahlholm omintetgjorde alla dylika ansträngningar, i det hon höjde rösten ännu mera och gav ökat eftertryck åt sina ord. Det var fru Lindeman, vilken allmänt benämndes kalendern, av orsak att hon på det allra noggrannaste kände till alla människors förhållanden, ja mycket bättre än de själva. Hon hade ett märkvärdigt gott minne. Hon kom precis ihåg huru många klädningar, hattar, tröjor och andra klädespersedlar var och en av hennes bekanta ägde. Dessutom kunde hon på pennin säga huru mycket de kostat, när de voro gjorda, vilken sömmerska som sytt dem, från vilken bod tyget var köpt och dussintals andra omständigheter, vilka stodo i någon som helst gemenskap med denna viktiga sak.

Med lika skarp iakttagelseförmåga utletade hon även människornas minsta svagheter, drog fram dem, förstorade och färglade dem med sådan konstfärdighet, att av den stackare, vilken råkade vara föremål därför, slutligen ej syntes något annat än dessa hans dåliga sidor.

Och ingen kände så väl till stadens skvallerhistorier som fru Lindeman, vilken riktigt njöt, när hon fick berätta dem. Och åhörarena njöto välförståendes också. Vad är för oss, låga, jordiska varelser angenämare, än att höra andra klandras och smädas!

Fru Ahlholm hade kort före Fannys inträde skrutit med sin son, Alfred, vilken med stort besvär, sedan han suttit två år på varje klass, klättrat upp ända till fjärde klassen i lyceet.