Kardinalfågeln flög av och an i apelsinträdgården och sökte mask till
sin frukost; då och då gungade han på grenarna och sände ut sitt
uppmuntringsrop - Good cheer! - till människorna. Hans sång jublade
av glädje, ty det var hans festdagar, hans lektid. Hela den sydländska
världen var full av strålande solsken, granna blommor, en rikedom av
frukt, myriader insekter - och aldrig ett dyft att göra utom att
bada, kalasa och vara lycklig. Icke underligt då, att hans sång var en
profetia om gott mod för framtiden, ty hela hans förflutna var idel
lycka.

Kardinalfågeln var bara årsgammal, men ändå fladdrade hans tofs högt,
hans skägg var krusigt och svart, och han var ett riktigt under i fråga
om storlek och färg. Äldre hannar av hans familj, som hade flyttat
många gånger, föreföllo små bredvid honom, och fjäderskrudar, som
fällts år efter år, sågo färglösa ut i jämförelse med hans. Det var
som om ett klappande hjärta av eld fladdrat förbi, då han kom flygande
genom fruktträdgården.

Förra våren hade kardinalfågeln krupit ur ägget norrut, i Limberlost,
fåglarnas paradis. Där breda sig tusentals acres svart myrmark under
sommarsol och vintersnö. Där finnas mörka pölar av grumligt vatten,
små dalbottnar och kärrmark, som höjt sig. Skogsjättar resa sig mot
skyn eller ligga, täckta med sammetslent slam, multnande i solfläckiga
gölar, och busksnåren äro nästan ogenomträngliga.

Träsket liknar ett stort middagsbord för fåglar. Vilda vinrankor
klättra upp i toppen av de högsta träd, breda ut sig som parasoller
över grenarna, och deras festoner av vajande skott gunga som
silkesfransar för vindarnas lek. Fåglarna lata sig i skuggan, skala
av bark, samla torra klängen till byggmaterial för sina nästen och
kalasa på de sura druvorna. De slå ned i snattrande svärmar över de
vilda körsbärsträden och överlasta sina krävor med röda hagtornsbär,
vilda plommon, björnbär och papajer. Brakvedsträden, som kanta kärren,
dra till sig flockar, som söka bär, och träskets starrgräs och örter
tyngas ner av fröjägare. Dyn myllrar av mask, och hela moraset flammar
av blommor, vilkas färg och doft locka myriader insekter och fjärilar.

Trädkrypare stoltsera med rött och guld från trädtopparna, och
mjödhumlor och kolibris hjälpas åt att plundra blommornas fyllda
honungsgömmen. Luften omkring de vilda plommon- och rödtjörnsträden
vibrerar av millioner vildbins vingfladder, och flugsnapparna frossa
glupskt. Kärrets stinkande dunster locka insekter i svärmar, och
flugsnapparna vingla och kasta sig i luften under jakten efter dem.

Varje ihåligt träd hyser sin koloni av flädermöss. Ormar sola sig i
snåren. Vattendjuren dra efter sig glittrande, krusigt kölvatten,
då de simma över gölarna. Sköldpaddor välta sig klumpigt ner från
trädstockarna. Grodorna göra behagfulla hopp från pöl till pöl. Allt
vad som har hemortsrätt i denna del av landet - underjordiska,
krypande eller bevingade varelser - finns i Limberlost; men framför
allt är det ett favorittillhåll för fåglar.

Prydliga gröna Sylviaarter bygga bo i dess trädtoppar, och rödögda
grönsparvar välja sin bostad längre ner. Det är hemvist för
klockfåglar, finkar och trastar. Där finnas svärmar av koltrastar,
risfåglar och kråkor. Nötskrikor och härmtrastar gräla ständigt, och
gärdsmygar sladdra oavbrutet. Gyllingarna hänga sina börsliknande
bon på grenarna och hålla tillsammans med Tanagrafinkarna picknick
på mullbär och insekter. Om kvällen ila hökar fram på tysta vingar;
nattskärrorna uppstämma sina klagande läten, som de hålla på med
till långt in på natten, och ugglorna frossa i månljus och rikt
byte. I dagningen väcka rödhakesångarna varje ny dags ekon med sin
maning: Cheer up! och litet senare hjula stora, svarta gamar fram
över molnens rike eller hänga där som frusna smutsstänk, spejande över
Limberlost och den omgivande trakten efter föda. Rördrummens olåt höres
hela dagen, men den överröstas av den blåa hägerns gnisslande läte, då
han slår alla grodhjärtan med skräck, medan de enstaka skriken från en
vilsekommen lom, som skilt sig från sin flock under flyttningen norrut,
fylla träsket med klagande ljud.

Mellan Limberlosts trädtoppar fladdra fåglar, vilkas färg är mera
lysande än de grannaste blommors, som lyfta sina ansikten mot ljuset
och luften. Tjärnets näckrosor äro ej så vita som de hägrar, som fiska
mellan dem. Den yppigaste kvist av gullris är ej så färgstark som det
blänkande guldet på gyllingens bröst, då han gungar på den. Skrikorna
äro blåare än svärdsliljebädden, varöver de flaxa under gutturalt
snatter. Finkarna ha vackrare purpurfärg än järnörten. För varje fläck
lysved, som flammar i Limberlost, är det en kardinalfågel, som glöder
ännu rödare i en buske över den. De äro kanske inte talrikare än andra
fåglar, men deras lysande färg och deras oförskräckta benägenhet att
alltid hålla sig framme göra, att det förefaller så.

Kardinalfågeln hade kläckts ut i ett snår av vildros- och
björnbärsbuskar. Hans far var en seg gammal änkling med mycken
erfarenhet och skiftande lynne. Han var den störste och stridslystnaste
rödfinken i Limberlost och regerade obestritt som kung över sitt
släkte. Trastar, kungsfåglar och törnskator höllo sig långt ifrån
honom, och ej ens de alltid pratsjuka nötskrikorna voro tillräckligt
modiga att uppträda som hans motståndare. Några dagar efter det han
sist blivit änkling fick han se en vacker, fyllig ung hona, och hon
fjättrade så hans blickar, att han ej lämnade henne någon ro förrän
hon tillät hans smekningar och bar den första kvisten till deras bo
i rosenhäcken. Hon var mycket stolt över att bli maka till kungen i
Limberlost, och om hon djupt i sitt hjärta kände en flyktig rädsla för
sin höge herre, visade hon det ej, ty hon var själv en välväxt fågel
med vackra fjädrar.

Hon valde sin bostad med en konstnärs öga och en erfaren bobyggares
goda omdöme. Det skulle bli svårt för ormar och ekorrar att tränga
igenom detta törnsnår. De vita körsbärsblommorna hade knappast slutat
locka till sig en svärm av insekter, förrän rosornas ljuva doft kallade
dem tillbaka; då de hade vissnat, mognade stora blanka nypon inom
räckhåll och drogo till sig matfriare. Hon byggde med långt mer än
vanlig omsorg. Det var ett vackert näste, inte på långt när så löst och
bräckligt som hela hennes släkts där ute i myren. Det var ett tydligt
försök till bägareform, och det var verkligen prydligt kantat med torra
blad av mjukt starrgräs. Men det var då hon lade sitt första ägg, som
kardinaldrottningen skördade ovansklig ära. Hon var en vacker, kraftig
fågel full av kärlek och lycka över sitt första djärva försök att bygga
bo, och hon överträffade till den grad sig själv vid detta tillfälle,
att hon hade svårt för att övertyga någon, att hon hade hedern av
resultatet.

Hon nödgades verkligen lyfta näbb och vingar mot sin make till försvar
för detta ägg, ty det var så ovanligt stort, att han med knapp nöd
kunde övertygas om, att ej någon lömsk rackare av det befjädrade
släktet hade smugit sig in dit och värpt det i hennes frånvaro. Kungen
var alldeles säker på, att det var något galet med ägget och ville
vältra ut det ur nästet, men drottningen stod på sig och kämpade
tappert för dess försvar. Hon ökade ytterligare deras framtidsutsikter
genom att värpa tre ägg till. Nu fick kungen klart för sig, att hon var
en högst märkvärdig fågel, och gav sig ut på lustfärd; men hon grep sig
an med att ruva, innerligt glad och belåten.

Under alla de långa dagarna, då hettan blev svår och kungen visade en
allt utom överdriven omsorg om hennes aptit och bekvämlighet, värmde
hon de fyra äggen med sin kropp och väntade tåligt. Det stora ägget
var hennes skatt. Det pysslade hon om alltjämt. Många gånger om dagen
vände hon det; och alltid kände hon mot sitt bröst den särskilda
tryckning, som skilde det från de andra. Det var naturligtvis det
första, som kläcktes ut, och drottningen kände, att hon hade full
ersättning för sin möda, även om alla de andra slogo fel: ty detta ägg
pep med ett ljudeligt pip, och innan silkesdunet ännu var riktigt torrt
på den stora terracottafärgade kroppen, reste kardinalungen sig och
begärde eftertryckligt mat.